Ode för en bondlurk

Den hett efterlängtade våren är här. Men var det verkligen det här vi drömde om? Arboarkticum ligger insvept i daggvåta dimmor, så tjocka att man inte ens anar den gråa himlen där bakom. Allt är lerigt, kladdigt, fult och förstört. Som vi redan varit inne på har gnagarkräken varit mer än lovligt elaka mot våra växter. Nu har vi även varseblivit den tribut det tjocka snötäcket krävt främst i form av knäckta barrväxter.

Allt är kladdigt, lortigt och obehagligt, ända in i själen

Men när vi gick här och tyckte som mest synd om oss själva nåddes vi av ett fruktansvärt besked, som onekligen gav perspektiv på tillvaron. Storbonden är död! Samma bondlurk, som vi så sent som i somras satt hemma vid köksbordet hos och svor över att han kört sönder vår gärdsgård, finns inte mer. Den nyblivne småbarnsfadern dog, knall och fall, vid samma köksbord nu i veckan, inte ens 60 år fyllda. Plötsligt ter sig vår egen påstådda olycka som ett dåligt skämt som man helst inte vill knysta om.

Också den taggigaste tistel har kvaliteter värda att beundra

Socknarna i Norduppland är de största i Sverige, söder om Dalälven. Vår storbonde ägde eller arrenderade ensam mer än hälften av jordbruksmarken i vår socken, däribland all den åkermark som kringgärdar Arboarkticum. Nästan dygnet runt under årets snöfria månader såg man storbonden köra fram och tillbaka på sin traktor, brukandes sin jord, nästan helt utan medhjälpare. Därför är storbondens frånfälle inte bara en tragedi för hans lilla familj och alla som kände honom, det är något som kommer att slå mot en hel bygd. Om någon har möjlighet eller ens intresse att ta över storbondens omfattande jordbruk kommer det antagligen att ta mycket lång tid – kanske kommer det aldrig att ske. Vår bygd får nog finna sig i att ligga för fäfot under ansenlig tid framöver.

Vildhallonets kvarsittande svepblad blickar tomt ut mot åkern

Farväl bondlurk, vi kommer att sakna dig!