Hotande silverfynd

Knappt hade färgen på den nya vedboden torkat förrän vi tog oss an nästa stora byggprojekt – att färdigställa det 130 meter långa zornstaketet vi redan berättat om. När vi kommit knappt halvvägs med stolphamrandet började det trilskas. Ett jordankare vägrade att se sig nedslaget på grund av en stor underjordisk sten. Det blev bara att ta fram spaden för att gräva upp ankaret igen. Då gjorde vi samtidigt ett fynd som fyllde oss med skräckblandad förtjusning.

Eftersom vi bor på en plats som varit bebodd i tusentals år händer det ganska ofta att vi får små hälsningar från svunna tider när vi sätter spaden i marken. Vanligen handlar det om diverse järnskrot som vi hänger upp i grenarna i plommonlunden. Någonting som liknar detta har vi dock aldrig stött på tidigare.

Fyndet, som synes, i hyfsat naturlig storlek

Ganska snabbt insåg vi att det förmodat antika föremålet var av silver och bar spår av förgyllning. Lika upprymda som vi blev, lika oroliga blev vi över vad länsantikvarien skulle vilja göra med vår trädgård och vårt nya staket nu när vi troligen grävt oss ner i ett gravfält.

Ornerad perfekt välvd ram av silver...

Det var därför med viss bävan vi tog kontakt med den arkeologiska expertisen i Uppsala i morse. Det lugnande beskedet vi fick därifrån var dock att fyndet troligen rör sig om ett skospänne från 1700-talet och således inte klassas som något fornfynd. Dubbelbingo! Vi får alltså inte bara behålla det förgyllda silverfyndet. Vi slipper dessutom andra än vi själva och sorkarna som gräver hål i rabatterna.

...fortfarande med spår av förgyllning

Den stora funderingen nu är istället vem som klampat omkring på vår leråker för 300 år sedan och var så förmögen att han inte ens bemödade sig med att ta upp sitt tappade ädla skospänne?