Jordkällaren

Bakom vedboden, ingrävd i Åsen, ligger en gammal jordkällare. Eller källargrund kanske man ska säga, eftersom konstruktionen numera saknar tak. Dess frånfälle är förknippad med en lustig berättelse. Det var nämligen självaste brandchefen i Tierp som av misstag råkade brandhärja källaren någon gång under tidigt 1990-tal. Historien är följande:

Dåvarande ägarna hade problem med ilskna myror som kalasade på jordkällarens träkonstruktion. Räddningstjänsten gjorde, åtminstone på den tiden, utryckningar för att medelst kontrollerad eld hjälpa till att oskadliggöra de myrbon som hyste vandaliserande steklar av detta slag. I detta fall gick man dock bet. Myrorna i vår ås tycks vara av ett synnerligen segt och tåligt virke, vilket även vår nuvarande sommargranne fått erfara i sin jordkällare på senare tid. Under ett par timmar försökte brandchefen göra allt i sin makt för att antända myrboet, men myrorna var fler och lyckades hela tiden släcka brandhärden genom att utsöndra kroppsvätskor. Räddningstjänsten fick helt enkelt ge upp och tvangs återvända till den anskrämliga köpingen på slätten med skammens rodnad blossande på sina kinder. Än mer genant blev det när man några timmar senare nödgades återvända till samma jordkällare, denna gång i ilfart och med sirenerna påslagna. Mitt i natten hade nämligen den pyrande glöden slutligen blossat upp och antänt inte bara myrboet utan hela jordkällaren, vilket ledde till att en rådig granne i en närbelägen by ringde larmtjänst.

Brandchefen i Tierp fick sedermera sparken, något oklart dock om denna eldsvåda var en bidragande orsak, och källarruinen står kvar där än idag som ett monument över inkompetensen. Utöver det felande taket är även den, intill grunden, stående telefonstolpen rejält svedd ännu idag.

Monument över en fallen brandchef

Ibland funderar vi på att göra någonting vettigt av hålet i åsen. I brist på verkligt behov av en ny jordkällare har dock den planerade uppröjningen kommit att gå i stå. Till våren är i alla fall planen att återuppta arbetet. Denna gång är meningen att forsla bort alla stora stenar från ruinens väggar och återanvända dem där de behövs bättre – som avskiljare och murar kring alla nygjorda planteringar.