En epok går mot sitt slut

För flera ägare sedan, på den tiden då det ännu inte fanns någon trädgård att tala om i Arboarkticum, bodde här en trädgårdsmästardotter. Kvar från hennes tid finns dock inte mycket botaniskt att se, men vad vi förstår är det hon som planterat vår stora pil, vårtbjörken vi tappar sav ifrån, gråpäronträdet Bosse, krikonträdet Ina och den stora pimpinellrosen. Dessutom antar vi att det var hon som ställvis planterade hiskeligt taggiga vresrosbuskage, vilka en av våra första åtgärder som nyblivna husägare för snart tio år sedan var att skyndsamt eliminera.

Nej, någon riktigt passionerad trädgårdsmänniska tycks inte trädgårdsmästardottern ha varit (men det är väl så där med skomakarens barn o.s.v.). Att hon hyste en uttalad erkänsla för platsen kan man dock inte ta miste på, även om den skiljer sig en smula från vår egen. Kvar från hennes hand finns författat en litet sirligt kompendium betitlat ”Torpet under vildaplarna” – ett begrepp som vi inte riktigt köper.

Redan vid epitetet torp studsar vi till. Oavsett om det som avses är de äldre betydelserna underordnat eller ensligt beläget boställe eller den mer nutida definitionen ”litet lantligt hus” tycker vi att vår stolta parstuga förtjänar ett mer hedervärt omdöme. Den andra delen av titeln blir också alltmer verklighetsfrämmande. Redan när vi kom hit 2001 var två av de tre höga vildaplar som stått på Gårdsplanen borta och den enda kvarvarande blir allt mindre trädlik för varje år som går. Efter helgens frisering återstår snart bara en fyra meter hög stubbe med skatparet Kevin och Jeanettes misslyckade boprojekt på toppen.

De återstående resterna av den sista vildapeln.
Ursprungligen var den högre än den nio meter höga flaggstången.

Den absolut enda anledningen till att trädresterna över huvud taget får stå kvar är dess funktion som gårdsplanens fågelmatningsstation. Riktigt vilket träd som kommer att få axla den sysslan när vildapeln snart pensioneras helt, är inte riktigt klart i nuläget. De närmsta grannarna, olika valnötsträd, bokar och en jättetuja, växer för långsamt och är fortfarande alldeles för små för att komma i fråga och den tänkta efterträdaren mannaasken Manfred har högst oväntat frusit tillbaka nästan helt i vinter och kommer inom kort att flyttas till en mindre framträdande plats.

Arboarktiskt fågelfokus! Både skatbo och fågelmatning

Tänk att vi som har så många träd och så ont om plats fortfarande har utrymme för att skaffa ett vårdträd till tomtens mest hedervärda läge, mitt på Gårdsplanen! Det är inte utan att det känns lite lyxigt! Men vad ska vi välja för träd? Hm…