På västsidan av lekstugan, tvärs över vägen från Surslänten, växer en frodig olvonbuske. Inte någon tjusig trädgårdsvariant utan en vanlig svensk vildsort som en gång i tiden var ett litet skott i en svampskog i trakten av Torshälla. Efter några magra år, det mesta tar lång tid på sig att etablera sig i vår lerjord, satte plantan plötsligt fart och är idag en verklig prydnad och betydligt högre än husväggen den står intill. Utöver blomningen på försommaren är de röda bären vackra året runt. Ja just det – ÅRET RUNT! Visst vet vi att bären är giftiga, men visst är det väl meningen att fåglarna ska äta upp bären för att sprida fröna? Trastar och sidensvansar påstås älska olvonbär, men det gäller uppenbarligen inte hos oss. Här ratas bären konstant och därför sitter ibland olika årgångar av bär samtidigt på busken. Hur kan detta komma sig och hur lyckas olvon föröka sig i det vilda när inte vi hjälper till?
Vinterolvon (nya kameran visar musklerna...)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar