I begärets dunkla vrår

Titta - är den inte alldeles alldeles underbar? Det är en av de vackraste buskar vi vet, och den blommar just nu: blomsterkornellen, Cornus kousa.

Just nu, i en park mycket långt från Arboarkticum

Förutom att blommorna är ljuvliga är bladen ovanligt stiliga - liksom lite nådigt hängande, ungefär som på en riktigt fin dam som sträcker fram sin hand för att få den kysst. På hösten färgas händerna, förlåt, bladen intensivt och mättat röda.

Blommorna är förresten inga riktiga blommor, utan så kallade högblad, vilket är en sorts blad som ska efterlikna blommor och locka insekter till den egentliga blomman, som är den lilla oansenliga knoppen i mitten - samma fenomen som till exempel julrosen använder sig av.

Den här busken har egentligen bara ett fel. Den bor inte hos oss. Den har faktiskt med all önskvärd tydlighet talat om att i Arboarkticums kyliga lerjordar vill den verkligen inte bo. Busken på bilden bor i Trädgårdsföreningen i Göteborg. I zon 2. Hos oss i zon 4 har vi hittills misslyckats kapitalt med blomsterkorneller, och det grämer oss alldeles erbarmligt. Så eländigt faktiskt att vi under en tid i ren självbevarelsedrift förträngt hur förtvivlat gärna vi vill ha en blomsterkornell.

Men nu har vi ju träffat zonpressarnas store nestor Peter Korn, och upprepar hoppfullt den lärdom som Peter dunkat in i oss: odla i sand, odla i sand, odla i sand! Sjungande det mantrat styr vi kosan mot närmsta plantskola för att ännu en gång slänga ut en halv förmögenhet på en Cornus kousa...