Kökslandets clown

Vi går en morgonrunda i köksträdgården och njuter av doften av daggfuktad dill och koriander. Borta är vemodet från häromdagen då sommaren nästan kändes förbi, för i pallkragar, potatisland och kring bönstörar råder fortfarande febril växtaktivitet. Den showens paradnummer ligger fortfarande framför oss, och känslan av lycklig förväntan är återställd!

Pallkragarnas okrönte pajas är tvivelsutan kålrabbin, Brassica oleracea, vars knasiga huvud i tokrolig frisyr tvingar den tväraste betraktare att dra på smilbanden. Så bra som i år har vi aldrig lyckats med kålrabbisarna. Tidigare har vi vanligen blivit besegrade av de yttre omständigheterna. I år tog vi dock i med hårdhandskarna mot vandalerna: kålbaggarna överlistade vi med hjälp av fiberduk, torkan klarade vi med ett lager barkmull ovanpå jorden och gräsklipp runt plantorna, och Rolf är utestängd från härligheten med hjälp av ett tillfälligt staket av hönsnät.

Romersk delikatess i tokrolig frisyr

Utöver att vara en fröjd för ögat är kålrabbin en oslagbar delikatess. Redan romarna visste detta, men vågade inte frossa alltför hejdlöst på grönsaken, eftersom de trodde att den kunde orsaka slöhet och aggressivitet. Romarna hade fel. Det enda kålrabbin erbjuder är njutning och harmoni. Själva äter vi den gärna i lättstekta skivor, med en klick karljohanstuvning och hyvlade parmesanflarn och nymald svartpeppar ovanpå.