Rhododendrondagen

Det finns faktiskt växtsläkten som arboarkticer icke samlar på. Vi vet att ni som läser här ibland förmodligen ställer sig tvivlande, men så är det. Vi kommer på minst två: rosor och rhododendron.

Att inte samla betyder naturligtvis inte att vi inte alls äger några rosor eller rhododendron. Rosor har vi en hel drös av numer. Det är mer någon form av bristande engagemang och målmedvetenhet det handlar om. I fallet Rhododendron kan vi väl också skylla en liten smula på att rönnbären är en smula sura: försöka samla rhododendron på den kalkiga upplandsslätten är förmodligen en rätt korkad idé.

Dock har vi faktiskt två stycken små rhoddiskämpar. Och idag blomstrar den ena av dem för allra första gången! Det ni, det är väl en bemärkelsedag så god som mors dag???

Rhododendron 'Morgenrot' - en någorlunda
kalktolerant så kallad Incaro-rhododendron

Ännu en vår i sikte

Nu går tulpantiden mot sitt skälvande upplösningskapitel, och man vet inte riktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt.

Tulipa ssp. '?'

Javisst, nu väntar den ljuva sommartid! Men att våren så obönhörligt är över är alltid kluvet - det går för fort.

Som alltid finns bot för melankolin! Ikväll gör vi i ordning lökbeställningen till Botanicus, för att i höst kunna se framtiden an, trots de nordanvindar och mörker som väntar runt kröken. För en växtälskare finns alltid en kommande säsong att längta till!

En epok går mot sitt slut

För flera ägare sedan, på den tiden då det ännu inte fanns någon trädgård att tala om i Arboarkticum, bodde här en trädgårdsmästardotter. Kvar från hennes tid finns dock inte mycket botaniskt att se, men vad vi förstår är det hon som planterat vår stora pil, vårtbjörken vi tappar sav ifrån, gråpäronträdet Bosse, krikonträdet Ina och den stora pimpinellrosen. Dessutom antar vi att det var hon som ställvis planterade hiskeligt taggiga vresrosbuskage, vilka en av våra första åtgärder som nyblivna husägare för snart tio år sedan var att skyndsamt eliminera.

Nej, någon riktigt passionerad trädgårdsmänniska tycks inte trädgårdsmästardottern ha varit (men det är väl så där med skomakarens barn o.s.v.). Att hon hyste en uttalad erkänsla för platsen kan man dock inte ta miste på, även om den skiljer sig en smula från vår egen. Kvar från hennes hand finns författat en litet sirligt kompendium betitlat ”Torpet under vildaplarna” – ett begrepp som vi inte riktigt köper.

Redan vid epitetet torp studsar vi till. Oavsett om det som avses är de äldre betydelserna underordnat eller ensligt beläget boställe eller den mer nutida definitionen ”litet lantligt hus” tycker vi att vår stolta parstuga förtjänar ett mer hedervärt omdöme. Den andra delen av titeln blir också alltmer verklighetsfrämmande. Redan när vi kom hit 2001 var två av de tre höga vildaplar som stått på Gårdsplanen borta och den enda kvarvarande blir allt mindre trädlik för varje år som går. Efter helgens frisering återstår snart bara en fyra meter hög stubbe med skatparet Kevin och Jeanettes misslyckade boprojekt på toppen.

De återstående resterna av den sista vildapeln.
Ursprungligen var den högre än den nio meter höga flaggstången.

Den absolut enda anledningen till att trädresterna över huvud taget får stå kvar är dess funktion som gårdsplanens fågelmatningsstation. Riktigt vilket träd som kommer att få axla den sysslan när vildapeln snart pensioneras helt, är inte riktigt klart i nuläget. De närmsta grannarna, olika valnötsträd, bokar och en jättetuja, växer för långsamt och är fortfarande alldeles för små för att komma i fråga och den tänkta efterträdaren mannaasken Manfred har högst oväntat frusit tillbaka nästan helt i vinter och kommer inom kort att flyttas till en mindre framträdande plats.

Arboarktiskt fågelfokus! Både skatbo och fågelmatning

Tänk att vi som har så många träd och så ont om plats fortfarande har utrymme för att skaffa ett vårdträd till tomtens mest hedervärda läge, mitt på Gårdsplanen! Det är inte utan att det känns lite lyxigt! Men vad ska vi välja för träd? Hm…

Buga för Gisela

Nu går det ett andäktigt sus över Arboarkticum. Det är nästan så att man tvingas byta till aftonklädsel och trippa försiktigt på tå fram till rabatterna - helst även tala med viskande röst, och för allt i världen använda sig av ett vårdat språk.

Vad är nu detta? Vad har framtvingat detta från arboarkticernas sedvanliga framfusiga beteende så väsenskilda kroppspråk?

Jo ni förstår: orkideerna håller på att slå ut.

Idag hovniger vi för Gisela, den tidigaste av våra fyra olika Cypripedium-sorter. Vi var allt en smula skärrade över Gisela, som bosatte sig i Arboarkticum så sent som i höstas, och fick uppleva ett stålbad till första vinter, med obeskrivliga vintertemperaturer. Detta har hon dock tagit med en klackspark och en nonchalant huvudknyck.

 - Bah!

Cypripedium parviflorum x macranthos
vänder ryggen till

Hennes strålglans är så bedövande att kameran bländas, suckar och faktiskt slocknar helt efter två fotografier och tvingas uppsöka serviceinrättningen. Så kan det gå, när skönheterna i trädgården är alltför krävande.

Två päron, kottar och ett monster

Fortfarande finns det trädgårdsmänniskor som rynkar på näsan åt barrväxter. Tänk om! Annars får ni får skylla er själva när ni går misste om upplevevelser som den här:

Galen färgprakt i Övre pinetet

Det här är ingen raritet utan en vanlig, billig blå kaskadgran, Abies procera 'Glauca', en lågväxt och superhärdig sort som vi av misstag köpt på oss två stycken av. Just nu ser den ena av dem ut så här. Håll med om att det funkar ganska bra.

Något annat som funkat lika bra är det chicka nashipäronet Sandy, som drog till sig en viss uppmärksamhet från er läsare i höstas. Då visste vi ännu inte om hon skulle utstå den arboarktiska vintern. Vi hade inte behövt oroa oss. Hon inte bara lever och frodas. Hon till och med blommar till vår och humlornas stora förtjusning.

Här vankas det sandpäron - och vi som inte ens hunnit få bort hönsnätet

För rättvisans skull måste vi väl visa ytterligare en bild på vårt vårt andra premiärövervintrade päron - silverpäronet Per Silver. Att också han blommar redan första säsongen är vi kanske inte lika överaskade över (men shhh... säg inget till Per, sånt där kan vara känsligt. Man får inte visa att man favoriserar vissa träd för mycket).

Åh, så fint du blommar Per! Ojojoj! Jätteduktigt!!

Och så avslutar vi dagens spaning med att återigen visa en bild på något vi inte har en aning om vad det är. I veckan har den här läckra men groteskt stora tistelliknande tingesten  tittat upp mitt i ett tätt buskage vit färgkulla och strandpilört i Örtland 6. Ingenting i våra listor eller kartor passar in på den beskrivningen. Gissningsvis är därför detta något vi planterat för flera år sedan och sedan avfärdat som dött eller odugligt då den inte visat sig igen förrän nu. Någon som har ett bra förslag på vad det kan vara???

Okänt örtlandsmonster, redan 20 cm i strumplästen

Revansch!

Märkligt.

Årets pionlopp har just avgjorts. Och uppenbarligen har dillpionerna legat i intensiv hårdträning de senaste två vårsäsongerna, och vinner en överlägsen seger över bergpionen - som tidigare år tagit hem ALLA segrar i denna gren!

- Jag har laddat med Jolt-Cola och stereoider

Paeonia tenuifolia litophila, en enkel (på flera sätt) dillpion, slog häpnadsväckande ut redan förra söndagen, men var vid fototillfället en smula ödmjuk inför det sällsynta regnet, och höll klädsamt kronbladen blygt infällda.

Enligt alla förståsigpåare blir det i år den dubbla dillpionen, Paeonia tenuifolia 'Rubra Plena', som snor åt sig silverplatsen.

- Ett rikligt vätskeintag är A och O för en sprintlöpare

Bergpionen däremot tycks helt ha sjanserat - förmodligen har tidigare års ära och berömmelse stigit henne åt huvudet, och hon ligger veckovis efter i loppet, med små, hårt tillknutna knoppar där det rosa innanmätet ännu inte ens skymtar. Vilken nesa för denna latmaja!

Och vem sa att trädgårdsarbete inte är spännande? Borde man kanske tipsa Ladbrokes om denna nervkittlande idrottsgren (som dessutom är ett utmärkt alternativ till schlagereländet)?

Arboarktisk kurirpost

Hej Eric!

Spörsmål 1:

I anslutning till veckändan 5-7 augusti kommer vi att bo tre hotellätter i Lund för diverse trädgårdsevent. Om möjligt, och ifall du tycker det är en bra idé, skulle vi gärna besöka Borealis i samband med detta. Hör av dig när du vet om det passar. Annars dyker vi upp någon annan gång.

Spörsmål 2:

Vi hade lite otur med vår beställning från dig i år, ety mycket var slut eller utgånget av ditt annars utsökta växtmaterial. Av detta skäl har vi en slant över på vårt växthandlarkonto. Eftersom vi misstänker att du i dina samlingar har annat spännande än vad som framkom i vårlistan ger vi dig denna utmaning: Plocka ihop en överraskningskorg träd och buskar till ett värde av högst 1.500 kronor. Välj om möjligt sådant som har skuggan av en chans att klara sig i skyddade lägen i vårt (urkiga klimat i Norduppland), men otestade grejer är lika välkomna. Helst vill vi ju som alla tokiga samlare få tillgång till sådant vi inte redan har. Om du har massor av ork och tvekar om vi kanske redan har något (möjligen redan inköpt från dig) är du hjärtligt välkommen att ta en titt i vår alfabetiska Lignoslista på hemsidan http://www.arboarkticum.se/. Korgen kommer sedan att hämtas upp och betalas cash av en maskerad kurir vi skickar till STA:s växtmarknad i Alnarp på söndag. Håll utkik efter en stum figur med en liten grinande demon på rockuppslaget.

Vänliga hälsningar Arboarkticerna, Poste restante Tierp.

***
 
Hej!
Om helgen 5-7 augusti vill jag inte lova något, men har noterat i min almanacka!

Här kommer en snabb lagerlista. Om inget annat anges är alla växter i "postorderstorlek"!
Pinus aristata, 5 st á 69 kr

Pinus tabuliformis, 5 st á 69 kr

Picea brachytylla, 5 st á 69 kr

Picea jezoensis, 5 st á 69 kr

Picea purpurea, 5 st á 69 kr

Pinus jeffrey, 5 st á 69 kr

Picea koyamai, 5 st á 69 kr

Sibiraea angustata, 15 st á 29 kr

Clematis akebioides EW09085,Kina, Sichuan, Gonggashan, 3500 m, 15 st á 29 kr

Lonicera sp. EW09027, Kina, Sichuan, Kangding, 3700 m, 15 st á 29 kr

Carpinus fargesiana, 4 st á 49 kr

Sorbus alnifolia, 100 cm, 1 st, á 109 kr
Eucommia ulmoides, 40-50 cm, 1 st á 69 kr

Euonymus aff sieboldii, Japan, Chino: Minodo-guchi 1500 m, 5 st á 49 kr

Betula sp. EW09041, Kina, Sichuan, Kangding, 3700 m, 10 st á 49 kr

Acer sp. Japan, Okura, Tanzawa-Oyama, 1 st, 69 kr
Daphne giraldii 1 st á 59 kr
Rosa wichuraiana (tidigare såld som Rosa sp.) Japan: Chino, Minodo-guchi 1500 m, 5 st á 59 kr

Magnolia officinalis var biloba, 40 cm, 2 st á 199 kr
Magnolia 'Randy' 70 cm, 2 st á 199

Magnolia cylindrica 30 cm, 2 st á 199 kr

Respondera gärna på listan till på söndag, så jag hinner ställa ihop!

Hälsningar
/Eric

***
Excellent choice! Vi tar en av varje det bli 1.480 pix!

Vänliga hälsningar
/Arboarkticerna

Borealis Plants i ordets rätta bemärkelse

Tänk att det finns läkemagnolior - Magnolia officinalis! Det visste vi inte.

En ny trädfavorit i arboretet - körsbärsoxel - oxel med alblad (Sorbus alnifolia)

***

Wow!!!

Enastående grejer!
Hade vi vetat om att det finns något som heter Magnolia officinalis hade vi beställt en sådan för länge sedan. Kommer att sitta som en smäck i Örtagården.

Och Sorbus alnifolian är verkligen magnifik!

Återigen tusen tack, återstår bara att dricksa kuriren med lite frösådder från Madeira.

Vänliga hälsningar
/Arboarkticerna

Nytt örtlandsnedslag

Vi vet. Det har varit mycket träd på sistone. Dags att vända blicken mot några andra planteringar. Varför inte kolla av hur långt våren är kommen i Örtagården? I fjol plågade vi er läsare med ideliga besök i Örtland 5 - vårt kanske märkligaste örtland. Den här gången tänkte vi göra ett nedslag i örtland fyra - vårt längsta och mest innehållsrika örtland. Kanske blir det en följetong i år också. Den som lever får se.

Våradonisen, som vi skrivit om tidigare, har spridit sig riktigt duktigt. I år är det fler blommor än någonsin:

Det heter våradonis om vi får välja. Inte arontorpsros.

Blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, är en en lågväxt lignos som sällan ges någon större uppmärksamhet. Synd tycker vi, inte minst då den på våren har helt underbara stora silverfärgade knoppar som spricker ut i läckert ådriga och finludna blad. Att man sedan kan äta bären på hösten är bara bonus. Bären används också mot diverse medicinska åkommor av sibiriska natufolk. Helt klart en växt värdig sin plats i Örtagården.

En ofta lite försummad medicinal- och prydnadsväxt.

Det berömda gullgentianan, Gentiana lutea, är en nästan mytisk växt bland örtvänner och har givetvis en given plats i varje örtagård med självaktning. Våra frösådda exemplar har tagit många år för att växa till sig, men nu äntligen tycker vi att de är värda att visa upp. Hyfsat bra jobbat för att bara vara i början av maj tycker vi. 

Okej, nu börjar storleken duga. Vad sägs om att blomma lite i år också??

För den som undrar varför gullgentianan anses så oumbärlig i örtagården är förklaringen (utöver dess stora estetiska värde) att det är en av de bittraste växter som hittills är upptäckta. Och det som är bittert är ju bra för magen! Eller hur?? Nja.. det finns de arboarkticer som skulle föredra mjölkchoklad.

Pepparrot däremot är gott och behöver väl ingen närmare presentation. I Örtland 4 får den bo i ett meterdjupt cementrör för att inte slita sig och invadera hela trakten. Men vad har hänt med bladen i år? De här taggiga gröna pinnarna har vi aldrig noterat förut. Någon som vet vad som hänt?

Någon mer som tycker pepparroten ser konstig ut i år?



En ny vår

Den tillfälliga värmeperioden med försommartemperaturer är över för den här gången. Nu är det återigen bistra nordanvindar och nattfrost som gäller. Men om man tar på sig en extra tröja och en basker kan man ändå gå runt på upptäcksfärd i trädgården. Det har vi gjort.

I höstas röstade ni läsare fram ullvidet Ullrik, Salix lanata, till segrare i säsongens Knopptoppstävling. Nu blottar Ullrik, utan allt för mycket skam, vad som dolde sig i dessa knoppar:

Ullrik - som gud skapade honom

Vår sympatiska bohuslind, Tilia platyphyllos, har vi också skrivit om förut i en ofta framgooglad text. Men med ett bladutspring som det här tål man att visas flera gånger. Nästan erotisk skönhet, eller hur?

Sveriges näst ovanligaste träd är ovanligt sevärt så här års

Vår finska rödbjörk Petula, Betula pubescens rubra, vill dock gärna anta utmaningen om läckrast just nu. Det här är ett träd som vi har haft en smula problem med att få att trivas i vår torra jord, och som därför har fått flytta flera gånger.  Nu verkar hon dock ha hittat hem och prålar i mängder av rödbrättade blad:

Rödbjörken Petula bekänner färg

Vår fortfarande unga pappersbjörk Rhamses II, Betula papyrifera, har fortfarande inte fått sin karaktäristiska flagande vita stam. Men visst funkar väl den här stammen också? Särskilt när han slapp ifrån snöret till stödpinnen. Den lilla midjan som uppkommit försvinner snabbt på björkar.

Rhamses II, denna säsong med getingmidja

Granne med Rhamses, uppe på Åsen, bor de flesta av våra rönnar. Alla utom denna, Sorbus sargentiana, är redan utslagna. Varför detta träds svenska namn är kastanjerönn förstår ni säkert.

Kastanjerönnens knopp, lika stor, klibbig och kulört som hos en hästkastanj

Och när vi ändå är inne på kastanjer måste vi faktiskt också visa en bild på en av våra hydridkastanjer som drivit upp av material insamlat på Norra Latins skolgård i Stockholm och som vi redan skrivit om vid upprepade tillfällen. Sinsemellan är alla kastanjer som fortfarande lever i kullen tämligen olika. Men frågan är om inte den här lilla sirliga rödlätta fröknen är allra smakfullast av dem? Eftersom hon fortfarande bor på vår kompost har hon ännu inte fått något eget namn. Kanske dags att fixa det?

Läcker hybridkastanj, lillasyster till Angie, som vi visat bild på tidigare

Månadsbild 4, 2011

Valborgsmässoafton! Så där ja, nu börjar det hända saker. Utöver att träd

och gräs börjat grönska kan man också ana några stora stenar på Vallen

i linje nedanför det högra fönstret - detta är det första fundamentet till det nya

stenparti som påbörjats på platsen. Alla tidigare planterade växter på

Vallen är redan evakuerade och bor tillfälligt i plastkrukor.

Mer försommar

Den tidiga försommaren tycks inte ha kommit av sig - tvärtom - den accelererar! Nästa alla inhemska träd utom ek, bok och ask har nu slagit ut och häggen kan till och med börja blomma vilken timme som helst. I april! När hände det senast på våra breddgrader?

Otålig hägg i hänryckningstider

Glädjande nog är det också många av våra exotiska vänner som, trots allt gnäll från vår sida om "hemsk vinter och elaka odjur", har klarat skivan med bravur. För flera av dem som exempelvis kinesträd, pagodträd, näsduksträd, nektarin, sandpäron och äkta kanstanj är det första försöket som omedelbart föll ut till belåtenhet.

Vår första utomhusövervintrade äkta kastanj

För silverpäronet är det också första försöket men där är vi kanske inte lika lyckigt förvånade att det gått bra. Zon tre-grejer brukar sällan vara några problem i vår zon fyra.

Silverpäronet Per Silver, som vi tidigare berättat om

Någonting vi däremot brukar ha vissa problem med är påstått härdiga aralior och rådjurssäkra rhododendron. De förra brukar likväl alltid frysa tillbaka och få komma igen från roten, de senare brukar ändå alltid slaktas av mordiska råbockar med stora hörntänder. Inget av dessa oönskade scenarior tycks ha inträffat i år.

Parkaralian, Aralia elata, har redan bladverk blottat i toppen

Våra båda djävulsklubbor, oplopanax horridus, ligger inte långt efter

Medan jättearalian, Kalopanax pictus, tar det lite lugnare, men helt klart mår bra

Denna Rhododendron brachycarpum 'Tigerstedtii' ,

ett kultivar från finska Jumala, kan faktiskt bli den första

rhododendron någonsin att blomma i Arboarkticum

En betydligt större överaskning är dock den här minipersikan som vi skrivit om förut. Eftersom den ska vara så kinkig har vi fram till nu odlat den i en kruka som vi kunnat ta in när kylan blivit för svår. I fjol fick detta resultatet att växten blommade inomhus redan i januari. I år struntade vi i det fåfänga fruktträdet. Det fick stå kvar i sin kruka utomhus hela vintern och helt utan någon täckning eller annat skydd. Det gick som ni ser bra ändå. Nu blommar trädet för fulla muggar. Kinkig? Jo pyttsan! Nu är det slut med daltandet. Nu åker minipersikan ut på friland ögona böj.

 

Väna rosa blommor, men skenet bedrar - det här är en riktig tuffing.

Men frågan är ändå inte om vår allra mest glädjande upptäckt just nu återfinns inomhus. I det skarpa ljuset har plötsligt vår fram till nu skendöda trädormbunke från Madeira plötsligt fått liv och börjat sträcka sig efter det livgivande gula klotet.

Arboarktisk trädormbunke - långt ifrån död

Två bildgåtor

Det är inte bara de exotiska träden som är sevärda så här års. Vi tycker att våra fantastiska inhemska lignoser får alldeles för lite uppmärksamhet på landets trädgårdsbloggar. Vet ni förresten vad det är för träd som har en så här gul och vacker stam?

Gul stam med flammor i orange

Nä, vi tänkte just det. Och ändå är det här, enligt vårt förmenande, vårt kanske mest underskattade inhemska prydnadsträd. Om vi kompletterar med det just pågående bladutspringet då? Ser ni nu då?

Lika läckert som någonting i konditorsdisken

Nä, vi vet. Det är inte lätt att se ändå. Men om man koncentrerar sig på honaxen i bakgrunden är det lite lättare. De här alltså:

Och här ska det bli kottar till hösten

Jomenvisst. Och hade vi visat de gula hanhängena hade det nästan blivit för lätt. Det är alltså en vanlig gråal som är så här tjusig just nu. Ja, alldeles vanligt är inte det här exemplaret förstås eftersom det är köpt på Zetas handelsträdgård som en flikbladig gråal (Alnus incana 'laciniata') - fast flikbladig var hon alltså inte, men vad gör väl det. Vi tycker om henne ändå.

Men vi tar väl en bildgåta till. Alla som vet vad det här är räcker upp en hand!

Klasar av rosa lösläppar

Nä, inte heller det är lätt att veta om man inte sett dem förut. Men om vi avslöjar att det är blommorna på de här hanhängerna så kanske det är lättare att gissa?

Fyra gråluddiga korvar med rosa inslag

Jodå, mycket riktigt. Det är ju vanlig asp som är så här sevärd just nu. Och inte vilken asp som helst utan den kusliga ringbarkade zombie-aspen som vi skrivit om vid upprepade tillfällen, eftersom den vägrar dö. Tidigare har vi benämnt trädet som Fru Asp, men det är alltså som ni nu alla ser fel. Herr Asp är det alltså. Honasparna har helt andra hängen. Just nu gör Herr Asp ett extra kusligt men ganska fascinerande intryck, helt översållad av dessa silverskimrande korvar, med den i övrigt nakna aspdungen som fond. Som taget direkt ur någon ond men vacker saga. Kanske dags att ringa Tim Burton i alla fall?

Tusen och åter tusen effektfulla hanhängen - Scarrry!

Farväl till våren

Det blev en kort vår i år. För två veckor sedan regerade fortfarande kung Bore och nu har redan försommaren slagit till på allvar. För vad ska man annars kalla det när träds och buskar blad redan är utslagna och sommarens blomster ilar mot sitt crescendo?

Inte bara hägg och hassel har slagit ut. Detsamma gäller krusbär, vinbär och många andra lignoser. Vissa av dem har vi tänkt återkomma till i veckan, men redan nu måste vi bjuda på några dagsaktuella bilder. Eller vad sägs om ullungrönnens fantastiska bladutspring?

Lönnlöst

För första gången någonsin har vi lyckats få sommarbudlejan att övervintra på fjolårsskotten. Fjärilarna väntar redan en smula otåligt på att även blommorna ska slå ut.

Restaurang Blå vingen öppnar inom kort

Pioner sticker upp precis överallt. Gissningsvis är det väl någon av arboarkticerna som samlar på slika växter. Mest aggressiva just nu förefaller det här stöddiga Krupkegänget Paeonia lactiflora ’Christina’ vara.

Älskade pion

Men eftersom vi oftast lyckas dåligt med magnolior är frågan om inte den här hybridkryddbusken Sinocalycalycanthus x raulstonii ’Hartledge Wine’ är allra läckrast just nu. Blommorna är gigantiska och mulligt bordeauxfärgade i snygg kontrast till de stora limefärgade bladen. Tänk att det går att odla sådana växter i Norduppland.

Hybridkryddbusken, som faktiskt var det sista vi köpte i höstas,
har vi hittills inte haft någon anledning att ångra

Gulligt krull

Som alltid när våren kommer så sent som i år händer allting på en gång. Fortfarande har inte snödroppar och vintergäck helt blommat över innan blåsippor och pärlhyacinter gjort entré i stora bestånd. Ja, i gynnsamma lägen syns faktiskt också enstaka gula maskrosor och till vår stora förvåning är häggens bladknoppar mer än lovligt sprickfärdiga redan nu i mitten av april.

Vår största gröna överraskning hittills i år har vi dock stött på i fjolårets nyanlagda stenparti i Sänkan. Här i ren sand satte vi, mest på kul, ut en billig krukväxt vi fått med oss från en plantbytardag – ett stycket krulltåg, Juncus effusus ’Spiralis’. Döm om vår förvåning när vi nyligen hittade vår lilla plantvän från i somras i högönsklig välmåga. Och knappt ett krulligt strå på hans huvud var krökt (?)!

Okej här är sanden... men var är stranden??? Hallå!

Till saken hör även att krulltåget inte bara är att betrakta som en krukväxt på arboarktiska breddgrader, i de delar av världen där det egentligen hör hemma är det dessutom att betrakta som en sump- eller till och med vattenväxt. Men det går tydligen lika bra med ren sand och nästan 30 minusgrader.

Ode för en bondlurk

Den hett efterlängtade våren är här. Men var det verkligen det här vi drömde om? Arboarkticum ligger insvept i daggvåta dimmor, så tjocka att man inte ens anar den gråa himlen där bakom. Allt är lerigt, kladdigt, fult och förstört. Som vi redan varit inne på har gnagarkräken varit mer än lovligt elaka mot våra växter. Nu har vi även varseblivit den tribut det tjocka snötäcket krävt främst i form av knäckta barrväxter.

Allt är kladdigt, lortigt och obehagligt, ända in i själen

Men när vi gick här och tyckte som mest synd om oss själva nåddes vi av ett fruktansvärt besked, som onekligen gav perspektiv på tillvaron. Storbonden är död! Samma bondlurk, som vi så sent som i somras satt hemma vid köksbordet hos och svor över att han kört sönder vår gärdsgård, finns inte mer. Den nyblivne småbarnsfadern dog, knall och fall, vid samma köksbord nu i veckan, inte ens 60 år fyllda. Plötsligt ter sig vår egen påstådda olycka som ett dåligt skämt som man helst inte vill knysta om.

Också den taggigaste tistel har kvaliteter värda att beundra

Socknarna i Norduppland är de största i Sverige, söder om Dalälven. Vår storbonde ägde eller arrenderade ensam mer än hälften av jordbruksmarken i vår socken, däribland all den åkermark som kringgärdar Arboarkticum. Nästan dygnet runt under årets snöfria månader såg man storbonden köra fram och tillbaka på sin traktor, brukandes sin jord, nästan helt utan medhjälpare. Därför är storbondens frånfälle inte bara en tragedi för hans lilla familj och alla som kände honom, det är något som kommer att slå mot en hel bygd. Om någon har möjlighet eller ens intresse att ta över storbondens omfattande jordbruk kommer det antagligen att ta mycket lång tid – kanske kommer det aldrig att ske. Vår bygd får nog finna sig i att ligga för fäfot under ansenlig tid framöver.

Vildhallonets kvarsittande svepblad blickar tomt ut mot åkern

Farväl bondlurk, vi kommer att sakna dig!

Månadsbild 3, 2011

Igår, den sista mars, när solen som vanligt sken över Arboarkticum,
var vitt fortfarande det dominerande intrycket av Pelousen. Dock var Åsen
och vissa större fläckar redan helt snöfria. Idag, den 1 april, när vi lägger
ut månadsbilden, regnar det och snön bokstavligen flyter bort. Så här års
skulle man behöva ha en ny månadsbild varje dag för att visa hur fort allt förändras.