Örtland 5

Örtagården är inte i sin bästa form just nu. Fortfarande är det nästan bara lökväxter som sticker upp mellan alla bruna löv och näsor som jättelönnen ovanför låter bädda in denna del av trädgården med. I helgen påbörjades i alla fall den årliga vårsysslan med att rensa bort löven och klippa ner fjolårets fröstänglar. Ännu är det bara några få små örtland som rensats fram, det verkliga hästjobbet ligger fortfarande framför oss.

Men faktum är att vi i år tänkte fokusera lite extra just på något av dessa små, redan avtäckta, örtland och låta er läsare få en liten inblick i hur det förändras över säsongen. Vi planerar att göra ett nedslag här lite då och då ända tills frosten och snön lägrar sig igen. Vi stannade slutligen för Örtland 5 – ett av de allra minsta landen och kanske inte det mest representativa. Till skillnad från de andra landen, som alla ligger på sluttande mark i full sol, ligger Örtland 5 på plan mark och delar av dagen skuggat av den stora pilen. Detta gör att det faktisk går att behålla lite fukt i marken just här även när de andra örtlanden dammar av torka. Detta i sin tur gör att det här går att odla vissa speciella örter som inte skulle ha en snöbolls chans i helvetet i de övriga landen.

Örtland 5, just avtäckt, sent i april

Just nu finns det i ärlighetens namn inte mycket att se i Örtland 5. Utöver tidlösas blad som nu äntligen tittar fram efter höstens blomning är det egentligen bara två örter som utgör något rejält blickfång. Det ena är den lilarandiga sibiriska vitlöken, Allium obliquum, ibland även betitlad som gul klotlök. Precis som namnet antyder härstammar denna synnerligen köldtåliga skönhet från Sibirien och nordöstra Asien, och visst är den ätlig, även om den inte har vitlökens djävulska bett (vilket vissa arboarkticer bara tycker är bra).

Vackrare än vanlig vitlök - men sämre mot vampyrer och annat oknytt

Den andra örten som redan är på banan är kattvänderoten, Valeriana Puh ’Aurea’. Kring denna grant gula buskiga ört florerar många rykten. Riktigt vilka som är sanna törs vi inte gå i god för. Det påstås bland annat att den från början härstammar från Egypten och under antiken var den verkliga läkevänderoten, till skillnad från den nära släktingen V. officinalis, som vi idag förknippar med detta namn. Huruvida katter är särskilt förtjusta i just kattvänderoten har vi heller inte funnit belägg för, men det som faktiskt tycks vara sant är att det vetenskapliga namnet puh går tillbaka på ett antikt ord för örten och helt enkelt betyder fy! i bemärkelsen ”usch vad det luktar”. Men luktar verkligen vänderot illa? Arboarkticerna är oense på den punkten? Kanske har någon av oss begåvats med kattlika preferenser?

Puh, vad det stinker - eller gör det verkligen det?