Anno araliacaea

Aralior är fantastiska växter. Lundaralia, A. racemosa, och olika murgrönor och ginsengsorter växer och frodas på många skuggiga platser i Arboarkticum. Tyvärr är det dock främst de storvuxna taggiga trädvarianterna som särskilt tilltalar arboarkticernas kynne och lynne, och just dessa aralior tycks ha problem med att trivas hos oss.

Vanlig koreansk ginseng, Panax ginseng, i Örtland 5

Efter flera års enträgna försök hade vi nästan gett upp hoppet och skyllde på att vi nog trots allt hade för uschligt klimat för dessa taggiga raringar. Men döm om vår förvåning, just i år efter den värsta vintern i mannaminne, så verkar taggisarna mangrant trivas bättre än någonsin. Jättearalian, Kalopanax septemlobus, har vi redan visat bild på och både taggaralian, A. spinosa, och parkaralian, A. elata, har satt en våldsam fart med nya stora skott från roten.

Allra bäst artar sig dock Lucifer – vår fem år gamla djävulsklubba, Oplopanax horridus, som tidigare varit rejält förbannad över sin placering i bokplanteringen. Nu tycks han ha övervunnit sin fagusfobi och till och med producerat en liten blomstängel för första gången.

Djävulsklubban Lucifer på ovanligt gott humör...

Vad många inte tycks känna till är att djävulsklubban även är en efterfrågad medicinalväxt som marknadsförs under namnet Alaska-ginseng. Indianfolk behandlar både diabetes och tumörer med den och kliniska tester har visat att den också är verksam mot TBC.

...och har till och med gett sig in i blombranschen

När vi ändå är inne på medicinalväxter och tagiga aralior kan vi också med glädje berätta att vår ryska rot, Eleutherococcus senticosus, trots att den sägs vara en kinkig zon 2-växt, tycks ha klarat sin första utomhusvinter med bravur. Snyggt jobbat Igor!

Vår ryska rot Igor, även han i Örtland 5