onsdag 14 juli 2010

Stilig – men knappast olivträd

Arboarkticerna har inte gjort någon hemlighet av att deras ultimata dröm är att kunna anlägga en egen olivlund i Norduppland. I väntan på att växthuseffekten sköter sitt får vi dock satsa på andra lignoser. Det träd som brukar kallas ”Nordens olivträd” – Silverpäronet, Pyrus salicifolia ’Pendula’ – hör naturligtvis till dessa.

Vårt eget silverpäron herr Per Silver...

Det myntade begreppet i sig tycker vi dock är ganska töntigt och inte riktigt välförtjänt. Snarare menar vi att silverpäronet är att betrakta som ”Silverpilen för folk i södra Sverige med för små trädgårdar”. Namnet salicifolia betyder ju just pilliknande blad samtidigt som det blott medelstora päronträdet inte alls är lika härdigt och starkväxande som silverpilen. Möjligen är det också för att imitera pilens hängande grenar som det numera nästan uteslutande säljs silverpäron av pendulaform i Sverige.

...är som synes också ett pendulaträd...

Som vanligt när träd blir lite för trendiga och populära uppstår en flora av obefogade rykten kring dem. Ett sådant är att man till varje pris ska försöka köpa rotäkta silverpäron. Utöver det nästan omöjliga i detta projekt – de enda oympade silverpäron vi sett i Sverige är planterade på 1800-talet – är det en ganska dum idé. Utöver att detta värmeälskande, västasiatiska träd då skulle bli ännu ohärdigare än det redan är (zon 3 ungefär) skulle ett acceptabelt stort träd också kosta ännu mer än idag, och det är redan ganska dyrt (en dryg tusenlapp ungefär). Detta eftersom det långsamväxande trädet skulle ta evigheter att föröka utan sticklingar.

Att det är ett fantastiskt vackert träd håller vi däremot med om och har därför gett det en hedersplats där vi ideligen passerar, på gränsen mellan Bokplanteringen och Köksträdgården, mittemellan bostadshuset och redskapsboden.

...planterat på första parkett 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar