Kluvna vårkänslor

Nu är det ingen tvekan längre. Våren är verkligen här och snötäcket är obönhörligt på reträtt. Isranden kryper allt längre ifrån husets sydvägg och blottar alltfler blommande lökar och alltmer gulnad gräsmatta.

Vade retro, malum glacies!

Vi känner oss lite malliga för att vi denna säsong inte alls gnällt lika mycket som vanligt på den årligt återkommande naturkatastrof man i vårt land valt att kalla vinter. Det beror bland annat på att det faktiskt inte varit någon rekordvinter. Det har till exempel aldrig varit kallare än -28,9 denna gång, så sent som i fjol var det -29,8. Men det beror också på att vi med tiden blivit härdade och vet att det inte i första hand är kylan och klimatet som tar död på våra exoter. En första vårinventering av trädgårdens vedartade växter bekräftar att detta gäller också i år – tillbakafrysning och andra frostskador är tämligen sällsynta.

Ändå är det svårt att känna sig till freds. Ni som redan känner till våra mindre goda grannar förstår säkert vad vi menar. Trots skydd i form av hönsnät, säckväv, fiberduk och till och med ett par glasburar har uppskattningsvis drygt hälften av våra flera hundra träd och buskar fått allvarliga gnag-, bit- och tuggmärken. Många är jämnade med marken. Det är faktisk det värsta vi någonsin upplevt i den vägen! Alla kommer säkert inte att stryka med, men många kommer säkert inte att hämta sig på flera år och för det cirka 50-tal stammar som blivit helt ringbarkade av sork hyser vi föga hopp.

Till synes, i övrigt, fullt frisk Stockholmsplatan, ringbarkad av sork

Men, men, trots ett stänk av bitterhet kan vi ändå inte känna att vi är helt nedslagna. Vi börjar kanske bli luttrade angående den här årliga ritualen också? Och i Lunden bland harpluttar, bruna barr och ratade solrosfrön tittar redan trillium fram – också det någon slags rekord! :-)

Purpurtrebladet, trillium erectum, har redan vaknat

En sista sipp Madeira

Det har nu snart gått två veckor sedan vi kom hem från Madeira och det har börjar därför bli hög tid att lämna paradisön bakom oss för den här gången. En sista gång väljer vi dock att återvända för att säga något kort om öns många sevärda trädgårdar. Man behöver nämligen inte alls likt oss bege sig ut på dumdristiga balansakter över svindlande avgrunder eller genom avlägset belägna vattenfall för att uppleva fantastisk växtprakt.

Blommande praktkorallträd i Presidentparken

Nej, det räcker alldeles utmärkt att ta en promenad i någon av öns offentliga parker för att bli helt salig. Flera av dem är privata men står kostnadsfritt öppna för besökare dagtid. Det gäller till exempel Presidentpalatsets park eller den fantastiska Dona Amelia-parken, hörande till sjukhuset med samma namn (vilket för övrigt drivs med svenska drottning Silvias beskydd). Nästan ännu mer imponerande är de kommunala parkerna i centrala Funchal, vilka alltid är öppna och bättre uppskyltade än vilken botanisk trädgård som helst. Den lilla stadsparken São Francisco, nära katedralen, är en våt dröm för varje älskare av exotiska träd.

Svenska riksvapnet i typiskt portugisiskt kakel i Dona Amelia-parken

Och själva sjukhuset i parken

Ett litet hörn av den lummiga stadsparken São Fransisco

Botan ja. Just den Botaniska trädgården, tre kilometer utanför huvudorten, är den trädgård som resebolagen oftast väljer att visa upp för öns charterturister. Och visst, den är sympatisk, men knappast så imponerande som den närbelägna toppattraktionen Monte Tropical Garden, en kort linbanetur bort. Här kan man med lätthet tillbringa en hel dag om man har tid och ork.

Vy i Monte Tropical Garden

Den allra mest sevärda trädgården på ön enligt vårt förmenande är dock en annan (ja inte bara vårt förresten, denna madeiriska park rankas av vissa trädgårdsmagasin som en av de mest sevärda i världen). Vi talar om Quinta do Palheiro Ferreiro – bland engelsktalande mer känd som Blandy’s Garden.

Topiarium i Blandy's Garden

Sedan sockerrörs- och bananexporten kraschade på grund av utländsk konkurrens har Madeira endast två inkomstkällor av rang – turism och madeiravin. Båda branscherna domineras av en och samma engelskättade familj. Familjen Blandy äger samtliga av de klassiska lyxhotellen på ön och de största och mest kända vinfirmorna. Quinta do Palheiro Ferreiro, beläget i bergen nordost om Funchal, är familjens nuvarande huvudresidens och det är här som man under generationer skapat denna magnifika parkanläggning, som inte tycks sakna någonting i fråga om väl underhållna och välkomponerade planteringar av imponerande och intressanta växter av alla slag. Parken är bara öppen på vardagar och är hutlöst dyr att besöka, men vi lovar att den är värt det.

"Den sjunkna trädgården" i samma park

Äntligen en grenseger för Norduppland

Såg ni superfullmånen i lördag? Klart ni gjorde, större och närmare än på 19 år. Vi såg den också. När den klara natten frös till vad dagsmejan hade åstadkommit blev det ett fantastiskt sparkföre på åkern utanför Arboarkticum. Där sparkade vi oss fram i det klara månljuset en god stund, omgivna av skällande rävar och ovanligt många ugglor som cirklade omkring oss i jakt på smågnagare.

Superfullmånen 19 mars

Det var då det slog oss – det finns faktiskt det som är bättre hemma än på Madeira! Och då syftar vi inte i första hand på sparkföret utan djurvärlden. Eftersom den vulkaniska ögruppen ligger isolerad långt ute i Atlanten, 40 mil från närmsta granne, har helt enkelt mycket få djur lyckats ta sig hit för egen maskin. Inte ens fågellivet är vidare imponerande för att vara i ett behagligt klimat med gott om föda året runt. Och de som ändå finns, till exempel halvtama bofinkar som dästa sitter utmed levadorna och en smula blasé låter sig utfodras med turisternas matsäcksinnehåll, är ärligt talat inte mycket att se.

Det enda naturliga däggdjuret är en fladdermus och det enda kräldjuret är den här trevliga filuren, som förvisso är mycket uppskattad av Madeiraborna själva:

Madeiras enda kräldjur - oemotståndligt charmig
och inte helt olik våra egna skogsödlor, herr och fru Skog

Riktigt lika uppskattad är inte den här välbekanta, men av misstag hitförda, skeppsråttan. Men när de är så ovanligt sällskapliga som här killen, som vi mötte på stigen mycket högt upp i bergen, är det svårt att inte tycka om sådana djur också:

Också en trevlig prick med smak för Mariekex och Marabou

Men detta var faktiskt nästan det enda i djurväg vi såg på en hel vecka på Madeira så i det avseendet vinnar, det av oss ofta så förtalade, Norduppland med hästlängder.

Men... faktum kvarstår -
blott Norduppland norduppländska ugglor har

Högt över havet

Monsteror, mimosor och trädormbunkar i all ära, men ett av huvudsyftena med vår Madeiraresa var ju att insamla frön och plantor som möjligen skulle kunna gå att odla i trädgården. Bland annat av det skälet besökte vi en plats där vi viste att det skulle finnas äkta kastanj på ovanligt hög höjd.

Bra startpunkt för att hitta högtlänta äkta kastanjer

Ingen av de äkta kastanjer vi redan har i Arboarkticum tror vi är av någon särskilt härdig sort, varför vi hyser föga förhoppningar om att någonsin kunna få se dem ge frukt eller ens bli särskilt trädlika. Kanske skulle det gå bättre med växtmateriel insamlat mer än tusen meter över havet, på en plats kringgärdad av snöklädda toppar och där någon slags frusen nederbörd yrde i luften ännu vid vårt besök i mitten av mars?

Jodå, det är snö på topparna - trots att det är +20 grader i havet

Vad vi inte visste var att platsen i somras härjades svårt av skogsbränder och nästan samtliga vuxna träd i kastanjeskogen var förkolnade. Det gjorde nu inte så mycket för i det som nyligen var aska spirade redan tusentals nya små snökastanjer. Vi pillade med oss en påse kastanjer som vi hittade på den stenlagda stigen, några av dem hade redan hunnit gro.

Utsikt från en nedbrunnen äkta kastanjeskog

Det var dock inte bara små kastanjer som trivdes i den brända jorden. Här var redan fullt av pionjärer som ville vara först på plan. En av dem tyckte vi oss känna igen hemifrån, om än långt ifrån lika aggressiv där. Stigen kantades ställvis av meterstora bestånd av vad vi gissar var mariatistlar.

Mariatistlar? som pionjärväxt i stora bestånd

Här och där syntes också solitärer av världens största smörblomma, Ranunculus grandiflora, en gigant som kan bli upp till metern hög. Just nu blommar vårt medtagna exemplar (inhandlad i saluhallen i Funchal) för fullt på fönsterbrädan. Vi hade hört att själva blomningen inte skulle vara lika spektakulär som de maffiga bladen. Detta var fel! De stora glansiga och intensivt gula smörblommorna är minst lika häftiga! Hoppas att det går att plantera ut plantan när frostnätterna är över.

Jättesmörblomma in situ på Madeira

Och samma växt på fönsterbräda i Arboarkticum

Av de endemiska lignoser som växer på Madeira tvivlar vi på att någon skulle trivas i vår trädgård. Ett möjligt undantag skulle madeira-enen, Juniperus cedrus, kunna vara eftersom den går att hitta nästan ända uppe på de över 1800 meter höga topparna. För säkerhets skull såg vi därför till att även få med några sådana små enar hem.

Madeira-enar och lite annat smått och gått nedstuckna i en kruka väl hemma igen

Den botaniska smältdegeln

En helt vanlig dag i Funchal

Någon har räknat ut att Madeira med sin bördiga vulkanmylla och en perfekt mix av sol och regn året runt, är den plats på jorden där flest antal växtarter går att odla med framgång. Det må vara hur det vill med den saken, men visst tycks all världens tropiska växter trivas utmärkt i och runt huvudorten Funchal, växter som vi ofta känner igen hemifrån som krukväxter. I det svalare klimatet högre upp i de branta bergen hittar man i stället åtskilliga växter som man också finner i vår egen natur och trädgård.

De jättelika ätliga frukterna på en vanlig monstera

Vad som är helt säkert är i alla fall att öns läge, i egenskap av viktig utpost mellan den nya och den gamla världen, lett till att upptäcktsresande medfört exoter hit av en sällan skådad mångfald. Växter som normalt hittas i tempererade medelhavsklimat i Nordamerika, Sydafrika och Australien trivs till och med lite för bra och blir ofta invasiva ogräs. Douglastallar, mimosor och olika eucalyptussorter är bara några exempel.

Eucalyptus och mimosa förfular landskapet ;-D

Så länge man håller sig till sådana växter kan man med gott samvete samla frö och gräva upp hur många plantor man vill på ön, vars liberala allemansrätt med råge överträffar den svenska. Faktisk är det så att dessa handlingar rent av uppmuntras av myndigheterna som försöker bekämpa de införda hoten mot de skyddade endemiska arterna på ön. Har man ingen egen spade står lokalbefolkningen ofta utmed de så kallade levadorna (öns sinnrika bevattningskanaler) och säljer växter som de krukat i avklippta PET-flaskor.

Typisk levadabild

Engelska turister beundrar blommande ogräs - i detta fall acacia

Mer ogräs - australisk trädormbunke...

...men eftersom den är så här dekorativ i närbild...

...så kunde vi inte låta bli att köpa med oss ett eget ex hem.

Arboarkticum-vår

Otroligt men sant.

Igår var de inte där. Men idag:

Hur kom de hit? Flygande från Södern, med stararna?

Dessutom väcktes vi morse av att stararna anlänt - en något tvivelaktig vårglädje, eftersom de bor i väggen under vårt sovrumsfönster och rumsterar om så att ostörd nattsömn blir ett minne blott tills ungarna är kläckta, matade, uppfostrade och utflugna. Och ovanpå närmsta telefonstolpe satt hackspetten Pekka och trummade glatt på stålskoningen så att det ekade över nejden och husgaveln där telefonlinan går in (japp, densamma som där stararna bor, vid sovrummet) vibrerade. Men vem har väl egentligen tid att sova när våren plötsligt anländer, och fröpåsarna ligger i decimeterhöga drivor och väntar på sådd?

Synd bara att det fortfarande ligger drivor även på gräsmattan. Snödrivor. Halvmeterhöga där det är som värst. Det lägger en smula sordin på vårysterheten, så vi unnade oss ännu en sovmorgon, när stararna stuckit iväg till närmsta köpcenter för att fylla skafferiet...

Madeiravår

Vi är tillbaka. Tack för alla trevliga lyckönskningar inför vår utlandsresa, men vi måste likväl medge att vi är en smula besvikna på er, kära läsare. Ett av syftena med resan var ju att ni skulle fixa vår här hemma tills vi kom tillbaka igen. Det har ni lyckats så där med... Nåja, på Madeira var det i alla fall vår och de daggvåta grässlänterna prunkade i säsongstypiskt vitt och gult:

Madeira i början av mars

Tyvärr lyste hästhov och snödroppar med sin frånvaro, så i stället fick vi hålla till godo med:

gula vildlupiner...

...och handflatestora kallor en masse.

Och körsbärsträdet stod i blom!

Pausbild

Här:

Snöööööö

Där:

Inte snö!

Nu åker vi!

Månadsbild 2, 2011

Det var ju just det här vi varnade för. Månadsbild 2 är nästan

identisk med den föregående, bara sämre väder och ännu mer snö.

Intressantast är kaske därför att Arboarkticernas silverfärgade springare
Shimi lyckats nästla sig in i helfigur för första gången på en bloggbild.
Glöm inte att klicka på bilden!

Kanarieknorr

Om en vecka åker vi på vår årliga insamlingsresa till Madeira. Faktiskt har merparten av de fröer som vi hittade förra gången kommit upp och suktar nu begärligt efter mer av vårt begränsade inomhusutrymme. Bland dessa småplantor finns exempelvis en hel hoper kanariepalmer, Phoenix canariensis, som patrullerar fönsterbrädan i stram givakt.

De långa knivarnas natt

Alla kanariepalmer? Nej, faktisk är det en obstinat strulputte som vägrar falla in i den stela paraden och envist insisterar med att knorra. Naturligtvis är det denna missanpassade individ vi gillar bäst. Undrar vad det säger om oss? ;-)

Den knorrande kanariepalmens dag

Survival of the loony

Äntligen har vi fått ut de sista (?) frösådderna på stratifiering! Det är i senaste laget, eftersom tre veckors kyla är absoluta minimum för de mest lättgrodda perennerna, och de flesta behöver betydligt längre tid än så. Men i kvällspressen meddelas idag att amerikanska meteorologer hävdar att vintern på våra gudsförgätna breddgrader ska vara till i maj, så det ordnar sig kanske. Hurra (?).

Arboarkticer samlar som bekant på det mesta i växtväg, men för vissa arter ger det extra tillfredsställelse att få kryssa för en ny variant i listorna. Check! Done! Got ya! Catch them all!! I år fanns till exempel Paeonia intermedia, centralasiatisk pion, i sortimentet hos Konnässörsklubben – det vill säga Göteborgs botaniska trädgårds medlemsklubb.

Konnässörsklubben tillhandahåller på ett förnämligt vis korta beskrivningar av arten på påsen, och just beskrivningen av Paeonia intermedia fick oss att ännu en gång fundera över samlandets psykologi och nörderi.

”En sällsynt pion som förväxlats med P. anomala
men har ett helt annat rotsystem”

”Ett helt annat rotsystem”. Jaha! Mhhh! Minsann!!! Detta rotsystem får oss alltså att betala 50 kr påsen plus frakt och invänta groning i cirka två år, för att sedan lyckligt kunna pricka av Paeonia intermedia i listorna? För den sibiriska pionen, Paeonia anomala har vi ju såklart sedan länge.

Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det som låter denna samlandets gen fortleva genom årtusendena? ”Survival of the fittest” har vi alla lärt oss, men ärligt talat: hur överlägsen är man egentligen, när man ligger där på knä och rafsar i rabatten, för att bevisa för omgivningen att ens centralasiatiska pion faktiskt har ett ”helt annat rotsystem” än den hart när identiska sibiriska pionen intill???

Blytungt en-nörderi

Håll i er, för nu blir det nördigt!

Blyertsenar tycks vara en salig röra. Det är allmänt bekant att detta är världens största och mest snabbväxande en, att den bevisligen kan bli över 2000 år gammal och att den doftar precis som blyertspennor, vilka tidigare gjordes av just detta nordamerikanska träd. Men vilket är då trädet? Är det juniperus virginiana, som de flesta tycks anse, eller är det den nära släktingen juniperus scopulorum, vilket bland annat Bo Grönts lexikon menar? De flesta, däribland Kulturväxtlexikon, vill dock hellre kalla det senare trädet för röd-en eller Rocky Mountain-en.

Påstådd blyertsen i Botan i Uppsala

Om man går till de amerikanska källorna blir man inte mycket klokare, bland annat för att båda dessa enar går under namnet Red Juniper (ibland med tillägget Eastern och Western). Dessutom tycks de ofta hybridisera med varandra och de kultivar som finns i handeln tycks också ha osäker bakgrund. Till exempel har en av de mest kända virginiana-sorterna, den så kallade ’Skyrocket’ nyligen visat sig vara en scopulorum.

Anledningen till att vi själva engagerar oss i denna nördfråga är att vi för några år sedan fick en påse frön från en trädgårdsförening. Ett tiotal av dessa har nu grott snällt och särskilt ett av dem har satt fart som en raket mot taket. Men vilken av informationen på fröpåsen ska vi ta fasta på? Är det verkligen en blyertsen, som det påstås, eller är det en juniperus scopulorum, som det också står. Och oavsett vilket, är det i sådana fall en Skyrocket?

Vår största egna påstådda blyertsen...

Och om ni skulle undra… jodå, den lilla enbusken doftar blyertspenna, men vad hjälper det för vilket är nu den äkta blyertsenen?

Eller är det en röd-en?
Inte ens doften kan avgöra.

Vem har sett Goshiki?

Vår älskade doftbuske, Osmanthus heterophyllus ’Goshiki’, har spårlöst försvunnit . Goshiki, som betyder femfärgad på japanska, är mycket lik en gulvariegerad järnek men är faktiskt betydligt närmare släkt med vanlig bondsyrén. Som äldre blir doftbuskar breda, men låga, buskage med underbart väldoftande trattlika vita blommor. Dit hade dock vår lilla planta en bra bit eftersom han bara var en tvärhand hög och inte ens hade hunnit bli avporträtterad särskilt ofta.

Goshiki i somras

Goshiki var vid försvinnandet lätt solbränd. Det var för ett par veckor sedan, då snön närmast huset tillfälligt försvunnit, som han senast var synlig i Sydrabatten. Den egentligen ytterst ohärdige och normalt vintergröne Goshiki hade då sparkat av sig sin skyddande fiberduk, vilken ännu inte återfunnits. Nu är också den lilla doftbusken själv borta – helt utan några ledtrådar angående bortförandet. För det är just det vi misstänker. Vi tror inte att Goshiki flyttat på sig för egen maskin. Möjligen är han kidnappad! 

Den sista bilden på Goshiki, tagen för två veckor sedan

Upplysningar om den försvunne goshiki emottages tacksamt på http://arboarkticum.blogspot.com/. Eventuella krav på lösensummor kommer inte att beaktas.

Max gömmer en skatt

Vi vill genast betona att detta inte är avsnitt i vår sporadiska äventyrsföljetong Nosar och Näbbar utan en 100 procent verklig episod, direkt saxad ur den arboarktiska vardagen.

Det började med att vi vid frukosttid fick besök av Max som beslutat sig för att ha en liten vinterpicknick i vår köksträdgård. Riktigt vad han mumsade på såg vi inte då, men han lät sig väl smaka och såg hemsk lycklig ut. Det vill säga ända till dess att skatan Konrad uppenbarade sig.

Max lyckligt smackande

Konrad gjorde sig ännu mer korkad än han egentligen är och bombarderade stackars Max med frågor i stil med: Vad gör duuu…? Har du godis?? Får jag smaka?? Visst får jag smaka, baaara lite, snälla??

Efter fem minuter med Konrads enträgna närmanden fick Max nog, tog frukosten mellan tänderna och flydde. Via några listiga krumbukter och kringelikrokar lyckades han faktiskt skaka av sig den oönskade uppvaktningen. Matron var dock redan saboterad varför han beslutade sig för att bryta taffeln, varpå han uppsökte Vallen mellan Pelousen och åkern.

Bra, ingen ser mig

Här mellan två stenblock gömde Max den resterande frukosten. Kan vara bra att ha en annan gång, tänkte han och skuttade vidare hem till grytet för en förmiddagslur.

Dags att sova frukost

Korkade Konrad letade förgäves efter räven och hans skatt hela dagen utan hitta någon av värde. Men det gjorde vi. Det var ju bara att följa spåren i snön – men det tänkte väl inte Konrad på.

 

Max skatt

Jamen dö då, för f*n

Redan sommaren 2009 beskrev vi i en sentimental och lätt patetisk text våndorna av att döda ett träd. Det var fru Asp, vår största och vackraste asp, som fått smaka på det kalla stålet. Eftersom hon växte på helt fel plats och dessutom hade börjat suga musten ur sina nyplanterade grannar i Körsbärslunden hade vi sett oss nödgade att ringbarka den gamla primadonnan.

Länge tyckte vi att hon blängde förebrående på oss medan hon, allt mattare, erfor hur livet rann ur henne. En god stund var det därför också förenat med obehag bara att vistas på platsen så länge den sargade damen ännu var vid medvetande.

Den sedan länge ringbarkade fru Asp...

När följande vår så kom och fru Asp slutgiltigt skulle falla för motorsågen gjorde vi nästa fasanfulla upptäckt. Aspeländet hade återvänt från de döda och spirade som om ingenting hade hänt – och detta trots att absolut ingen som helst kontakt längre kan finnas mellan trädets topp och rot! All bark och bast är verkligen minutiöst avlägsnad på en nära 30 cm bred ring runt hela stammen.

Som om inte detta skulle räcka sågade vi sent i höstas dessutom ett flera cm djupt spår i den redan helt nakna stammen. Denna gång skulle väl den sega zombietanten ändå inte kunna fortsätta plåga oss?

Nu när Fru Asps andra vinter som avrättad snart är till ända är det bara att konstatera att det återigen är vi som fått bita i gräset. Det helt omöjliga har hänt igen. DEN ODÖDA ASPEN spirar ånyo och har redan fällt ut flera av sina ondskefulla ulliga hartassar.

...går igen, igen!

Några funderingar bara. Vad livnär sig den otäcka gengångerskan av? Dålig karma från aboarkticer med dåligt samvete? Och vad ska vi göra den här gången? Silverkulor eller en påle genom hjärtat?

Månadsbilden 1, 2011

Ärligt talat är månadsbilder ganska trista. Lite som en mycket långsam webkamera som bara klarar av att ta en bild i månaden. I ett klimat som vårt, där snö sex månader om året inte tillhör ovanligheterna, blir dessa fåtaliga bilder tyvärr också fort ganska enahanda. Därför hade vi egentligen tänkt skippa detta tema i år. I slutändan blev det nu inte så. Vi gör ett sista tappert försök i år också och ber till högre makter om en tidig vår och en lång höst så att det finns någonting annat än översnöade hönsnätsburar och några spretiga stödpinnar att visa upp.

Årets vy blir Pelousen och Vallen fotograferad rakt söderifrån med fotografen stående på en större sten på Ängen. Om nu bara vädret är oss nådigt skulle det här åtminstone i teorin kunna vara ett panorama som har stora förutsättningar att förändras ganska mycket under odlingssäsongen. Dessutom har vi för avsikt att själva påverka utseendet på den här delen av trädgården på flera sätt. Häng med får ni se.

PS Bilden är ovanligt generöst klickbar i år.

Den 31 januari är kanske det mest intressanta på bilden toppen på det lilla
märkliga stenröse som tittar upp ur snön. En nyttig påminnelse om att vill
man ha snöfritt fort i trädgården - använd mycket stenanläggningar.
Det ska bli mer av den varan på den här platsen.