Kluvna vårkänslor

Nu är det ingen tvekan längre. Våren är verkligen här och snötäcket är obönhörligt på reträtt. Isranden kryper allt längre ifrån husets sydvägg och blottar alltfler blommande lökar och alltmer gulnad gräsmatta.

Vade retro, malum glacies!

Vi känner oss lite malliga för att vi denna säsong inte alls gnällt lika mycket som vanligt på den årligt återkommande naturkatastrof man i vårt land valt att kalla vinter. Det beror bland annat på att det faktiskt inte varit någon rekordvinter. Det har till exempel aldrig varit kallare än -28,9 denna gång, så sent som i fjol var det -29,8. Men det beror också på att vi med tiden blivit härdade och vet att det inte i första hand är kylan och klimatet som tar död på våra exoter. En första vårinventering av trädgårdens vedartade växter bekräftar att detta gäller också i år – tillbakafrysning och andra frostskador är tämligen sällsynta.

Ändå är det svårt att känna sig till freds. Ni som redan känner till våra mindre goda grannar förstår säkert vad vi menar. Trots skydd i form av hönsnät, säckväv, fiberduk och till och med ett par glasburar har uppskattningsvis drygt hälften av våra flera hundra träd och buskar fått allvarliga gnag-, bit- och tuggmärken. Många är jämnade med marken. Det är faktisk det värsta vi någonsin upplevt i den vägen! Alla kommer säkert inte att stryka med, men många kommer säkert inte att hämta sig på flera år och för det cirka 50-tal stammar som blivit helt ringbarkade av sork hyser vi föga hopp.

Till synes, i övrigt, fullt frisk Stockholmsplatan, ringbarkad av sork

Men, men, trots ett stänk av bitterhet kan vi ändå inte känna att vi är helt nedslagna. Vi börjar kanske bli luttrade angående den här årliga ritualen också? Och i Lunden bland harpluttar, bruna barr och ratade solrosfrön tittar redan trillium fram – också det någon slags rekord! :-)

Purpurtrebladet, trillium erectum, har redan vaknat