Äntligen en grenseger för Norduppland

Såg ni superfullmånen i lördag? Klart ni gjorde, större och närmare än på 19 år. Vi såg den också. När den klara natten frös till vad dagsmejan hade åstadkommit blev det ett fantastiskt sparkföre på åkern utanför Arboarkticum. Där sparkade vi oss fram i det klara månljuset en god stund, omgivna av skällande rävar och ovanligt många ugglor som cirklade omkring oss i jakt på smågnagare.

Superfullmånen 19 mars

Det var då det slog oss – det finns faktiskt det som är bättre hemma än på Madeira! Och då syftar vi inte i första hand på sparkföret utan djurvärlden. Eftersom den vulkaniska ögruppen ligger isolerad långt ute i Atlanten, 40 mil från närmsta granne, har helt enkelt mycket få djur lyckats ta sig hit för egen maskin. Inte ens fågellivet är vidare imponerande för att vara i ett behagligt klimat med gott om föda året runt. Och de som ändå finns, till exempel halvtama bofinkar som dästa sitter utmed levadorna och en smula blasé låter sig utfodras med turisternas matsäcksinnehåll, är ärligt talat inte mycket att se.

Det enda naturliga däggdjuret är en fladdermus och det enda kräldjuret är den här trevliga filuren, som förvisso är mycket uppskattad av Madeiraborna själva:

Madeiras enda kräldjur - oemotståndligt charmig
och inte helt olik våra egna skogsödlor, herr och fru Skog

Riktigt lika uppskattad är inte den här välbekanta, men av misstag hitförda, skeppsråttan. Men när de är så ovanligt sällskapliga som här killen, som vi mötte på stigen mycket högt upp i bergen, är det svårt att inte tycka om sådana djur också:

Också en trevlig prick med smak för Mariekex och Marabou

Men detta var faktiskt nästan det enda i djurväg vi såg på en hel vecka på Madeira så i det avseendet vinnar, det av oss ofta så förtalade, Norduppland med hästlängder.

Men... faktum kvarstår -
blott Norduppland norduppländska ugglor har