Tibast: mer om samlandets psykologi och nörderi

En av våra senaste samlarpassioner är tibast.

Ja, tibast. Daphne. Den där ganska taniga busken man i normala fall bara lägger märke till på våren, när den blommar med små skära blommor på bar kvist i svenska skogar.

Men vi är lyckligtvis inte särskilt normala. I alla fall inte när det kommer till växtsamlande. I vår o-normalitet tycker åtminstone vissa arboarkticer att det är helt fantastiskt att det finns små tibastar, stora tibastar, vitblommande tibastar, sandälskande tibastar, kalkgynnade tibastar, medelhavstibastar, alptibastar och guvetvad. Och ännu en gång frågar vi oss vad det är som gör att den intensiva samlarhungern plötsligt slår till i ett obevakat ögonblick. Ena dagen - tibast: gäsp, jaha. Nästa dag - tibast: WE GOT TO CATCH THEM ALL!

HA, den fick vi! Daphne oleioides, högvilt
infångat under växtinsamlandets Hubertusjakt.

Och så sitter man där med kioskvältaren Daphne - The Genus in the Wild & in Cultivation och plöjer den som vore det en kriminalroman (vilket vi i och för sig inte läser) och finkammar varenda STA-marknad man har möjlighet att besöka.

Just nu etta på Arboarkticums litterära nördlista

Det är möjligt att detta beteende är det yttersta beviset på att man är fullkomligen vrickad. Vi tänker inte erbjuda några invändningar mot det. För säkerhets skull vill vi bara påpeka att vi minsann tänker fortsätta självmedicinera åkomman med hjälp av fortsatt jaktmissbruk.