Jamen dö då, för f*n

Redan sommaren 2009 beskrev vi i en sentimental och lätt patetisk text våndorna av att döda ett träd. Det var fru Asp, vår största och vackraste asp, som fått smaka på det kalla stålet. Eftersom hon växte på helt fel plats och dessutom hade börjat suga musten ur sina nyplanterade grannar i Körsbärslunden hade vi sett oss nödgade att ringbarka den gamla primadonnan.

Länge tyckte vi att hon blängde förebrående på oss medan hon, allt mattare, erfor hur livet rann ur henne. En god stund var det därför också förenat med obehag bara att vistas på platsen så länge den sargade damen ännu var vid medvetande.

Den sedan länge ringbarkade fru Asp...

När följande vår så kom och fru Asp slutgiltigt skulle falla för motorsågen gjorde vi nästa fasanfulla upptäckt. Aspeländet hade återvänt från de döda och spirade som om ingenting hade hänt – och detta trots att absolut ingen som helst kontakt längre kan finnas mellan trädets topp och rot! All bark och bast är verkligen minutiöst avlägsnad på en nära 30 cm bred ring runt hela stammen.

Som om inte detta skulle räcka sågade vi sent i höstas dessutom ett flera cm djupt spår i den redan helt nakna stammen. Denna gång skulle väl den sega zombietanten ändå inte kunna fortsätta plåga oss?

Nu när Fru Asps andra vinter som avrättad snart är till ända är det bara att konstatera att det återigen är vi som fått bita i gräset. Det helt omöjliga har hänt igen. DEN ODÖDA ASPEN spirar ånyo och har redan fällt ut flera av sina ondskefulla ulliga hartassar.

...går igen, igen!

Några funderingar bara. Vad livnär sig den otäcka gengångerskan av? Dålig karma från aboarkticer med dåligt samvete? Och vad ska vi göra den här gången? Silverkulor eller en påle genom hjärtat?