Survival of the loony

Äntligen har vi fått ut de sista (?) frösådderna på stratifiering! Det är i senaste laget, eftersom tre veckors kyla är absoluta minimum för de mest lättgrodda perennerna, och de flesta behöver betydligt längre tid än så. Men i kvällspressen meddelas idag att amerikanska meteorologer hävdar att vintern på våra gudsförgätna breddgrader ska vara till i maj, så det ordnar sig kanske. Hurra (?).

Arboarkticer samlar som bekant på det mesta i växtväg, men för vissa arter ger det extra tillfredsställelse att få kryssa för en ny variant i listorna. Check! Done! Got ya! Catch them all!! I år fanns till exempel Paeonia intermedia, centralasiatisk pion, i sortimentet hos Konnässörsklubben – det vill säga Göteborgs botaniska trädgårds medlemsklubb.

Konnässörsklubben tillhandahåller på ett förnämligt vis korta beskrivningar av arten på påsen, och just beskrivningen av Paeonia intermedia fick oss att ännu en gång fundera över samlandets psykologi och nörderi.

”En sällsynt pion som förväxlats med P. anomala
men har ett helt annat rotsystem”

”Ett helt annat rotsystem”. Jaha! Mhhh! Minsann!!! Detta rotsystem får oss alltså att betala 50 kr påsen plus frakt och invänta groning i cirka två år, för att sedan lyckligt kunna pricka av Paeonia intermedia i listorna? För den sibiriska pionen, Paeonia anomala har vi ju såklart sedan länge.

Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det som låter denna samlandets gen fortleva genom årtusendena? ”Survival of the fittest” har vi alla lärt oss, men ärligt talat: hur överlägsen är man egentligen, när man ligger där på knä och rafsar i rabatten, för att bevisa för omgivningen att ens centralasiatiska pion faktiskt har ett ”helt annat rotsystem” än den hart när identiska sibiriska pionen intill???