Arboarktiquiz

Då, kära vänner, var det slut på det roliga för i år. Likt alla stockkonservativa trädgårdsextremister väljer vi nämligen att följa det gamla kyrkoåret. Nu ska vi för första gången på 365 dagar unna oss några dagars ledighet från bloggandet. Men vi ses snart igen.

Fram till dess kan ni väl bläddra bakåt i textarkivet och försöka klura ut svaren till denna inte helt enkla frågesport. Flest rätt vinner en verkligt fin och unik julklapp. Vid lika antal rätt utses segraren medelst lottning. Gör din egen ”svarskupong” och mejla till kontakt@arboarkticum.se senast den 6/12.

1. Arboarkticerna är inga fruktälskare men har faktiskt två äppelträd av samma sort, vilken?
1. Särsö X. Gyllenkroks astrakan 2. Åkerö

2. En helgdagsafton år 2003 fick arboarkticerna storstilat besök av en av sina mer sällan sedda grannar. Vem var det?
1. Strix X. Lou-Lou 2. Fru Melin

3. Av vilken frukt framställer arboarkticerna cocktailbär?
1. Belladonna X. Rosenkvitten 2. Körsbärskornell

4. Näst avlivning, vilket är det mest effektiva skydd arboarkticerna funnit på mot det vidriga kreatur, som går under namnet Iddi?
1. Vitlök X. Kejsarkrona 2. Napalm

5. Arboarkticerna förvarar en mumie i köket. Vaddå för något?
1. en förtorkad fladdermus X. en balsamerad huggorm 2. en torr stenmurkla

6. Bland alla arboarkticernas textrubriker i år finns bara en låttitel av David Bowie, vilken?
1. Space Oddity X. Let's Dance 2. China Girl

7. Ruben var en av de första läsarna att upptäcka den arboarktiska bloggen. Vilket datum skrev han sin första kommentar?
1. 24 april X. 13 maj 2. 25 maj

8. Den förra vintern går inte till historien som någon av de kallare. Ändå var det ett förfärligt gnäll på arboarkticerna. Hur kallt var det som kallast enligt den avfotograferade termometern
1. -12 grader X. -21 grader 2. -27 grader

9. Särskilt Dennis och Rolf har svårt att hålla sig ifrån i från att kommentera på bloggen. Men vilket är det enda djur som själv skrivit en egen bloggtext?
1. Vinbergssnäckan Snigel X. Fasanen Tord 2. Haren Räser

10. Hur många trädgårdstomtar ingick i den armé som hemsökte Arboarkticum i en fasansfull nattmara?
1. 5 st X. 6 st 2. 7 st

11. Den här lilla filuren fungerar som byline när arboarktikerna kommenterar hos sig själva och andra. Han har faktiskt ett namn. Vad heter han?
1. Gabri-El X. Nathani-El 2. Mika-El

12. Det här är så ruskigt så vi tar det på engelska: Who killed Dennis?
1. Fritz X. Herman 2. Günther

13. Arboarkticerna fick till sist ge upp och skaffa ett spamskydd till bloggen. Den som föranledde detta var signaturen "disa", som fortfarande återfinns här och var bland kommentarerna. Disa är måttligt trädgårdsintresserad utan vill egentligen göra reklam för ett hotell långt härifrån. I vilket land, undrar vi?
1. Kina X. Taiwan 2. Mongoliet

Tack för det här året!!
Vi ses snart igen!

Obetalbara kommentarer

När vi startade Arboarkticums blogg hade vi föga kunskap eller tankar kring den lilla kommentarsfunktionen som varje blogginlägg begåvas med per automatik.

Desto roligare, då vi trots avsaknad av medvetna ambitioner i den vägen, plötsligt började föräras små kommentarer, hälsningar och heja-rop från mer eller mindre likasinnade trädgårdsentusiaster.

Dagens inlägg tillägnar vi ALLA dem som på detta sätt glatt oss under året med humor, intelligens och vänlighet! Vassego, vi har sparat Arboarkticums allra sista höstbukett enkom till er!

Den sista oktoberbuketten - lagrad i fotoarkivet för
att avnjutas en mörk novemberdag

Som vanligt gäller ingen nämnd och ingen glömd. Likväl känner vi att det vore direkt elakt att undanhålla er några små smakprov av humoristisk karaktär ur kommentarsskörden:

Höstträdgården till exempel, med sin underfundighet, lyckas alltid belysa tingen på ett helt nytt och eget sätt. Av någon anledning orsakade till exempel inlägget om spindeln Oskar något som närmast kan beskrivas som en fullständig urspårning (med båda parter lika skyldiga):

Våra skrönor om fyrfota grannar har möjligen en begränsad skara entusiastiska följeslagare, men engagemanget från kära Marit i Enköping och Ruben den oefterhärmlige går i alla fall inte att ta miste på. Läs och rörs av följande mycket äkta och djupa medlidande med Arborkticums försupne grävling Rolf:

Inte heller kan vi undanhålla er hur Marit engagerat sig så till den milda grad i våra vedermödor att hon presenterat oss med en alldeles enhändigt komponerad kampsång:

Säsongens allra största gapflabb orsakade dock den mytiska Camellia-damen, när hon på sitt ständigt så skarpsinniga vis utvärderar huruvida bloggläsning bör ske med eller utan en infettad skärm:

Östgötar kan inte läsa

Under denna provocerande rubrik tänkte vi idag ta en närmare titt på var ni kommer ifrån, kära läsare (ungefärligt alltså, sådär lagom diffust som statistikprogrammet tillåter). Utan att förringa alla högst välkomna bloggvänner från andra länder tänkte vi vara så fräcka att koncentrera oss på Sverige denna gång. Hoppas ni har överseende med detta?

En symbolisk presang till
alla våra läsare utrikes

Inte helt oväntat har den arboarktiska bloggen ett oproportionerligt stort inslag läsare från Norrlandskusten. Det är kanske inte så konstigt att just de trädgårdsintresserade hjältar som finns ungefär mellan Hudiksvall och Robertsfors lockas av, och kanske till och med blir lite tröstade av, ett forum som inte sticker under stol med att man har ett klimat som är närapå lika urkigt som deras eget. Är det så, Lillebeth, Ingela, Gunilla och ni andra? Längre norrut är det sämre beställt. Däremot vet vi att vi har norrbottningar i sydlig exil som är trogna läsare (Hej på dig Rävjägarn).

Möjliga läsare i Västernorrland

Naturligtvis finns också en hel del läsare i Stockholmstrakten samt stora delar av Mälardalen, särskilt Sörmland och Uppland, medan västmanlänningarna av någon anledning är mer lätträknade. Måhända har vi skrämt bort dem med våra illa dolda aversioner mot detta landskap.

Men inte denne herre...

Längre söderut i östra landshalvan händer dock någonting. Sedan en tid verkar vi inte ha en enda fast läsare söder om Janne, någonstans i södra Sörmland, inte förrän man når Osby, söder om skånska gränsen! Vad är det för fel på östgötar, smålänningar, gotlänningar, ölänningar och blekingar? Är det någon som har en bättre teori till detta än den framförda i rubriken ovan?

...och definitivt inte han

I det trädgårdsintresserade och tätt befolkade Skåne återkommer så läsarna och hänger sedan med om man korsar Hallandsåsen och vänder norrut igen. Fräckt med alla läsare i Göteborgstrakten, tycker vi, men särskilt glada är vi över att ha så många följare i det inre av Västergötland. Från Herrljunga via ett band över Vara- och Skaraslätten och upp till trakterna av platåbergen Kinnekulle, Hunne- och Halleberg har Arboarkticum av någon anledning sin allra största läsekrets. Måhända kan det glädja just er att en av arboarkticerna faktiskt har djup förankring till denna bördiga mylla och att vi redan till sommaren planerar ett resereportage från era trakter. Hav förtröstan ni andra! Vi kommer säkert till era hemtrakter också vad det lider. Men vad är det för fel på östgötarna?

Vår typiske läsare som vi föreställer oss henne.
En korsning mellan NinaVästerplana, Olssons
Trädgård, Höstträdgården och Anna Forsberg?

Galna googlingar

Vi tänkte hålla oss kvar vid läsargooglingar en stund. De mest googlade begreppen i all ära, men det är sällan de som är roligast. Till exempel – och utan att behöva bli beskyllda för att vara särskilt fördomsfulla - vill vi påstå att det inte är direkt otippat att intresset för profetsalvia i stor utsträckning kommer från studentbostadsområden med namn som Norrlandsgårdarna, Långtbortistan och Bortom Bullret.

Mer förvånande är det enorma antal googlingar på växten liguster som hamnar hos oss. Liguster liksom? Va?? Är ligusterhäckar så stort alltså?

Fru Skog!

Allra roligast är nog googlingar där den stackars läsaren förväntat sig att hitta något helt annat än en trädgårdsblogg. Vad sägs om den norrlänning som flera dagar i rad sökte på ”Fru Skog” och ständigt bara fann bilden på vår skogsödla? Och ”Monstertomten”? Vad letar men då efter? Knappast en sågning av julgrupper i alla fall. Det skulle också vara intressant att veta varför morbida västmanlänningar envisas med att googla på begreppet ”Att döda ett träd”.

Monstertomten!

Och det skulle vara mycket roligt att veta vad den stackars schlagerroade person som häromdagen sökte på ”Dansar i neon” tyckte om alla de fakta om rödgul trumpetsvamp som vi försökte förmedla – tydligen tillräckligt intressant för att tillbringa drygt fyra minuter hos oss i alla fall!

Schlagerhoppa!

Detta är frågor vi kanske aldrig får svaret på, men det gör inte så mycket för vi har himla kul under tiden som vi funderar!

Läsartoppen 2009

Nu på lördag är det på dagen ett år sedan vi inledde vårt dagliga bloggande. Detta tänker vi fira med en hejdundrande frågesport med fina priser, men först, resten av veckan fram till dess, ämnar vi hänge oss åt lite retrospektivt navelskåderi. Nu är det inte så egocentriskt som det kan låta, för fokus, kära läsare, kommer huvudsakligen att ligga på ER. De fyra närmsta dagarna tänkte vi, för öppen ridå, lite närmare låta analysera vilka ni är, varifrån ni kommer och vad ni är mest nyfikna på. Varför inte börja genast?

Grattis oss, snart

Genom olika statistikprogram kopplade till bloggen kan vi bland annat se vilka texter som är de mest lästa, samt vilka googlingar som oftast lett läsaren hit. Eftersom vi fortfarande har relativt få fasta läsare handlar detta också i nio fall av tio om identiska listor. För vår tredje mest lästa text i år ”Överskattade besöksträdgårdar 5: Träslottet i Arbrå”, har dock läsarna till stor del hittat in på annat sätt än via Google. Ett stort tack från oss till Rosa lapponica och Sparlösa trädgård för att ni hjälpt till att sprida kunskapen om oss. En tanke går också till stackarna i Arbrå. Även om vi står för vartenda ord i texten kunde vi väl aldrig tro att den skulle få en sådan här spridning. Förlåt!

En sågning som blev brons värd

Mycket otippat, blev årets näst mest lästa (och googlade) text en egentligen ganska tam historia om serbgranen Zlatan i Nedre pinetet. På grund av rubrikvalet ”Generationsskifte i Juggemaffian” har denna text dock fått exceptionellt många läsare från invandrartäta förorter, främst i Göteborgs- och Malmötrakten. Vi hoppas denna nyvunna läsarkrets inte blev allt för besviken och får för sig att hämnas allt för gruvligt. För den som undrar kan vi lättade konstatera att texten ”Och nu blir det barnporr” inte alls lockade läsare på samma sätt.

Förvånad silvermedaljör

Årets mest lästa (och googlade) text på den arboarktiska bloggen anno 2009 är, Taraaa! ”Kul i kryddlandet”. Aldrig kunde vi väl ana att så många läsare skulle lockas att läsa en text lika naiv och barnslig som denna. Men så blev det. En fredag i våras hittade nästan 200 läsare in till denna text och sedan har de fortsatt att dyka upp i en aldrig helt sinande ström. Kul i alla fall att dagens ungdom verkar ha förstått det här med sann odlarglädje och tillfredsställelsen att framställa sina egna nyttoväxter, tycker vi. Simma lugnt (eller dröm sött kanske)!

Profetsalvia - det våra besökare helst läser om

Den okuvliga nunnan

Knappast förnuftigast i Arboarkticum -
men med en smittande entusiasm.

Det kan inte hjälpas. Man oroar sig. Undrar, fasar och hoppas. Hur blir den kommande vintern? Vi minns midvintrarna för sju-åtta år sedan, då kvicksilvret rasade ner under -25 grader och det kändes som att permafrosten stod i farstun. Men vi har också i färskt minne betydligt mildare och vänligare vintersäsonger, som till exempel bjudit på svampplockning i tiogradig värme under julhelgen.

Vad man önskar att man slapp den där klumpen av oro i maggropen när man låter ögat fara över Arboarkticum och ser alla nyplanterade vänner som med livet som insats snart ska utsättas för ännu en, eller kanske sin första, arboarktiska vinterprövning!

Tänk om man i stället kunde vara som pandanunneörten, Corydalis elata x flexuosa ’Craigton Blue’, som med okuvligt positiv livssyn bestämt sig för att det inte blir någon vinter alls i år, och därför just hälsat våren välkommen med sina första spröda skott.

Birgittasommar

Sent i november kom den då, höstens varmaste och finaste dag. Inte bara vi själva utan även trädgården fick tuppjuck och vädrade vårkänslor på ett högst påtagligt sätt. Att lökblast är uppe redan så här års är förvisso inget ovanligt, men då brukar det handla om tidiga vårblommor, luftlök och sommarsådd vitlök. Nu är det sommarens växter som otåligt börjat röra på sig. Det verkliga uppropstecknet hittar vi i Lunden där en av försommarens verkliga karaktärsväxter, Birgittalöken (alltså det som andra kallar ramslök), redan är rejält uppe.

Visst, brittsommar den 7 oktober har man väl hört talas om,
men birgittasommar den 22 november?

Med tanke på att det är första advent om en vecka ska heller inte smultronen blomma och sätta nya frukter till världen. Åtminstone inte här i Norduppland. Men vi klagar inte, var välkommen ljuva sommartid!

Tämligen perfekt mogen lagom till 1:a advent

Klimatstudier

Det finns de som säger att klimatet blir varmare för vart år som går.

Vi däremot, klagar ständigt på den arboarktiska höst- och vinterkylan. Men en dag som denna, med 10 grader varmt redan på klockan sju på morgonen, kan vi utifrån statistiska studier på inte mindre än två, på varandra följande år, meddela att ryktet har rätt: det är varmare i år än förra året.

Vårt bevismaterial består dels av detta fotografi, taget på dagen för ett år sedan:

Bevismaterial 1A – brottsplatsen 21 november, anno 2008

Dels av detta, taget samma tid, på samma plats, ett år senare - en blyg vårviol som trotsar kalenderns förutfattade åsikter om ett passande uppförande:

Bevismaterial 1B – samma tid, samma plats,
21 november, anno 2009

Blommig fredag: Världens onödigaste blommor?

Bergspalmen eller förmakspalmen, Chamaedores elegans, är ganska säkert världens mest odlade inomhuspalm. Även om den fortfarande är vanlig var dess verkliga storhetstid i det viktorianska England, då palmen var en lika självklar statussymbol i hemmen som platt-teven i våra. En liknande hausse upplevde växten i vårt land under mellankrigstiden. Frågan är om det finns någon svensk skådespelare eller revyartist från den tiden som inte låtit sig avporträtteras intill en bergspalm på piedestal? Eftersom bergspalmer är lättskötta och kan bli mycket gamla hänger säkert många stora, ärvda palmer idag med ända sedan den här tiden.

I stället för platt-tv...

Till skillnad från andra palmer blommar bergspalmen bara en gång om året – under vintern – varför vi kan dra slutsatsen att det är vinter NU! För att citera reklam från blomsterhandlarna så ”blommar bergpalmen med vackra, gula mimosaliknande blommor”. Vilket nys! Då ställer man inte stora krav på likhet. Bergspalmens doftlösa små bleka muslortar i trassliga härvor är definitivt ingenting man vill ha i en vacker bukett.

...men inte istället för mimosa!

Alla med erfarenhet av blommorna vet också att om man inte tar bort stänglarna i tid förvandlas de menlösa blommorna efter en tid till små, stenhårda, mörkbruna frukter som skräpar ner något kopiöst i hela rummet. Säkert är det därför fler än vi som frågat sig om inte bergspalmens blomning är den mest onödiga i hela världen.

Menlösa blommor, skräpig frukt...

Efter lite forskande har vi dock konstaterat att detta nog var en förhastad slutsats. Att bergpalmens blad används som taktäckning hemma i Mexiko och Guatemala kunde man nästan räkna ut själv, men att även blomstänglarna är eftertraktade kom mer som en överraskning. Ända sedan maya-tiden har stänglarna varit ett uppskattat inslag i kosten, och handlas i stora buntar på marknader. Någon som har lust att testa denna otippade delikatess?

...men mums för små maya-magar

Därmed ber vi i Arboarkticum att få tacka för oss för den här blomsäsongen. Vi kanske syns igen någon gång. För den som vill ta del av våra vidare öden och äventyr finns vi som alltid på vår hemsida och blogg. Alla trevliga bloggkollegor och läsare tillönskas härmed många goda helger med vackra och intressanta julblommor!

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

"Himalayan long-coated"

En hel del växter har en karaktär och personlighet som snarare påminner om någon sorts husdjur.

Den här lilla tallen till exempel, är ett utmärkt och lättskött substitut för den som gillar långhåriga hundvalpar. Det är en Pinus wallichiana, en himalajatall. Naturligtvis har vi begåvat honom med tillnamnet ”Yeti - den förfärliga snömannen”.

Yeti – på denna bild i vårsolens glans

Yeti en av våra mest ståndaktiga härdighetsvinnare – det vill säga en av alla de växter som utan särskilt mycket knotande trivs och frodas i Arboarkticum, trots snålt tilltagna härdighetsangivelser i handeln. Himalajatallar saluförs vanligtvis som härdiga till 2, möjligen 3. Trots det har Yeti har nu mött inte mindre än tre norduppländska zon 4-vintrar utan att lägga snöskorna på ryggen. Det är som vanligt: lite extra kärlek, en pratstund då och då och många beundrande tillrop verkar helt enkelt göra växterna tuffare.

Och det ställer vi så gärna upp på – särskilt så länge vi slipper rasta dem på långpromenader.

Kitschnytt i Lunden

Utöver de påträffade kulturhistoriska allmogeföremål som vi brukar hänga upp i Lunden har denna till största delen pyntats mer traditionellt utifrån renässansens och romantikens stilideal. Det är därför man på sina vandringar där inte ska bli förvånad över att hitta ruinerade avsnitt som detta:

Rester av det forna grekiska templet på platsen

Ett tag hade vi även långt framskridna planer på att uppföra en konstgjord grotta och sedan låta någon av traktens ynglingar få axla manteln som däruti boende eremit. Trots detta storståtliga erbjudande i dessa krisens dagar har vi emellertid ännu inte lyckats uppbringa någon lämplig kandidat till denna uppgift, varför hela projektet tills vidare skrinlagts. Detta förhindrar inte att kitschpyntandet av Lunden fortskrider enligt samma mönster.

Eftersom det arboarktiska kosthållet utgörs av osedvanligt stor andel skaldjur blir det också stora mängder skalrester att hantera. I ett fall – kammusslorna – har vi löst detta genom att denna säsong skapa en pilgrimsgång i Lunden. Ungefär med två meters mellanrum längs hela den stora öst-västliga huvudstigen har nu pilgrimsmärken placerats ut som lyser upp och visar vägen. Både praktiskt och snyggt!

Ursäkta! Är detta vägen till Santiago de Compostela?
Nä, bara vår egen kompost

I slutet på pilgrimsgången har vi så, även detta nytt för i år, instiftat en liten minneslund – Den okända växtens grav. Det här är rätta platsen att kontemplera över och hålla i minnet alla de växter som hinner dö under ett år i Arboarkticum, men som vi aldrig hann lära känna ordentligt eller kanske ens ge ett namn.

Den okända växtens grav

Vi får väl se hur det går med grottan nästa år. Men då kanske konjunkturen har vänt igen och alla outbildade slynglar på bygden hellre tar värvning som drängar hos storbonden. Sådan är kapitalismen!

Kejserligt cool

Är det en elefant som klampat in i blomkrukan?

Vad är nu detta för ett klunsigt krukväxtträd? Kanske en ek-bonsai? Eller en återupptäckt österländsk exot med härstamning från dinosauriernas tid? Eller är det kanske en fikonplanta på vinterförvaring? Nä! Fel fel fel!!! Det här råkar faktiskt vara ett pelargonträd.

Det här är den absolut coolaste pelargonen i den lilla rest som fortfarande finns kvar av det som en gång var tänkt att bli en samling: Pelargonium cotyledonis. Det svenska namnet är egentligen 'sankta-helena-pelargon', eftersom arten endast växer vild på det som blev Napoleons sista hemvist; den karga Atlantön Sankta Helena. Bara det ger ju växten tillräckligt tjusiga anor för att den ska förtjäna våra omsorger! Ett annat populärt namn på växten, vilket förmodligen anspelar på det bonsailiknande växtsättet, är 'old man lives forever'.

Det är inte bara stammen som är olik andra pelargoner - även bladen har en alldeles egen karaktär. Faktum är att växten inte på något sätt ser ut som en pelargon – och förmodligen är det väl därför vi gillar den så mycket.

- Ni kan kalla mig Nappe

Blommorna är vackra, enkla och rent vita och vi tycker de ger associationer till vitblommande blåklockor. Åtminstone att döma av de bilder vi sett, för vår egen sanktahelenapelargon har aldrig någonsin blommat. Ganska irriterande – men koketterar man med sin oförmåga att hantera pelargoner så är det väl något man får ta.

Nope, inga blommor på Nappe, men väl så snygga blad

Nu ska sanningen fram

Föga anande vi väl vilka känslostormar som lördagens bagatell till text skulle riva upp. Medan de trädgårdsvänner som gett sin syn på saken visat sympati och förståelse för att trädet måste bort, har de ornitologer som hört av sig mejlledes varit av en diametralt motsatt uppfattning. Dessa betonar i stället det döende trädets oerhörda vikt för faunan i trädgården och hur hårt detta (vi antar att de menar Dennis & Co) skulle drabbas om den mulmspäckade stammen försvann.

Utan att lova för mycket kanske det kan glädja dessa fågelskådare att vi efter påtryckningarna överväger att låta själva stammen stå kvar ett tag till och, som kompromiss, nöja oss med att såga av själva trädkronan.

Däremot vill vi med emfas tillstå att det hur som helst inte alls är synd om Dennis! Även om vi nog vill betrakta oss som hyfsat ärliga blir det ju, annat än undantagsvis, en förskönad bild man som trädgårdsbloggare väljer att visa upp. Vi har tidigare gjort ett hemma-hos-reportage hos Dennis, men valde då av hänsyn till omständigheterna att inte visa hur det verkligen ser ut i den nedre delen av Skogen där den, milt sagt, föga ordningsamme Dennis bor. Nu känner vi oss nödda att lyfta på förlåten. Är man entomolog, ornitolog eller bara extremt road av kaosforskning torde man kunna få ganska schyssta kickar här nere. Mycket nöje!

I och med detta avslöjande vill vi en gång för alla slå fast att
kvoten död ved i Arboarkticum med råge redan är uppfylld

Pyntsöndag

Men vad är nu detta??? I Lunden lyser plötsligt röda små kulor i novemberregnet.

Kulörta kulor...

Det finns säkert de som hävdar att detta skulle vara någon form av svamp. Ett annat förslag är att det är Dennis som bestämt sig för att det är dags att börja julpynta. Välj själva!

Det vackraste en glupsk liten nötväcka vet?

Åkerös sista vinter

På Pelousen växer som bekant tre äppelträd som vi i ett förhastat tillstånd lät plantera hösten 2001 – ett särsö, en gyllenkroks astrakan och ett åkerö. De två förstnämnda har gett hyfsat med frukt under flera år nu, men det lilla åkeröträdet har tagit god tid på sig. Först denna sensommar gav det någon skörd att tala om över huvud taget. Det var allt i grevens tid, för nu orkar snart inte vårt stora åkeröträd på Framsidan med fler umbäranden.

En tapper om än sliten hjälte
vädrar sin sista krigsvinter

Som sig bör bär åkerö bara frukt ungefär vartannat år. Det gäller även denna ärrade kämpe, men vartannat år blir numera alltmer sällan och de allt skralare skördarna brukar knappt ge mer än ett trettiotal vinflaskor. Också i år har trädet gett lite frukt – ja, ett äpple hänger faktiskt fortfarande kvar – men titta ordentligt. Mycket tyder på att det här är åkeröträdets sista äpple någonsin.

Ett sting av vemod

Men varför så melodramatisk? Kan inte trädet bara få stå där tills det självdör? Kanske, men inte ens då torde det dröja särskilt länge innan det viker ner sig. Stammen är numera så ihålig att man kan få in halva armen i den och resten av innandömet består mest av mulm – alltså lös murken ved av det slag som älskas av rara småkryp, vilka i sin tur påskyndar nedbrytningsprocessen än mer.

Hål både här…

Nej, det bästa för alla parter är nog att göra slut på lidandet så fort och skonsamt som möjligt. Dessutom kommer platsen hur som helst att behövas för andra utrymmeskrävande träd inom kort, ety utrymme är numera alltid en bristvara i Arboarkticum.

…och där

Det svåraste blir nog att förklara för Dennis och Ernst varför deras favoritträd måste bort. Särskilt den senare är ohyggligt fäst vid trädet och kanske framför allt de små skalbaggar som har sin barnkammare i mulmen. Den dag, senare i vinter, som vi plockar fram motorsågen, får vi nog räkna med en rejäl utskällning från de båda bästisarna.

Bonusbild på en grinig Dennis

Blommig fredag: Grisen i säcken intar podiet

De senaste dagarna har en rafflande enmansföreställning utspelat sig på fönsterbrädet: det är vår Paphiopedilum maudiae som ägnat veckan åt att veckla ut sin groteska knopp, och stor möda har lagts på dramaturgi, kostym och makeup.

Med huvudet ansträngt nedböjt började föreställningen som ett djupsinnigt relationsdrama där det inte var svårt att se vem som var den försmådda:

Efter en lång och svårbegriplig inledningsmonolog lyftes huvudet långsamt, och vi började ana möjligheten till ett lyckligt slut.

Och se! I tredje akten visade sig estradören från sin rätta sida, och ansiktet sprack upp i ett brett clownsmil, med huvudet käckt på sned! Och vilken tur – med tanke på hur vår novemberträdgård ser ut behövs alla muntergökar som går att uppbringa inomhus.

Vår P. maudiae är en Grisen-i-säcken-orkidé - dvs inhandlad för en spottstyver i blomvilande tillstånd. Eftersom P. maudiae egentligen är ett samlingsnamn för ett stort antal Paphiopedilumhybrider var det omöjligt att veta exakt vilken färg blomman skulle få. Men visst kan vi väl vara ganska nöjda?

För den som befinner sig i Stockholmstrakten och är road av orkideer passar vi på att göra en smula reklam för orkidéutställningen på underbara Fjärilshuset i Hagaparken, som pågår till och med söndag. Själva har vi inte hunnit dit, men det är Orchidehuset som står för utställningen och det brukar borga för fantastiska växter. Dessutom utlovas orkidéförsäljning.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Dansmössen

Det två sista veckorna i oktober och de två första i november utgör traditionellt årets främsta musmånad i Arboarkticum. Det är då man brukar få vittja fällor på sammetsögda husmöss och näpna små skogssorkar lite av och till. I år tycks det dock inte vara tal om någon invasion. Åtminstone har de inte låtit sig fångas i någon högre utsträckning. Men kanske är det bara så att de med tiden lärt sig att akta sig?

Men vi har också en annan teori. Vi misstänker starkt att de vanliga gnagarna i år utkonkurrerats av en tredje musart – en ovanligt jazzig sort som föredrar att spisa plattor i musikrummet framför att leta ostkanter i köket eller torra växtdelar på vinterförvaringen. Vi talar förstås om dansmössen som tar alla bord i besittning så fort katten är borta. Tror ni oss inte? Vi har faktiskt bevis. Så här gick det till:

– Va? Är du ute i trädgården? Jag trodde det var du som spelade Burt Bacharach i musikrummet!
­– Näe, och jag trodde det var du!
– Jamen vem är det då?
– Äsch det är nog bara gårdsspöket, han brukar gilla easy-listening.
– Vi får väl se efter.

När vi försiktigt smugit oss upp i musikrummen trodde vi knappt våra ögon. En liten koloni dansmöss jazzade loss så det stod härliga till. Mössen hade klättrat upp på en trave drivved som länge legat bortglömd i en bokhylla och nu stod de där uppe och svajade till musiken med tassarna över varandra axlar. Plötsligt varseblev de oss och alla dansmössen flydde i vild panik. Men kanske fick de för bråttom för i flykten råkade de välta hela drivvedstraven över en mus som redan befann sig på golvet och som hade lika stor chans som en snöboll i helvetet att komma undan. Han blev helt enkelt nackad av en bräda som ställde sig på högkant.

...Odds and Ends...

Så kan det gå och av detta kan lära tre saker:
1. Dansmöss finns!
2. Underskatta aldrig inredningskitsch! Även den till synes mest menlösa drivvedsbit kan en dag komma till oväntad användning.
och 3. Burt Bacharach kan förändra ditt liv högst dramatiskt!

...the Story of my Life...

Med tassarna i honungsburken

Hoppsan, nu kom ni visst på oss med tassarna djupt ner i honingsburken.

Men vi kan förklara oss!

Vi fick faktiskt - efter trägna försök - ge upp kampen om att hitta ögongodis i vår novemberträdgård. Efter att knappt ha sett solen på dagar och veckor (månader?) blev längtan efter färg och löften om en annan årstid så hjärtknipande stark att vi föll till föga för abstinensen. Och så illa var det att vi genast fick ta till de tunga drogerna. Vi öppnade karamellburken som man bara får ta till vid akuta krissituationer: pionarkivet

Så nu sitter vi här med glittriga kolapapper över hela rummet och lallar lyckligt, och som de pionjunkies åtminstone vissa av arboarkticerna är, delar vi med oss en smula av innehållet i den djupt beroendeframkallande gottepåsen. Väl bekomme, alla godisgrisar!

Paeonia officinalis

Paeonia lactiflora 'Christina'

Paeonia lactiflora 'Claire de Lune'

Paeonia lactiflora 'White Cap'

Paeonia potanini

Paeonia lactiflora 'Buckeye Belle'

Paeonia lactiflora 'Svarte Petter'

Paeonia lutea hybr. 'Alice Harding'

Paeonia lactiflora 'Nippon Beauty'

Paeonia lactiflora 'Nymphe'

Inte något tävlingsbidrag

Efter att ha surfat runt i trädgårdsbloggosfären har vi konstaterat att det just nu pågår åtminstone fem fototävlingar där det gäller att knäppa den bästa höstbilden. Här fullkomligt dräller det av filtrerade höstfärger, avlövade träd i motljus och daggvåta höstastrar och anemoner, sedda genom burkvis med vaselin. Gott så, men skam å sägandes: detta är ingenting för oss! Dels saknar vi den rätta utrustningen, dels är vi usla fotografer. Men framför allt, och kanske tvärtemot vad man skulle kunna vänta sig, är vi själva sällan roade av att delta i lekar och tävlingar. Kanske är det därför vi själva gärna arrangerar sådant? Lite grand som den klassiske dj:en, som började lira plattor för att själv slippa dansa.

Likväl skulle vi här på vår egen blogg vilja förmedla en stämningsbild av höst – en mer realistisk sådan, helt utan pampiga perenner och lypsyl på linsen. För visst handlar väl hösten också om däckbyten, höstgrävning och materialvård? Voila:

Dagens text är INTE sponsrad av Boston Skovårdsmedel

Barbro på taklöksfest

Vi har fått berättat för oss (av en helt oskyldig spionerande grävling) att det var så här det gick till, när vi fick oväntad hjälp att föröka vår Hammarbytaklök.

För några veckor sedan, när Barbro och alla smånassarna lekte Oktoberfestival och söp sig redlösa på jästa plommon, kom tant Barbro på att hon som partytricks skulle leka lindanserska och balansera på kanten av den branta slänt där den nya Lavrabattens soligaste del sluttar upp mot Konnässörsrabatten.

Kan ni se det framför er? Ni förstår i alla fall säkert hur det gick? Den klumpiga suggan drattade omedelbart på ändan, med klövarna i vädret, och drog i fallet med sig ett antal exklusiva lök- och stenpartiväxter.

Först igår upptäckte vi under nedfallna löv att Barbro även lyckats böka iväg ett stort antal små skott från den Hammarbytaklök som vi, som goda upplänningar, planterat i slänten. Och se! Allaredan har de små runda taklöksbebisarna fått smak för det fria livet och utvecklat trådlika rötter passande för ett liv långt bortom sin överbeskyddande moders omsorger. Se där vilka familjetragedier en redlös vildsvinssugga kan ställa till med!

”Nu flyttar vi hemifrån, morsan!"

Jams, trams och tegel

Dags att utkora segrarna till förra söndagens tävling. Det mest innovativa förslaget till hur budskapet S.R.J.475 ska uttydas kommer tvivelsutan från en läsare som kallar sig Ruben: ” Enkelt! Synnerligen Rar Jams 475 (cm under jordytan)”, är dennes mening. Tja, hur det ser ut där nere vet vi förstås inte, men ovan jord är vår perenna klätterjams, Dioscorea quaternata, inte särskilt mycket att titta på just nu. Om den överlever den arboarktiska vintern kommer med stor säkerhet ett mer utförligt reportage om detta.

Samtidigt, ovan jord!

Samma Ruben har också räknat ut varifrån skylten verkligen härrör. Tyvärr för Ruben grusades hans planer på en dubbelseger av ett yrväder från Enköping. Den första att räkna ut att skylten en gång i tiden suttit på en täckt godsvagn, som trafikerat den år 1981 saligen insomnade Rimbobanan, var nämligen en läsare som kallar sig Marit.

Så här har skylten suttit…

Hur sjutton skylten hamnat i jorden i Arboarkticum förblir ett mysterium, men att världen är liten och besynnerlig ska illustreras genom följande alldeles sanna saga:

…på en godsvagn som såg ut precis så här och som byggdes i början på 1910-talet.

En gång i tiden var Rimbotrakten känt för sina tegelbruk och en av anledningen till att Rimbobanan kom till var just för att frakta tegel till huvudstaden, som växte kopiöst under denna tid. I ett av dessa 20-talshus i Röda bergen i Vasastan bodde arboarkticerna vid tidpunkten för införskaffandet av tomten i Tierp. När flyttlasset gick kom det sig därför att en tegelsten, som troligen blivit över vid husbygget i Stockholm, och som sedan blivit liggandes i ett källarförråd, fick följa med norrut för att hålla en presenning på flyttkärran på plats.

Väl framme i Arboarkticum fick den gamla tegelstenen en ny hedersuppgift. För att förhindra vildkatter från att ta sig in i vedboden, som tidigare fungerat som hönshus, lades stenen att blockera hålet i ytterdörren som utgjort hönsens forna ingång. När så godsvagnsskylten påträffades några år senare fick den assistera stenen i denna tjänsteutövning. Föga anade vi då att de två trotjänarna redan hade träffat varandra en gång tidigare – på en täckt godsvagn på Rimbobanan i mitten av 1920-talet. Gammal kärlek rostar aldrig – även om godsvagnsskyltar förvisso gör det. Se, var inte det en historia värd att fira med en rimbobulle, så säg?

...och så levde de lyckliga i alla sina dar!

Grattis Ruben och Marit! Presanger kommer inom kort att nå er på endera sättet.

Exorcism i köksträdgården

Med en trädgård full av oknytt: gastar, vampyrer, gengångare och onda horndjur, finns det bara en sak att göra för att freda sitt hus.

Man får plantera riktigt mycket vitlök.

Sätta vitlök gör man dessutom med fördel på hösten, oavsett hur kall, mörk och jävlig den är. Som nu till exempel. Idag ska vi ägna oss åt att genomföra denna nödvändiga säkerhetsåtgärd i den till huset närbelägna Köksträdgården.

"Exorcising Ghosts"

Vi har skaffat oss hela fyra olika sorters sättvitlök. Vår förhoppning är att vi med så många olika varianter ska ha skaffat oss en näst intill heltäckande försäkring mot alla tänkbara gastar och deras avarter. Vi tror att Thermidrom är en allsidig lök som väcker anstöt hos de flesta vampyrer, medan till exempel Corail och Printanor fungerar bäst mot de gengångare som härstammar från Jurtjyrkogården. Flavor däremot, är enligt ryktet effektiv mot närgångna fiberduksgastar.

Som de ansvarstagande konsumenter vi är hoppas vi kunna dokumentera denna vetenskapliga studie och dela med oss av resultatet någon gång efter midsommar nästa år.

Blommig fredag: Ännu en punkterad myt

Men…? Vad är det som lyser så intensivt i pallkragen där borta? Jamen, titta vilken söt blomma och vilka vackra knallröda blad! Vad sjutton är det där? Efter mycket huvudbry kom vi på det. Sparrisarna i Köksträdgården hade fått rart besök av en strandstinknäva, en Geranium robertianum var. Rubricaulis.

Det där är ingen sparris!

Som hörs på namnet är detta ingenting som finns naturligt hos oss på inlandets lerslätter. Nej, just den här stinknävan släktar med största sannolikhet på en gotländsk planta som för många herrans år sedan planterades in i Örtagården och sedan aldrig visade sig igen (vi hade då ingen aning om att stinknävor vanligen är annuella).

Krypande trädgårdsrymling på nya äventyr

Stinknävan är numera kanske främst känd för två saker – den påstått kvalmiga doften och hur växten, just därför, fick sitt vetenskapliga namn efter en grinig, illaluktande fransk meningsmotståndare till Linné. Det första har vi aldrig själva känt av och det andra måste vi tyvärr avliva som en seglivad modern myt. Det fanns nämligen ingen fransk botanist med detta namn. Vem Robert verkligen var och hur denne egentligen luktade är vi lyckligt ovetande om.

Den moderna myten avlivad efter ett närmare påseende

Förr i tiden var det annorlunda. Redan under antiken användes stinknävan flitigt för sina sårläkande, inflammationshämmande och magbefrämjande egenskaper. Från Linnés egen tid finns också uppgifter om hur allmogen nyttjade den skarpdoftande örten för att bli kvitt vägglöss. Återigen står alltså den påstådda stanken i centrum, men det struntar vi i. En sådan prydnad i pallkragen har man gärna, särskilt som den är behäftad med en kulturhistoria likt denna.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Ghastly garden ghosts

Nu har det hänt igen. Det är samma sak varje år. Strax efter gengångarnas stora högtid allhelgona står deras armé plötsligt i vår trädgård. Tysta, hotfulla, bligande. Vi vet att vi är i deras våld – de har kommit för att stanna, och under november månad blir de bara fler, och fler, och fler. Sänkan, Pelousen, Åsen, Skogen – överallt finns de, bergtagandes våra käraste späda träd. Ända tills vårens första hoppfulla solstrålar sveper över Arboarkticum står de där, och då först, inleds fiberduksgastarnas flykt.

Magnolior och japanska lönnar,
hemsökta av fiberduksgastar

Knopptoppen 2009/2010

Då har det redan blivit dags för säsongens knoppmästerskap igen. Förra vintern segrade som bekant hästkastanjen Pollux, vilken i år tagit plats i juryn. Vi går rakt på sak. De nominerade kandidaterna i Arboarkticums knoppmästerskap 2009/2010 är:

No 1: Vanlig lila bondsyren, Syringa vulgaris. För att som få
andra glädjespridare ha förstått hur uppskattad den löftesrika
gröna färgen är, särskilt när resten av världen är gråbrun eller vit.

No 2: Praktvide, Salix magnifica. För att perfekt behärska
balansgången mellan vräkigt svulstigt och smakfullt imposant.


No 3: Kamtchatkafläder, Sambucus camtschatica. Årets nykomling,
som med en häpnadsväckande effektivitet trollbinder åskådaren med
både färg, form, storlek och mångfald.

No 4: Mannaask, Fraxinus ornus. Arboarkticums eget
vårdträd i vardande, som tagit sig till finalen genom en
överlägsen seger i den fria klassen med sin djärva installation
– ”Uggletroll med boll”.

Rösta på din favorit högst upp i marginalen till höger. Omröstningen pågår fram till första december och det går bra att rösta hur många gånger som helst.

En thujas 15 minuter i rampljuset

Låt oss presentera den senaste i den långa raden divor i Arboarkticum: Thuja plicata ’Whipcord’, stjärnskottet från Minipinetet, som efter fredagens trädgårdsreportage i DN blivit så omåttligt malligt att han numer endast ger intervjuer åt journalister från engelska trädgårdsmagasin. Whipcord omnämns med egen close-up som ”en barrväxt utöver det vanliga”.

Kalufs utöver det vanliga

Det omdömet är inte fy skam för en växt som är näst intill omöjlig att få tag på i de områden där denna blaska har sin främsta läsekrets. Får vi vara lite elaka (klart vi får, erkänn att det är kul?) så undrar vi hur det ska gå när alla 08:or som inget hellre vill än att vara medvetna, rätt och först, springer till plantskolorna kring Ulriksdal och Kungens kurva och frågar efter Whipcord? ”Lycka till” säger vi skadeglatt!

Så OK, ”en barrväxt utöver det vanliga”, javisst. Men också gräsligt svår att få tag på. Vårt eget exemplar är inhandlat för ett par år sedan på Bürgers Växtgård i Köping, vilket förmodligen är den enda platsen i Mälardalen där man med någorlunda rätt förutsättningar i horoskopet har en chans att hitta en saluförd Whipcord. Men med tanke på detta på minussidan (notera särskilt det västmanländska ursprunget) så förstår ni säkert att det finns ovanligt mycket även på plussidan, eftersom Whipcord, trots allt, är en aktad och omtyckt invånare i Minipinetet.

Berömmelsen har tyvärr stigit Arboarkticums
egen Whipcord åt huvudet

En eloge till DN som vågar marknadsföra barrvänner som förtjänar större popularitet och mer uppmärksamhet – men var det inte lite dumt att glömma bort att berätta att det kanske inte bara är att springa till Plantagen och köpa en blandad påse Thuja Plicata-hybrider?

PS: Glöm inte bort gårdagens TÄVLING!

S.R.J.475

Mycket underligt har kommit i dagern när vi påtat i vår trädgård: ungsluckor, koskällor och äkta regalier. En gång hittade vi till och med en pistol och snart har vi påträffat alla delarna till den Ford Taunus som uppenbarligen någon tyckt var en bra idé att gömma i isärskruvat tillstånd i vår åsbacke. Men det märkligaste vi någonsin hittat är nog det här:

Hein?

Den är tung, den massiv, den är konstig. Dessutom är den som synes chiffrerad enligt ett obegripligt system. Vad har den använts till, vem har skapat det hemliga budskapet och vad betyder det? Detta är frågor vi kanske aldrig får svaret på, men vi gör i alla fall ett försök. Var med i vår spännande pristävling. Både den som ger det mest innovativa förslaget och den som ger den mest trovärdiga förklaringen vinner varsin hemlig presang från växtriket i Arboarkticum. Kommentera nedan eller mejla kontakt@arboarkticum.se. Pristagarna presenteras om en vecka. Lycka till!

Dödsdömda trädgårdsprojekt, del sjuhundranittioåtta (minst)

Det är inte alltid lätt att förklara ens för sig själv varför man envisas med att plantera saker som aldrig varit närheten av, och inte heller är ämnade att komma i närheten av, den arboarktiska vintersäsongen.

En av våra senaste ideer, som enligt de lärde borde vara dödsdömd redan från början, är att odla höstcyklamen i den nya stenpartirabatten. Just i det här fallet skyller vi vårt starka habegär på de oslagbart vackra bladen med sitt intrikata mönster och skimrande, metalliska glans. Och visst visst, blommorna har väl också sin charm – på sitt sätt.

Dödsdömd höstcyklamen 1: Cyclamen hederifolium

Två sorters cyklamen har anförskaffats, en Cyclamen hederifolium och en Cyclamen purpurascens. Bägge är enligt försäljarna en baggis att odla för den som har en lämpligt halvskuggig och väldränerad rabatt, ÄNDA UPP TILL STOCKHOLMSOMRÅDET.

Dödsdömd höstcyklamen 2: Cyclamen purpurascens

Frågan är nu alltså om vi kan övertyga våra små cyklamentöser om att Tierps kommun (åtminstone sett från typ Dorotea eller Murmansk) faktiskt kan räknas som Stockholmsområdet.

Frk Purpurascens har egen telefon, eller åtminstone telefonsladd, av bilden att döma.
(Praktiskt, när hon behöver ringa efter taxi för att dra till stan.)

För att öka på chanserna en smula, ifall att plantornas geografiska kunskaper visar sig hålla en högre standard än vad som är lämpligt just i det här fallet, har de förärats varsitt litet glashus som skydd mot vintervätan. Särskilt frk Hederifoliums rara lilla pressglasfat, inköpt för Kr 5:- på en loppis i Folkärna, borde väl kunna muta den fåfänga lilla damen att göra sitt yttersta för att behaga sin omgivning många kommande säsonger.

Och frk Hederifolium tillbringar vintern i ett exklusivt glaspalats

All älgona

Tänk vad tiden går. Det är redan lördagen den sista oktober, vilket i år betyder både Halloween och all helgona. Således dags igen att smycka gravarna med utskurna pumpahuvuden. Pumpor ja, sånt odlar vi ju och hade naturligtvis tänkt skriva om idag och visa upp på bilder som den här:

Umpa pumpa...

Och den här:

...happy Halloween!

Men nu blir det inte så, ety igår kväll inträffade det vi väntat på i snart ett helt år att få berätta om. Vår sällsynt goda granne Gerda kom på visit. Gerda tillhör kanske inte begåvningsreserven i trakten men hon är en otroligt vänlig själ och alltid en källa till glädje när hon väl behagar visa sig.

Länge trodde vi att denna sympatiska älgkossa i likhet med flera andra av våra fyrbenta grannar var hörselskadad. Nu vet vi bättre. Gerda är bara nyfiken och ytterst social. Det är därför hon inte räds när vi larmar och gör oss till för att skrämma iväg henne. Tvärtom kommer hon då gärna närmare för att titta vad vi är för konstiga ena som står och låter innanför gärdsgården.

På alla älgons afton är alla älgar grå - tyvärr även Gerda

Någon skada i trädgården att tala om har vi aldrig märkt av att hon åstadkommit – med ett undantag. Första vintern blev hon lite väl nyfiken på lärken Leonardo och nafsade honom allför kärleksfullt i kalufsen. Men det gick ju bra för honom ändå (eller vem vet, kanske just därför) så allt är glömt och förlåtet. Kom gärna tillbaka snart igen Gerda och då helst när det är så pass ljust att man kan fotografera dig på lite närmare håll!

Också Gerda, men som ni förstår, inte igår

Blommig fredag: Den mystiska medicinalpelargonen

En av våra vackrast blommande växter inomhus just nu är Pelargonium sidoides, en sirlig mörk skönhet från Sydafrika, som i sitt hemland går under det fantasieggande namnet Umckaloabo.

Elegant!

För några år sedan försökte en arboarkticer sig på den så populära hobbyn pelargonsamling. ALLA gillar ju pelargoner, och de verkade ju ha så roligt, de där pelargontanterna. Lättillgängliga och lättskötta skulle de ju vara också (pelargoniorna alltså).

Trots de goda föresatserna kan pelargonsamlandet i Arboarkticum snarast beskrivas "upp som en sol och ner som en pannkaka". Vi insåg helt enkelt ganska snabbt att vi inte gillar pelargoner (nästan lite provokativt va, i dessa tider av pelargonhysteri?). Kvar nu, efter några års aktiv misskötsel finns ändå ett antal plantor. Märkligt nog är det mest vildarterna som klarat, och till och med verkat uppskatta, vår försumlighet. Någon form av självplågarinstinkt tycks uppenbar!

Flera av överlevarna är spännande och annorlunda, men P. sidoides är den vackraste. Den växer långsamt med knotiga och trädlika hängande grenar och vackra gråskimrande, sammetslena blad.

Vild!

Blomningen är så långt från en prålig bondpelargon som man kan komma, med små svartskimrande blommor på långa eleganta stänglar.

Mystisk!

Och som att blommans vackra yttre inte skulle vara nog: många vilda pelargoner har använts i den traditionella medicinen i sina hemländer, och från just den här sägs man kunna tillverka ett synnerligen potent läkemedel mot infektioner i luftrör och lungor. I södra Europa och Afrika kan man köpa influensamedicinen 'Umcka' gjord på P. sidoides, och kanske har du hört talas om 'Kalobadroppar'? Även de tillverkas av den här växten.

Minsann, kanske är en pelargon på fönsterbrädan ett alternativ för den som tvekar inför årets influensavaccination!?

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.