Shhhh!

Nu är det nästan overkligt vackert ute. Det är som en saga. Vi vågar bara tassa tyst på tå för att inte skrämma bort allt det härliga - för inte kan väl det här vara på riktigt (och det finns nog fler än en som tycker att det är skönt att vi för en gångs skull håller klaffen)?

Glaucidium palmatum 'Alba'

Fritillaria sp. i stenpartiet

Vår manchuriska valnöt - man bara dånar!

Arenaria juniperifolia i stenpartiet

Sa vi overkligt? Vi menade nog oanständigt... flikrabarbern.

Paeonia mairei. Och humla.

Magnolia 'Leonart Messel'. Och väldigt liten skalbagge.

Sarracenia sp. I blötbädden.

Förutsägbar amatörkombination. Glaucidium palmatum och Uvularia grandiflora.

Anemone nemorosa 'Blue Eyes' (tillika 'Blue neck', om man tittar närmare)

Favorit. På gång. Äntligen. Nej, det är inte en svamp, utan Syneleisis palmata. 

Vår-mingel

I helgen var faktiskt alla snygga. Alla som var där alltså. I Arboarkticum pågick vårens stora cocktailparty med mingel från morgon till kväll.

Vi får återkomma vid ett senare tillfälle för rapport om läget för sjusovarna som försovit sig eller helt enkelt bara ignorerat vår inbjudan till vår-cocktail. Idag låter vi låter våryran överskugga oron över dessas öde och koncentrerar oss på alla som ansträngt sig, klätt upp sig och minglat med färgglada paraplydrinkar i näven hela kristiflygare-helgen.

För fin för att mingla - Adonis brevistyla

Bohemisk partypingla! Anemone nemorosa 'Green fingers'

Vågad kreation! Tulipa alba coerulea

Blyg - men börjar lära sig att ta för sig! Glaucidium palmatum alba (frösådd - alla plantor blev vita!)

Larvigt frusen! - Släng halsduken nu, herr Leonard Messel!

Inte den festligaste blåsan, men cred för att vara först av alla pionsläktingar - Paeonia mairei

Näpnast - Anemone nemorosa 'Pink Delight'

En frösådd primula hoppar jämfota på sitt första partaj - Primula hirsuta

Och den röda blåsippan hart tappat sitt latinska visitkort och lider av minnesförlust - förmodligen för mycket champagne!

Den återfådda trädgården

Att vintern blev avskyvärt lång har vi faktiskt inte nämnt med en stavelse i år - förrän nu då, då den äntligen tycks vara över. Nu sex veckor för sent brakar våren loss med vansinnig frenesi. För en vecka sedan låg ännu snön stöveldjup över nästan hela tomten. Nu finns inte en snögnutta kvar och blåsippor och våririsar tävlar om uppmärksamheten samtidigt som de första tulpanerna slagit ut. Helt galet!

Något som glädjer oss särskilt är att fjolårsprojektet, det nya stora stenpartiet, klarat sin första vinter med bravur. Fram ur den tjocka snön steg det plötsligt fram helt och rent utan några förfulande torra löv eller slikt.

Oväntat lättskött stenparti, som till skillnad från övriga planteringar
inte behöver vårrensas

Dessutom konstaterar vi att i stort sett samtliga invånare i stenpartiet förefaller ha klarat den långa vintern galant. Något enstaka högrest styvervide (Salix x boydii) har väl drabbats av Iddis förbannelse och fått toppen tuktad men mer lågväxta kompisar har haft ett effektivt skydd under snön, ända till nu. Ett bra exempel på detta är den här lilla dvärgforsythian som blommar redan nu - alltså samtidgt med blåsipporna. Det är inte rätt, men det det är välkommet och bra.

Blommande dvärgforsythia redan några dagar efter snöns frånfälle

Att döda ett träd Del 14 (eller nåt sånt)

Denna vidriga vinter till trots; i helgen rivstartade trädgårdsarbetet för säsongen. Och som det rivstartade sedan! Med motorsågar och sekatörer har trädsamlingen fått en ny, både snygg och praktisk, vårfrisyr. Huvudnumret blev dock detta:

Massakern i Körsbärslunden

Fru Asp har slutligen fallit. Därmed är förhoppningsvis det sista kapitlet skrivet om den monstruösa zombievarelse som vi med gråten i halsen ringbarkade hårt redan sommaren 2009 och som sedan dess blivit en betydligt mindre sentimental följetång här på bloggen (se till exempel inlägget Jamen dö då för fan från 2011).

 

För våra trogna läsare är det ingen nyhet att Fru Asp varit av ett mer än lovligt segt virke. Hon har nämligen inte brytt sig sig ett smäck om all åverkan vi åsamkat henne genom åren. Att det till följd av en bred ringbarkning och djupa motorsågsspår inte på flera år funnits någon som helst kontakt mellan kronan och roten har inte bekommit henne det bittersta. Hon var likväl redan i full färd med att ytterligare en vår veckla ut sina ondskefulla hartassar när motorsågen ånyo kom på besök - denna gång med ett radikalt resultat - får vi hoppas! För helt säkra är vi inte.

Fru Asp 2009 innan dödsdomen föll

Vad kommer att ske med den meterhöga stubben som blev kvar? Kommer den att stå prunkande grön inom en snar framtid? Kommer den rent av att under parollen "Världsherravälde - Nu!" ta över hela Körsbärslunden med miljontals rotskott? Och vad händer med allt hennes virke som vi dumpat nere i Dennis aspskog för skalbaggarna att kalasa på? Kommer det att rotslå sig där och långsamt vandra in i trädgården igen? Glöm inte att Fru Asp var av en sällsynt ond natur! Missa inte den spännande fortsättningen på en blogg nära dig...

Citrusblom

Citrusväxter är väl ingen arboarktisk paradgren. Men visst har även vi några små träd som ska få testas på friland vad det lider. Vi syftar då främst på citrusmullbär (Maclura pomifera) och citrontörne (Citrus trifoliata). Dessa tappar bladen på vintern hos oss men håller just nu som bäst på att vakna av vårljuset på övervintringsvåningen.

Annorlunda är det med det otal ospecifierade citrusplantor som är sprungna ur köpefruktkärnor, som vi någon gång i tiden petat ner i blomkrukor inomhus. Dessa är gröna året runt och flera av dem har med tiden blivit riktigt stiliga små träd, som står utomhus mellan april och december. Precis som för flertalet andra, som likt vi saknar eget orangeri, plågas också vi vanligen av ohyra på citrusträden, varför tappade blad ändå inte tillhör ovanligheterna. 

Speciellt illa i år har det gått för den här ospecifierade kanaljen, som blivit riktigt deformerad av vinterns tuffa lusangrepp. Nu har dock vårsolen betvingat skadegörarna och trädet har börjat buska till sig igen, även om det inte syns på den här bilden.

Ospec citrusväxt, hårt åtgången under vintern

Trots sina rejäla taggar står hon sig slätt mot lusangreppen

Kanske ännu mer intressant är dock det som otippat dykt upp ur jorden runt stammen. Tydligen har penséerna ute i trädgården passat på att självså sig just i denna kruka - och nu blommar de för fullt.

Citrusträdet självt har aldrig blommat...

...men det kompenserar hon genom att bjuda in sådana här små raringar. 

Årets första uteblomning

Då var årets värsta månad till ända. Men sanningen att säga blev inte februari så kall och fasansfull som den kan vara. Tvärtom! Varken februari, eller vintern som helhet (om vi verkligen ska utgå från att det värsta är över nu) har erbjudit någon verklig utmaning för våra kinkiga exoter. Så vad ska vi nu skylla på om de ändå inte kommer att överleva? Jodå, vi hittar nog på något ska ni se.

De höll sig hela februari men 1 mars kunde inte ens de

arboarktiska snödropparna vänta längre

Kanariebarr

Som flera säkert minns blev vår resa till Kanarieöarna i julas mest burr. Men, faktiskt, faktiskt blev det lite barr också, närmare bestämt två stycken på en gatumarknad i Puerto de la Cruz. Fler växter än så hann vi inte komma över under våra få friska dagar. Ett väldigt skralt resultat med arboarktiska mått.

Den ena av barrisarna var dock en växt som länge stått högt upp på önskelistan – världens måhända vackraste och torktåligaste tall – Pinus canariensis, kanarietallen. De mycket långa daggdimmiga barren i grupper av tre är verkligen spektakulära.  Tyvärr tål tallen inte temperaturer under några få minusgrader så hos oss är den evigt dömd till ett liv i kruka.

Den hett efterlängtade kanarietallen uppvaktas redan

av madeiriskt ballongvin

Fast vi börjar bli härdade. Lika illa är det ju med den nära släktingen pinjetallen, pinus pinea, som vi räddade från en växtrea i Hallstahammar i fjol, men som nu hämtat sig riktig bra från den förnedrande behandlingen. Mer om detta en annan gång. Den tredje inomhustallen man bara måste ha, terpentintallen, pinus pinaster, oumbärlig för att smaksätta och konservera sin egen retsina, saknas ännu i samlingarna. Det får nog bli en tur till något Medelhavsland snart.

Den andra barrväxten vi köpte på Teneriffa är vi fortfarande inte säkra på vad det är. Visserligen hävdade gatuförsäljaren att det var en äkta cypress, men trodde vi inte ens på då. Växten har inte alls de fjäll cypresser brukar ha och är i växtsättet mer lik en vanlig kinesisk en. Men eftersom den endast har juvenila barr lutar vi i nuläget mot att det i stället är någon slags ädelcypress, kanske en Chamaecyparis pisifera ’Squarrosa’? Vi får vänta till snön försvinner och jämföra med dem vi redan har.

Osannolik cypress...

...möjligen en Chamaecyparis pisifera 'Squarrosa'?

Vårkänslor ute och inne

Den senaste tidens mildväder har tärt hårt på det annars ganska tjocka snötäcket. Redan vid månadsskiftet till februari var gräsmattan delvis bar och rabatterna på många ställen fullt blottade. Nu kan man ju knappast förvänta sig att trenden ska hålla i sig. Halva vintern – och troligen den värsta delen – återstår ju rimligen, men visst är det fler än arboarkticerna själva som förletts att känna någon slags vårkänslor.

 Daphne mezereum 'Compacta Alba' vädrar vårluft

Vanliga djävla snödroppar likaså

Och även opuntiorna i stenpartiet börjar kika lystet ut 

mot solljuset utanför plastkupan de bor i så här års 

Även på övervintringen inomhus börjar det så sakteliga att röra på sig i krukor och såtråg. Den ständigt gröna trädljungen har äntligen förstått att den faktisk ska bli ett träd på sikt och har rätat upp sig och sträckt på sig ganska duktigt i vinter.

Trädljungen på övervintringen har aldrig mått bättre 

Nästan ännu roligare är det som visat sig i samma kruka. Vid ett besök på en plantskola sent i höstas var det en konstig kund före oss i kön som klippte ner en inköpt korallkornell fullständigt innan hon bar ut den till bilen. Vi frågade om vi fick norpa några av de avklippta spöna och det fick vi, varpå vi vid hemkomsten stack ner dem i första bästa kruka, som råkade vara trädljungens. Nu har nästan alla kvistarna redan rotat sig, fått blad och några av dem ska till och med blomma.

Korallkornell, Cornus alba 'Sibirica' inneboende hos samma trädljung

Annars är det väl si sår där med blommandet just nu. Några tappra trotjänare finns det förstås som blommat i princip hela vintern. Till dessa hör definitivt korsgrewian som vi berättat om tidigare.

Korsgrewian har blommat hela vintern

Moderna trädgårdsmysterier - Vinterfåglar inpå knuten, eller...?

Som vanligt den sista helgen i januari var det återigen dags att räkna och inrapportera alla välgödda och otacksamma småfåglar som vi året runt försörjer med talgbollar, jordnötter samt solros- och hampafrön motsvarande BNP i en liten bananrepublik.

Jaha, bara att börja räkna då. Men var är alla?

Tyvärr har vi aldrig tidigare lyckats med detta uppdrag, att räkna fåglarna alltså, och orsaken har varit densamma som den kom att bli i år. En enda helg om året lyser den vanligtvis så ymniga flocken av näbbförsedda dunbollar helt med sin frånvaro. Gissa vilken helg?

Inte här heller!

Det är ingenting annat än ett modernt trädgårdsmysterium vart fåglarna tar vägen just denna helg. Och ett möjligen ännu större mysterium är hur fåglarna kan veta att det just är denna helg som de alltid ska hålla sig undan. Lyssnar de också på Naturmorgon på en egen radio? Förmodligen sitter de små reptilättlingarna i trädkronorna runt huset och skrattar så de får ont i magen.

Och inte heller här. Jaja, skam den som ger sig. Vi försöker väl nästa år igen.

Nästa helg vet vi av erfarenhet att det kommer att vara knökat av stenknäckar, bergfinkar och siskor igen. Djäkla tråkfåglar! C'est la vie!

Svinbra - det funkar ju!

Det 140 meter långa faluröda staketet utmed infarten och åkern var en följetång här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Även om det kostade på i form av tennisarmbågar och annan ohälsa är vi själva tämligen nöjda med slutresultatets estetiska kvaliteter. Inte minst mot den vita snön.

De 18 sista metrarna staket intill infarten

Men nu kan vi äntligen även slå fast att det funkar och fyller sitt huvudsakliga syfte - att hålla ute oönskade gäster. Den snöiga åkern utanför är fullkomligt uppbökad av våldsamma vildsvinstrynen, men innanför staketet råder fortfarande friden.

Vanlingtvis är det suggan Barbro med kultingar som gör ovälkomna besök,

men denna gång är det tydligen galten Sven. Hela åkersträckan utanför staketet

är uppbökad, men småträden just innanför har alla klarat sig helskinnade.

Eller nåja, alla otäcka kretur räds inte nybyggnationen. Monsterharen Jösse kan så klart ta sig igenom spjälorna och råboken Iddi tar sig helt enkelt in från andra hållet, där det inte finns något staket. Sedan sätter han sina rovgiriga käftar och vassa horn därhelst de icke skall vara.

Iddi har demonstrerat sin ondskefulla vrede på ett fullkomligt oskyldigt gullregn

 

I sanningens namn måste vi dock medge att kapsejsade hönsnätsburar till följd av för mycket och för tung snö hittills varit  ett betydligt större problem än elaka odjur denna vinter. Åtskilliga är de lignoser som blivit amputerade eller på annat sätt återlåtna. Men än så är det långt till vår varför Iddi och hans anhang säkert hinner revangera sig och åter ta upp kampen med vädrets makter om att vara trädgårdens största skadeverkare.

Aldrig mera Span-igen del 2

Även den andra semesterveckan, tillbringad på norra Teneriffa, kantades av ohälsa med inläggning på sjukhus som uppskruvat crescendo. I detta fall en annan arboarctiker och en privatklinik i den annars ofta lovordade Orotavadalen. Det innebar nu ingen avgörande skillnad för det oönskade tillskottet tristess jämfört med La Palma-veckan.
 

Även sjukhusincidenten förutan måste vi tyvärr påstå att regionen inte levde upp till våra ändå ganska modesta förväntningar. Det mest sevärda som trakten har att erbjuda är den storslagna siluetten av Spaniens högsta berg (även fullt synlig från vår hotellbalkong) – den drygt 3700 meter höga och snöklädda vulkanen Teide, dit vi nu tyvärr inte fick möjlighet att ta oss ända upp till toppen som det egentligen var planerat.

Teides topp måste medges besitta en besynnerlig magi

Annars var här glest mellan sevärdheterna. Särskilt de båda highlightade städerna Orotava och Puerto de la Cruz är som helhet inte värda en resa i våra ögon. Den förstnämnda av dessa orter är trots sin berömda vinproduktion rent av obegriplig som sevärdhet, den andra, starkt präglad av sina många stora hotellgetton, är i princip bara obehaglig och ointressant.

Båda städerna ståtar med var sin Botanisk trädgård som dock inte tillhör de bättre vi sett. Att researrangörer är av en avvikande uppfattning särskilt gällande den Botaniska trädgården i Puerto de la Cruz framgick dock tydligt av det massiva besökstrycket av tyska och ryska turister. Om turisterna verkligen delade researrangörernas entusiasm gick dock inte att avläsa.

Det mest fotograferade partiet av den Botaniska trädgården i Puerto de la Cruz

- en imponerande dunge fönsterfikusar

Puerto de la Cruz har dock ett besöksmål som måste framhållas som mycket sevärt. Bara ett stenkast från massturismens resorter ligger den lite bortglömda trädgården Sitio Litre, marknadsförd som orkidépark och vallfärdsort för Agatha Cristie-fans. I själva verket är detta en helgjuten, mycket välskött och charmig besöksträdgård med många sevärda växter, en mycket bra stämning och ett alldeles förträffligt engelskt tehus i ett av de gamla redskapsskjulen. Rekommenderas varmt!

Orkidéavdelningen i den även i övrigt mycket sevärda Sitio Litre

Den då redan kapsejsade semesterresan fick i alla fall en anständig avslutning med tre dagar på lyxhotell i Teneriffas huvudstad, som för enkelhetens skull heter Santa Cruz. Gissningsvis är spanjorer lika bra på ortnamnsgivning som svenskar är på tv-underhållning. Santa Cruz visade sig dock inte bara vara en riktig stad med bra shopping och utmärkta restauranger. Stadens stora, nyrenoverade, stadspark visade sig bli en av våra bästa upplevelser på hela den två veckor långa vistelsen.

En av flera kuktussamlingar i Stadsparken i Santa Cruz

Nu skulle det sitta bra med lite semester också! Vem vet, kanske blir det Madeira redan till påsk som plåster på såren?

Aldrig mera Span-igen del 1

Den minnesgode läsaren kan måhända erinra sig hur arboarkticerna redan i somras flaggade för att man denna vinter minsann ämnade försaka sitt älskade Madeira för att ge ett par Kanarieöar en chans. Vi har nu med en viss oro i kroppen varit borta från våra törstiga växter på övervintringen i tre veckor. Det längsta vi någonsin varit ifrån dem. Det bästa vi har att säga efter denna långa tid är att alla växter tycks ha tagit vår frånvaro med upphöjt jämnmod. Ingen har dukat under av törst. Alla verkar må bra.

Det är tyvärr mer än vad man kan säga att vi gjort under motsvarande tid då vi fått se mer av kanariska sjukhus än dess växtlighet. Redan på planet ner insjuknade den första arboarkticern i svåra magsmärtor och allt som hör detta till. På den vägen fortsatte i princip hela den första semesterveckan på ön La Palma vilken kulminerade i en tre dagar lång inläggning på öns Centralsjukhus med dropp och intravenös antibiotika. Vi ska inte plåga våra läsare med alltför ingående detaljskildringar från detta men för den som saknar den ofta framförda erfarenheten av att ha suttit i ett turkiskt fängelse kan vi nu hinta om ett fullgott alternativ – den la palmatiska sjukvården. Enough said!

La Palma anses av de flesta vara den vackraste av de kanariska öarna och är även en av de minst exploaterade. Att detta också hade en baksida, om något oförutsett, likt akut sjukdom, skulle inträffa, hade vi tyvärr valt att blunda för. I stället hade vi uteslutande lyssnat på locktoner om fridfullt paradis, världens brantaste ö (över 2500 m höga berg trots att ön bara är några få mil lång) och en av världens största vulkankratrar tillika en av Spaniens största och mest sevärda nationalparker.

 La Palma påminner till det yttre mer om Madeira än någon av de andra

Kanarieöarna. I teorin skulle den till och med vara mer sevärd än Madeira

eftersom den är ännu brantare, mindre exploaterad och har mer vulkaniska

och arkeologiska sevärdheter. I praktiken är dock sevärdheterna inte så bra 

som man hoppades och det är i allmänhet  för svårt att ta sig ut i naturen, 

i synnerhet på egen hand...

...och skulle man lyckas med det är lederna  betydligt tristare än Madeiras 

levador. De endemiska växterna är annars ungefär de samma. Här en av 

La Palmas berömda lagerskogar.

Det blev nu inte mycket vi fick se av denna grannlåt, men låt oss uttrycka oss så här: Av allt vi ändå fick uppleva anser vi att La Palma i minst nio av tio avseenden är underlägset Madeira för den som vill ha en helgjuten semester med växtfokus. Det är helt enkelt för svårt att klara sig här på egen hand, åtminstone om man inte är en fena på kanarisk spanska, vilket är det enda språk som talas här (inte ens läkarna behärskar något annat). Därför blir man likväl hänvisad till den måttligt utbyggda turismen, i regi av tyskar och holländare, och vilken är fruktansvärt ointressant och påfrestande. Vidare saknas det anständiga städer med acceptabla restauranger, affärer och inte minst sevärda parker. Till det yttre påminner La Palma annars mycket om Madeira men framstår i alla avseenden som mer bonnigt och mindre välfungerande, så varför åka till La Palma igen när vi redan hittat något som är så mycket bättre?