söndag 26 oktober 2014

Kapprustning

Tada! Sådärja 400 meter smärta i form av ett elstängsel uppmonterat. Nudu, bockarsle. Nu har du pressat dig genom staketet för sista gången. (...) Fast osvuret är nog ändå bäst. Iddi brukar ju likväl alltid ta sig in på något vis. Ska vi gissa att han denna gång lär sig att kortsluta strömmen eller nåt sånt?

2 mm:s eltråd i kraftig uppförstoring

måndag 20 oktober 2014

Go jul!

Söder om Mälaren, därifrån arboarkticerna ursprungligen stammar, händer det relativt ofta att julrosor gör skäl för namnet. Här i Norduppland har vi däremot aldrig upplevt detta, men blomning nu, i slutet av oktober, har vi heller aldrig upplevt tidigare så kanske finns det hopp i år.

Självsådda blommande julrosor i slutet av oktober

Och finns det hopp för julrosorna finns det kanske det för den här otestade filuren också. Fast det tvivlar vi på. Trädet på bilden är vårt vackra franklinträd (Franklinia), en rar bekantskap från de amerikanska sydstaterna. I vilt tillstånd är trädet emellertid utrotat och även i trädgårdar är den tämligen svårodlad, även i USA, så vi hyser väl inget större hopp om att lyckas långsiktigt.

Franklinia i höstdräkt

Just nu är franklinträdet i alla fall särdeles till sin fördel. Den har inte bara en färgsprakande bladprakt utan faktiskt även en fet blomknopp. Hmmm... ingen svår nattfrost i sikte, hmmm... Det vore ju fantastiskt om man åtminstone en gång i livet fick uppleva en stor, vit, väldoftande arboarktisk franklinblomma. Om så mot förmodan skulle ske lovar vi att återkomma.

Franklinaknopp

tisdag 14 oktober 2014

Mer orange

Inledningsvis vill vi börja med en ursäkt till årets mest orangea höstdräkt i Arboarkticum. Denna tillhör den kinesiska skenkamelian och inte alls, som vi så felaktigt påstod förra veckan, den koreanska diton. Både dessa stewartior har varit otrygga och otröstliga hela veckan på grund av sammanblandningen och vi hoppas därför att lite upprättelse ska åstadkommas genom detta medgivande. Vi lovar att läsa bättre på skyltarna i fortsättning.

Så här ser den koreanska skenkamelian ut just nu, 
således inte alls som den vi visade förra veckan.

De båda skenkameliorna är för övrigt inte några särskilt goda vänner och har helst så lite som möjligt med varandra att göra. Det är därför den kinesiska, betydligt större, skenkamelian slagit sig ner på den före detta krocketplanen på baksidan medan den, betydligt mindre men tidigare utplanterade, koreanska kusinen hukar i skuggan på surtorget i plommonlunden.

Men när vi ändå är inne på temat orange måste ni även titta på den här kanaljen:

 Eldfängt päronträd

Det här är en gammal bekant som vi visat förut och som härrör från den arla urtid då arboarkticerna i allt sitt oförstånd inhandlade fruktträd och planterade i sin trädgård. Någon frukt har dock det här päronträdet aldrig hittills producerat, faktiskt inte ens några blommor. Dessutom har trädet skaffat sig ett ganska tragiskt växtsätt med en tidigt tvådelad krokig stam och spretiga grenar. 

Linnés päron stod det på etiketten när vi inhandlade trädet som en liten telning i Julita slottsträdgård för många år sedan. Det namnet har vi dock aldrig påträffat i litteraturen eller någon annanstans heller sedan dess. Så riktigt vad det här ofruktbara och trista trädet verkligen är för något är vi inte säkra på. Då det dessutom står på en alldeles för attraktiv plats har motorsågen flera gånger de senaste åren tittat lystet på trädet. Hittills har det dock klarat sig och kanske var det tur för titta vilket färgsprakade höstskådespel det bjuder på i år! Vi får ta oss en funderare på om detta är skäl nog att låta trädet bero.

Linnés päron hösten 2014

tisdag 7 oktober 2014

Utflykt i NV

Så kom då hösten på riktigt och allt blev gult och rött och orange och till och med lila.


 Den kinesiska skenkamelian vinner årets pris för
Arboarkticums mest orangea.

Men om vi har fått höstfärger är det ingenting mot vad den kända trädgårdsprofilen Anna NV Uppsala (AoT:s Trädgårdsforum och senaste numret av TrädgårdsAmatören (nr 3/2014) m.m, m.m.) begåvats med. På söndagen hade vi glädjen att få ta del av en guidad tur i hennes fantastiska höstträdgård. Vi låter bilderna tala för sig själva, men kan inte låta bli att inflika att vi är hemskt avundsjuka på hennes perfekt exponerade tomt, hennes storslagna ytor, hennes välvuxna träd och som sagt, hennes otroliga höstfägring - något som väl får sägas vara hennes paradgren i bland många starka discipliner.

Storslagna ytor 

 Otroliga höstfärger

Välvuxna träd

tisdag 30 september 2014

Frukten av frost

Så kom då den första frosten, alldeles för tidigt, som sig bör. Natten till onsdagen blev det -3,4 grader i Arboarkticum och många av våra trädvänner kastade in handduken för det här året. Kejsarträden ser värst ut med bladen hängande som våta skurtrasor.

För kallt i våras, för torrt i somras och för tidig nattfrost. 
Kejsarträden kverulerar.

Men inte alla har tagit skada av frosten, tvärtom. Vårt mispelträd har trots sommartorkan lyckats behålla några få frukter för första gången. Och dessa lär visst bli ätbara först efter en rejäl frostknäpp. Innan en sådan är de på tok för beska, sägs det. Vi låter dock våra frukter sitta kvar ett tag till och hoppas på brittsommar. Egentligen är mispelns frukter skördeklara först om en dryg månad. Vi får väl se vad den första snön tycker om det.

Vår första mispelfrukt sitter fortfarande kvar

Och på tal om sydländska fruktträd som klarat frosten oväntat bra. Här kommer ett till. Är det någon som kan gissa vad det är? En ledtråd är att det möjligen är Europas mest sällsynta träd, endast känd från en enda lokal på hög höjd i Grekland. Nej det är inte lätt. Eriolobus trilobata heter trädet som är nära släkt med vildapeln.

Eriolobus trilobata

Något svenskt namn har trädet veterligen inte men vad sägs om förslaget grekiskt vildäpple? På engelska heter det i stället Lebanese crab apple, varför man anar att träden främst är att söka utanför Europa. Men även i Libanon är trädet mycket ovanligt så varför anstränga sig allt för mycket? Om lilla eriolobus klarar den arboarktiska vintern skulle vi bli angenämt överraskade.

måndag 22 september 2014

Skäggis

Det påstods högt och brett att sommaren skulle ta slut nu i helgen. Möjligen fick förståsigpåarna rätt för på söndagseftermiddagen sjönk temperaturen nästan tio grader och det började att regna rejält. Och det var första gången på länge. 

Som bekant brukar vi kokettera med hur torrt vi har det, men något torrare än i år har vi aldrig upplevt. Det sägs ju att man måste vattna på allt nyplanterat såvida det inte regnat 30 mm under den gångna veckan. Denna regnmängd är lång ifrån vad vi SAMMANTAGET fått i nederbördsmängd sedan midsommar. 19 mm är vad vi fått, samtidigt som kvicksilvret toppade på 30-34 plusgrader i nästan tre veckor i streck när det var som värst. Dessa dagar var det inte ens meningsfullt att fylla regntunnan med brunnsvatten eftersom det avdunstade ungefär en vattenkanna under varje badutflykt vi gjorde. Mot slutet gav vi upp själva vattnandet också. Det kändes bara plågsamt att ge vissa växter en knappt livsuppehållande insats. Trots att vi kämpade in i det längsta dog uppskattningsvis cirka 100 träd av torka denna sommar. Tur att vi har några att ta av.

Tyvärr var det särskilt många av våra tyska vänner, inhandlade i Hamburgstrakten i september ifjol, som inte förstod att uppskatta torkan. T.ex. är det nästan inget liv längre i den hängande dammsumpcypressen, Taxodium ascendens 'Nutans', som hade klarat både vintern och vårfrosten så galant.

Den gulbrokiga skäggbusken, Caryopteris x clandoniensis 'Sommer Sorbet', däremot tillhör vinnarna denna sommar. Torkan och hettan har uppenbarligen inte gjort någon skada - snarare tvärtom, om man ska döma av blomningen som nu står för dörren.

Caryopteris x clandoniensis 'Sommer Sorbet'...

Det kan vara på sin plats att påpeka att skäggbuskar i allmänhet, och gulbrokiga sådana i synnerhet, näppeligen anses härdiga i Norduppland. Den är för övrigt inte speciellt härdig i Hamburg heller. Men nu gör det ingenting för precis som tyskarna också gör kan man klippa ner busken ända till marken varpå den snällt kommer igen sedan och som synes till och med hinner blomma. Åtminstone en torr och het sommar som den här.

...börjar blomma nu, när sommaren påstås vara över

tisdag 16 september 2014

Katalpaår

Sablar vilken sommar, och himlars vilken höst. Varför ska man behöva stänga in sig på en arbetsplats i veckorna? Det blir ju ingen tid till vara i trädgården, än mindre till att skriva blogginlägg. Samtidigt har vi så sjukt mycket att visa och berätta om att det bara blir löjligt. Men någonstans och någon gång måste vi ju börja så vi börjar här och nu. 

Det är inte bara rosorna som frodats i år. Precis som vi förutspådde i fjol har katalporna blommat som besatta. Vi har nämligen redan tidigare noterat ett samband mellan blomning och hur fin föregående sommar var, och fjolårets sommar var som bekant lång och varm. Hur galen kommer då inte nästa års katalpablomning att bli, undrar vän av ordning? Myten att katalpor blommar på fjolårsved kan vi däremot sticka hål på en gång för alla. Därför gör det inte ett skvatt om vintern fryser tillbaka träden. De blommar lika bra på årstillväxten.

Ja, inte bara blommar förresten. I år har vi för första gången även fått katalpabönor. Det är den härdigaste av dem, den gemena hydridkatalpan som står fullkomligt nedlusad av fröskidor.

Hybridkatalpa med fröskidor

Roligt i år är också att vissa katalpor blommar för första gången. Extra spända har vi länge varit på att få se den manchuriska dvärgkatalpan, Catalpa bungeii, slå ut sina förväntat gula blommor. Tyvärr har trädet stått och stampat så länge nu att vi betvivlar att vi hinner få uppleva detta underverk i år. Blommorna hann slå ut precis så mycket att man han ana det gula. Då kom hösten och blomknopparna börjar nu skrumpna ihop en efter en i den svala och daggstinna morgonluften. Vi hoppas på bättre tur nästa år.

Den manchuriska dvärgkatalpan hann inte riktigt fram men bra nära

Men vilken kompensation vi fick för denna besvikelse! I helgen upptäckte vi till slut att även Satchmo - vårt äldsta, kinkigaste och mest omskrivna äkta trumpetträd, Catalpa bignonioides, lyckats göra frukt för första gången! Visserligen är det bara två fröskidor - men ändå. KUL!!!

Även Satchmo har till slut visat sig fruktbar hos oss i zon 4

måndag 14 juli 2014

Rosår

Arboarkticerna brukar nästan kokettera med hur lite de gillar rosor. Magnolior, rosor och rhododendron är det enda vi inte samlar på brukar vi säga. Likt förbenat har det ändå kommit in ett drygt 40-tal rosor i trädgården, trots att vi alltså försökt freda oss från dessa besvärliga, skräpiga och kraftigt överskattade fluffmonster.

Okej, vi kan ställa upp på att man måste ha alla utpräglade nyttorosor i samlingarna. En örtagård utan apotekarros, oljeros och konditorros är inte mycket att ha. Någon bra nyponros måste förstås också till. Och några till.

 Konditorros (Rosa gallica 'Conditorum')

Sedan finns det förstås en massa kulturhistoriskt intressanta rosor som man bara måste ha. En samlarträdgård är i ärlighetens namn inte fullkomlig utan en Rosa mundi, en Gudhemsros och några av de mest namnkunniga damascenarosorna. Och några till.

 Rosa damascena 'Mme Hardy'

Sedan måste förstås kuriosakabinettet ha sin beskärda del. Djävulsros, igelkottsros och vingros är väl sedda invånare där. Allra roligast är det förstås när någon ros som dessutom är kulturhistoriskt intressant, som den här Nuits de Young-rosen, visar sig vara ett verkligt freak med konstigt växtsätt. Och några till.

Rosa centifolia 'Nuits de Young'


Hmm... sa vi förresten att vi funderar på att anlägga ett rosarium på semestern???

måndag 7 juli 2014

Pesten kommer (Almsöndagen)

Äntligen börjar det se anständigt ut i trädgården igen efter den värsta ogrässäsongen och den årliga nedskräpningen från pil och poppel. Men det har krävt ohemult mycket svett och möda under ganska många helger. Vad är det egentligen för masochister som öppnar sina trädgårdar på Tusen Trädgårdar den 29 juni? Nä, flytta tillbaka denna dag till mitten av augusti igen, så kanske (men bara kanske) vi kan tänka oss att vara med nästan gång.

Men vad är det för skräp som ligger på baksidesgräsmattan? Massor av torra hoprullade löv! Var kommer de ifrån? De var inte där nyss när vi klippte gräset.

Torra hoprullade löv förfular den nystädade gräsmattan

Hmm... det verkar vara almlöv. De måste komma från Alma (vår sju meter höga och lika många år gamla självsådda skogsalm, som slagit sig ner på Vallen vid det som då utgjorde tomtgräns - mycket vackert växt och en verklig prydnad för vilken trädgård som helst).

Alma söndagen den 6 juli.

Måtte det bara inte vara... Jäpp, jodå tyvärr, då var det klippt! (En snabb titt upp mot lövverket lämnar inte mycket över för spekulation). Nästan alla grenar i kronans topp har torkat - och fort har det gått. Länge trodde vi att vi med vårt utsatta läge, alldeles vid den yttersta utposten innan polarisarna breder ut sig, skulle klara oss. Vilken fåfäng förhoppning! Det är bara att inse att almsjukan nu även har nått Norduppland! Inom två år lär Alma vara död och med henne förmodligen även alla andra stora almar i grannskapet.

Almsjukan har fått fäste

Men minnet av Alma kommer för evigt att högtidlighållas i Arboarkticum. Den första söndagen i juli kommer hädanefter att gå under epitetet Almsöndagen. (Och givetvis kommer vi att fortsätta plantera almar).

tisdag 24 juni 2014

Lyst för det spektakulära

Visst! Nu har det vänt, som alla hobbycyniker är snara med att påpeka. Men det är mycket kvar än. Ja, faktiskt har sommaren knappt ens börjat. Vi ska bara se till att få lite välbehövligt regn och svalka, innan vi kopplar på den riktiga sommaren i augusti och september. I väntan på detta tar vi en trädgårdstur och tittar på fyra favoriter.

Den rödbladiga äkta valnöten har vi redan nämnt, men vi visade aldrig någon bild på de ludna nötterna. Voila - här kommer en sådan bild.

Ovanligt fertil rödbladig äkta valnöt. Tonårsgraviditet?

På Åsen, som vi sällan visar bilder ifrån, finns en hel hoper attraktiva björkar med olika färger, former och växtsätt. Just nu finns det dock ingenting som slår sockerbjörkens (Betula lenta) jättelika fröställningar - lika stora som en arboarktisk tumme.

Sockerbjörken (eller körsbärsbjörken, som vissa föredrar att kalla den) har 
spektakulära fröställningar

Den turkiska lönnen, Acer cappadocicum 'Aureum', är överraskande härdig och har blivit en riktig favorit. De nyutslagna lövens röda brätten är nästan onaturligt snygga.

Acer cappadocicum 'Aureum' på midsommarafton 2014

Men vi har sparat det bästa till sist - i tuff konkurrens har vi utsett detta till årets inköp så här långt. Det kinesiska tulpanträdet gör ingen besviken. Ännu djärvare bladform än de vanliga tulpanträden och attans vilken läcker färg de har i början av sin karriär. Ja, de funkar bra senare också. Rekommenderas varmt!

Kinesiskt tulpanträd (Liriodendron chinense)

onsdag 11 juni 2014

Misslyckad medieskugga

Visst är det märkligt; den enda gången på året man har tid att blogga är på senvintern när det just inte finns mycket att blogga om. Just nu finns det hur mycket som helst att rapportera, men nästan ingen tid alls att skriva.

T.ex. skulle vi kunna berätta om hur vi just nu håller på att få halva tomten uppgrävd av Vattenfall som vill gräva ner den idag luftburna elen. Vi har valt att se ljust på det hela och har mutat grävgubbarna med en flaska vermouth för att de ska lägga alla stora stenar de får upp med grävskopan i en stor hög i Övre pinetet för framtida bruk vid det planerade skapandet av ännu en klippträdgård.

 Det är en härlig tid och det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om.
T.ex. blommar vårt största snödroppsträd för första gången. Rikligt dessutom!

 En av våra favoriter så här års är kinesträdet (Koelreuteria paniculata),
som klarat vintern och den ovanligt sena och svåra vårfrosten galant.

För att vara så hemliga och integritetsvärnande som Arboarktikerna strävar efter att vara måste vi medge att den senaste tiden inte varit någon framgång i det avseendet. På kort tid har vi tackat ja till att hålla tre trädgårdsföredrag, välkomnat tre trädgårdsföreningar för inplanerade besök, tackat ja till att medverka i en trädgårdsbok om odling i uselt klimat och som grädde på moset stod SVT och väntade på oss i trädgården när vi i fredags kom hem efter vår shoppingrunda på nassenaldagens sedvanliga plantbytarevent. Det blev ett konstigt inslag som vi hoppas aldrig kommer att sändas. 

 Lika röd som kinesträdet så här års, fast mera varaktigt,
är den här nya favoriten, planterad i år - en rödbladig
polsk äkta valnöt. Enligt uppgifter ska den vara härdig
långt upp i Kanada och kan man tänka sig, den har redan 
fått valnötter fast den är så ung och bara ungefär 150 cm hög.

Här en annan av årets favoritinköp - den östasiatiska taggalmen (Hemiptelea
davidii). Också den superhärdig och förmodat tämligen rådjurssäker med sina
fingerlånga sylvassa taggar i skön kontrast till de limegröna bladen, snarast
påminnande om dem hos en japansk dvärgzelkova.

Men som vanligt får man aldrig vara riktigt till freds. I fjol var det som bekant enarna som fick mycket stryk och till och med dog i drivor under den vidriga våren. I år har vi en smula otippat upplevt ett liknande förfall hos tallar. Säkert tio stycken har utan uppenbar förklaring sjangserat å det grövsta. Särskilt har det gällt de tvåbarriga tallarna.

 Vår vanliga skogstall Moses tillhör dem som drabbats. Alla fjolårsbarr
är antingen döda eller avlägsnade.

Nu i helgen upptäckte vi till sist vad det handlade om - ett massivt angrepp av röd tallstekel, GUÄCK!!! Just inte mycket att göra åt. Bara att hoppas att tallarna överlever och hämtar sig. Gud vad vi inte gillar glupska larver. Tvi vale!

GUÄCK!!

söndag 1 juni 2014

Återfunnen, återvunnen

Det är inte helt ovanligt att vi tappar bort saker i trädgården. Eller snarare tappar bort skylten - till en växt vi sedan aldrig lyckas återidentifiera. Vanligtvis vet vi dock vem vi ska skylla förlusten på (skatan Konrad).

Ibland lyckas vi dock med konststycket att återkalla minnet av växtidentiteten! Och då kan det nästan kännas som att ha fått växten i present, en andra gång. Så är fallet med den här borttappade, bortglömda orkidén, vars blomma dök upp i rabatten häromdagen:

 Cypripedium tibeticum -  ny skylt skrivs medan du läser detta!

Stor glädje över den återfunna skönheten, men visst undrar man lite vad Konrad ska med alla skyltar till???

måndag 19 maj 2014

Försommaryra

Arboarkticerna firade något slags jubileum i helgen. För att markera detta inhandlades lite överraskande denna shabbychicka blomsterhylla, tänkt för lösa krukväxter utanför växthuset.

Fakepatinerad blomställning 

Men även trädgården själv bjöd på överraskningar denna sällsynt vackra försommarhelg. Särskilt Lunden har väl aldrig varit så magisk. Till och med trädgårdens alla djur tycktes gripna av hänförelse och betedde sig helt oskyggt och närgånget. Stämningen var inte helt olik den som förmedlas på planscherna i Jehovas Vittnens tidskrifter, eller någon sötsliskig Disneyproduktion för den som är mer bekant med de sagomyterna. En av de gladaste överraskningarna stod den här kobrakallan för. Eftersom vi inte alls hade räknat med att den skulle överleva den arboarktiska vintern hade vi nämligen glömt bort den.

 Norduppländsk indisk kobrakalla

Men frågan är om ändå inte detta ledde till de svampälskande arboarkticernas största glädjejubel. I självaste konnässörsrabatten, just där sköldbräckan (Darmera peltata) just är i färd att vissa vårens första livstecken, stod redan en annan individ i full fägring - en toppmurkla. Bumsmums i stekpannan och ännu ett kryss i listan över trädgårdens svampar!

Toppmurkla strax innan den förädlas till en ljuvlig svamprisotto

söndag 11 maj 2014

Cynikernas julafton

Samtalstonen vid frukostbordet var en smula dämpad denna söndagsmorgon. Det visade sig att vi hade fått rätt i våra farhågor. Domedagsprofeter får ju alltid det förr eller senare. Allt nytt och krytt i trädgården, som vaknat alldeles för tidigt under denna bedrägliga vår, hade tidigt under veckan fått smaka på sex mumsiga minusgrader med förfärande resultat. Nästan undantagslöst hade nyplanterat och annat exotiskt förfrusit sina späda skott och blad. Det här är faktiskt den senaste nattfrost vi upplevt och den sved onödigt bra.

Förfrusen araliatopp

Vi försökte komma på undantag från lördagens jämmerdal att trösta oss en smula med och enades om att åtminstone den vitbäriga Yunnanrönnen (Sorbus microphyllus) var ovanligt tjusig och hade artat sig bra efter några kämpiga år.

Vitbärig Yunnanlönn på lördag eftermiddag

När vi kom ut i trädgården igen en kvart senare upptäckte vi resultatet av nattens oönskade besök. Råbocken Iddi hade visserligen bara valt att göra processen kort med en enda lignos, men naturligtvis hade han valt just nyss nämnda rönn. Tack så djävla mycket!

Samma rönn idag

Nu är det krig bockarsle! Hädanefter kommer vi bara att plantera ut växter av det här slaget. Det har åter blivit dags att testa en liten brödgran på friland i skyddat läge. Sug på den du eländiga kreatur!

Brödgranen Lillapis på plats i utkanten av minipinetet

söndag 4 maj 2014

"Ramslök är inte det enklaste vi kan odla"

Rubriken ovan hämtad från dagens nyhetsbrev från Klostra Handelsträdgård, med erbjudande om att inhandla denna exklusiva raritet till fyndpriset 169 kr/4 st.

Hmm...

Bilden nedan hämtad från dagens promenad i den arboarktiska lunden. 

Arboarktiskt kassaskåp.

måndag 28 april 2014

Flytten går

Visst är det typiskt!
På vintern när man har gott om tid att skriva blogginlägg finns inte mycket att visa i trädgården och nu när det finns hur mycket som helst att fota finns ingen tid att skriva. Vi gissar att vi inte är de första att ifrågasätta varför trädgårdsintrycken är som flest och störst samtidigt med att all vaken tid går åt för att hinna med vårens alla trädgårdsmåsten. Orättvist!

På årets kanske vackraste dag, när sipporna fortfarande blommar och de första magnoliorna slagit  ut, väljer vi likväl att i stället visa den här skapelsen. Det pyreneiska lappvidet, Salix ceretana, har svagt ljusblå videkissar som ger ett grönt intryck när väl den intensivt gula blomningen sätter fart. Ett skådespel värdigt vilken magnolia som helst.

 Pyreneiskt lappvide i Torvmossen

Men det här var också dagen då det nya PK-partiet, vi tidigare berättat om, på allvar stod klart och togs i besittning. 

Det nya PK-partiet är klart

Visserligen  hade vi redan planterat dit några disparata lignoser som viden, daphne, prunus och den här Ukurundulönnen:

Ukurundulönn på plats 

Men det är först nu som flytten går på allvar. På söndagen inleddes nämligen arbetet med att börja nedmontera den gravt misskötta, tio land stora, Örtagården. Merparten av örterna ska krukas i väntan på en ny plantering någon gång i framtiden, men de örter som klarar av av växa i fuktig sand flyttas omgående till det nya PK-partiet. Till dessa växter räknar vi bland annat denna gigantiska brandlilja från örtland 6...

Brandlilja i flyttartagen 

...liksom den oumbärliga likörkryddan gullgentiana, Gentiana lutea, som egentligen vill ha mer alpina förhållanden än de som rått i den styva leran i Örtland 4.

Gullgentianan har äntligen hittat hem 

Också violroten, Iris germanica florentina, är glad för sin nya fuktigare tillvaro...

 Violroten på plats. Kanske den orkar blomma nu för första gången på länge.

...liksom den läckra vårbolmörten, som fick finna sig i att flytta mitt i blomningen. Tyvärr fick hon sin långa pålrot avbruten i flera delar men vi hoppas i alla fall att någon del repar sig.

 Misshandlad vårbolmört i närbild

En som är särskilt glad för det nya PK-partiet är Herbert, som utsetts till väktare av detsamma. Det tog förfärligt lång tid att få det klart, tyckte Herbert, men nu hörs det bara nöjda toner från honom.

Väktare Herbert ger nya PK-partiet tummen upp