Potatisgrisar

Årets arboarktiska sättpotatissortiment är snart komplett. Somliga arboarkticer har ett näst intill religiöst förhållande till att odla potatis. Observera dock odla potatis.”Det är vägen som mödan värd”, var det en klok litterär dam som sa en gång. Ätandet blir det nämligen lite si och så med.

Under årens lopp har vi provat en hel del potatissorter, men ratat de flesta: Mandelpotatis – ack så vacker, men lika meninglöst mosig. Sparrispotatisen – delikat något sällsynt år, men oftare kinkigt snål. Marine provade vi förra året, utan att riktigt få grepp om dess karaktär – eller om den helt enkelt saknade karaktär. Alla mjöliga sorter går bort, liksom de som man lika gärna kan köpa i grönsaksdisken på Ica.

Endast två trotjänare från förr återstår detta år: Chérie, den snygga rodnande unga damen, och så Amandine, stilig, säker och godast av dem alla.

I år har vi hittills också tillskansat oss tre nyheter:

• Maris Peer, som tydligen fick någon form av utmärkelse på trädgårdsmässan,
• Anya, för att de hade så trevlig form, och så till sist
• Highland Burgundy Red.

En knölig skatt

Highland Burgundy Red. HIGHLAND BURGUNDY RED! Man fattar ju att detta måste vara potatisarnas potatis (och nog får man säga att någon smart reklamperson hade en ovanligt bra dag på jobbet när han hittade på namnet som fick oss att med ett leende betala fyrtionio riksdaler för fem, alltså hela FEM stycken av denna helt igenom rödfärgade potatis?).

Denna potatis ska med tanke på inköpskostnaden definitivt även ätas. Varenda liten knöl - oavsett hur den smakar. Såvida det nu blir någon skörd. Arboarkticum hotas ju, som ni vet, ständigt av fara och skövling. Som en illustration till detta delar vi med oss av fredagens utsikt från köksfönstret: socknens lokala familj potatisgrisar, som i all sin klumpighet suddiga skymtar fram mellan tranornas långa halsar.

Potatisgrisar på vift