Eftersom vår lilla frilandskaktus, fröken Opuntia fragilis ’Freiberg’, klarat den svinkalla vintern med bravur har vi en tid talat om att förära henne lite herrsällskap som uppmuntran. Nu har vi slagit till. Valet föll på en lång och stilig opuntiaherre med tillnamnet polyacantha.
Herr Polyacantha
Ingen omedelbar intimitet, men visst går det att skönja ett visst intresse
Initialt var relationen dem emellan en smula avvaktande. De stod mest på behörigt avstånd och betraktade varandra generat. Efter en tid tycks dock tycke ha uppstått – och det rejält. När vi just tittade till de unga tu kunde vi konstatera att fröken Freiberg var i grossess. Nu förutsätter vi att herr Polyacantha visar sig lika pålitlig som sin fjälla och förblir henne och oss trogen där i kaktuslandet.
Ett, som man säger, välsignat tillstånd
Inlägg
Så kul! Grattis till omständigheterna, får man väl säga;)
SvaraRaderaTänk att lilla jag har haft sådant inflytande över Arboarkticernas sallats(o)vanor! Vilken ära! Vad man ska göra med all sallat? Ja, förutom att äta då, så föreslår jag ett vackert huvud som gå bort-gåva istället för bukett. Det brukar alltid bli succé. I synnerhet om man kommer med ett stort vackert huvud av fröken Freckles:) Dessutom anser jag sallatshuvud i vackra färger och former vara en prydnad i trädgården. Bara för att den är ätbar betyder inte det att man kan odla den bara för sin skönhet! Det hamnar massor med sallat på komposten hos oss. Men vad gör det? Det gör alla ju alla överblommade perenner också.
Ja, så kom jag ju på det också att häromdagen for jag till min 80-åriga svärmor med ett gäng små uppdragna plantor, som jag planterade till henne i krukor på trappen. Mycket uppskattat av någon som odlat massor i hela sitt liv, men som nu måste inse sina begränsningar!
Ha det gott,
Charlotta
Vi som trodde att du skulle säga ceasarsallad. ;-)
SvaraRaderaTusen tack för alla tips. Vi blandade faktiskt ner en hel del bataviasallat i köttfärssåsen igår - det gick alldeles utmärkt.