Mer försommar

Den tidiga försommaren tycks inte ha kommit av sig - tvärtom - den accelererar! Nästa alla inhemska träd utom ek, bok och ask har nu slagit ut och häggen kan till och med börja blomma vilken timme som helst. I april! När hände det senast på våra breddgrader?

Otålig hägg i hänryckningstider

Glädjande nog är det också många av våra exotiska vänner som, trots allt gnäll från vår sida om "hemsk vinter och elaka odjur", har klarat skivan med bravur. För flera av dem som exempelvis kinesträd, pagodträd, näsduksträd, nektarin, sandpäron och äkta kanstanj är det första försöket som omedelbart föll ut till belåtenhet.

Vår första utomhusövervintrade äkta kastanj

För silverpäronet är det också första försöket men där är vi kanske inte lika lyckigt förvånade att det gått bra. Zon tre-grejer brukar sällan vara några problem i vår zon fyra.

Silverpäronet Per Silver, som vi tidigare berättat om

Någonting vi däremot brukar ha vissa problem med är påstått härdiga aralior och rådjurssäkra rhododendron. De förra brukar likväl alltid frysa tillbaka och få komma igen från roten, de senare brukar ändå alltid slaktas av mordiska råbockar med stora hörntänder. Inget av dessa oönskade scenarior tycks ha inträffat i år.

Parkaralian, Aralia elata, har redan bladverk blottat i toppen

Våra båda djävulsklubbor, oplopanax horridus, ligger inte långt efter

Medan jättearalian, Kalopanax pictus, tar det lite lugnare, men helt klart mår bra

Denna Rhododendron brachycarpum 'Tigerstedtii' ,

ett kultivar från finska Jumala, kan faktiskt bli den första

rhododendron någonsin att blomma i Arboarkticum

En betydligt större överaskning är dock den här minipersikan som vi skrivit om förut. Eftersom den ska vara så kinkig har vi fram till nu odlat den i en kruka som vi kunnat ta in när kylan blivit för svår. I fjol fick detta resultatet att växten blommade inomhus redan i januari. I år struntade vi i det fåfänga fruktträdet. Det fick stå kvar i sin kruka utomhus hela vintern och helt utan någon täckning eller annat skydd. Det gick som ni ser bra ändå. Nu blommar trädet för fulla muggar. Kinkig? Jo pyttsan! Nu är det slut med daltandet. Nu åker minipersikan ut på friland ögona böj.

 

Väna rosa blommor, men skenet bedrar - det här är en riktig tuffing.

Men frågan är ändå inte om vår allra mest glädjande upptäckt just nu återfinns inomhus. I det skarpa ljuset har plötsligt vår fram till nu skendöda trädormbunke från Madeira plötsligt fått liv och börjat sträcka sig efter det livgivande gula klotet.

Arboarktisk trädormbunke - långt ifrån död

Två bildgåtor

Det är inte bara de exotiska träden som är sevärda så här års. Vi tycker att våra fantastiska inhemska lignoser får alldeles för lite uppmärksamhet på landets trädgårdsbloggar. Vet ni förresten vad det är för träd som har en så här gul och vacker stam?

Gul stam med flammor i orange

Nä, vi tänkte just det. Och ändå är det här, enligt vårt förmenande, vårt kanske mest underskattade inhemska prydnadsträd. Om vi kompletterar med det just pågående bladutspringet då? Ser ni nu då?

Lika läckert som någonting i konditorsdisken

Nä, vi vet. Det är inte lätt att se ändå. Men om man koncentrerar sig på honaxen i bakgrunden är det lite lättare. De här alltså:

Och här ska det bli kottar till hösten

Jomenvisst. Och hade vi visat de gula hanhängena hade det nästan blivit för lätt. Det är alltså en vanlig gråal som är så här tjusig just nu. Ja, alldeles vanligt är inte det här exemplaret förstås eftersom det är köpt på Zetas handelsträdgård som en flikbladig gråal (Alnus incana 'laciniata') - fast flikbladig var hon alltså inte, men vad gör väl det. Vi tycker om henne ändå.

Men vi tar väl en bildgåta till. Alla som vet vad det här är räcker upp en hand!

Klasar av rosa lösläppar

Nä, inte heller det är lätt att veta om man inte sett dem förut. Men om vi avslöjar att det är blommorna på de här hanhängerna så kanske det är lättare att gissa?

Fyra gråluddiga korvar med rosa inslag

Jodå, mycket riktigt. Det är ju vanlig asp som är så här sevärd just nu. Och inte vilken asp som helst utan den kusliga ringbarkade zombie-aspen som vi skrivit om vid upprepade tillfällen, eftersom den vägrar dö. Tidigare har vi benämnt trädet som Fru Asp, men det är alltså som ni nu alla ser fel. Herr Asp är det alltså. Honasparna har helt andra hängen. Just nu gör Herr Asp ett extra kusligt men ganska fascinerande intryck, helt översållad av dessa silverskimrande korvar, med den i övrigt nakna aspdungen som fond. Som taget direkt ur någon ond men vacker saga. Kanske dags att ringa Tim Burton i alla fall?

Tusen och åter tusen effektfulla hanhängen - Scarrry!

Farväl till våren

Det blev en kort vår i år. För två veckor sedan regerade fortfarande kung Bore och nu har redan försommaren slagit till på allvar. För vad ska man annars kalla det när träds och buskar blad redan är utslagna och sommarens blomster ilar mot sitt crescendo?

Inte bara hägg och hassel har slagit ut. Detsamma gäller krusbär, vinbär och många andra lignoser. Vissa av dem har vi tänkt återkomma till i veckan, men redan nu måste vi bjuda på några dagsaktuella bilder. Eller vad sägs om ullungrönnens fantastiska bladutspring?

Lönnlöst

För första gången någonsin har vi lyckats få sommarbudlejan att övervintra på fjolårsskotten. Fjärilarna väntar redan en smula otåligt på att även blommorna ska slå ut.

Restaurang Blå vingen öppnar inom kort

Pioner sticker upp precis överallt. Gissningsvis är det väl någon av arboarkticerna som samlar på slika växter. Mest aggressiva just nu förefaller det här stöddiga Krupkegänget Paeonia lactiflora ’Christina’ vara.

Älskade pion

Men eftersom vi oftast lyckas dåligt med magnolior är frågan om inte den här hybridkryddbusken Sinocalycalycanthus x raulstonii ’Hartledge Wine’ är allra läckrast just nu. Blommorna är gigantiska och mulligt bordeauxfärgade i snygg kontrast till de stora limefärgade bladen. Tänk att det går att odla sådana växter i Norduppland.

Hybridkryddbusken, som faktiskt var det sista vi köpte i höstas,
har vi hittills inte haft någon anledning att ångra

Gulligt krull

Som alltid när våren kommer så sent som i år händer allting på en gång. Fortfarande har inte snödroppar och vintergäck helt blommat över innan blåsippor och pärlhyacinter gjort entré i stora bestånd. Ja, i gynnsamma lägen syns faktiskt också enstaka gula maskrosor och till vår stora förvåning är häggens bladknoppar mer än lovligt sprickfärdiga redan nu i mitten av april.

Vår största gröna överraskning hittills i år har vi dock stött på i fjolårets nyanlagda stenparti i Sänkan. Här i ren sand satte vi, mest på kul, ut en billig krukväxt vi fått med oss från en plantbytardag – ett stycket krulltåg, Juncus effusus ’Spiralis’. Döm om vår förvåning när vi nyligen hittade vår lilla plantvän från i somras i högönsklig välmåga. Och knappt ett krulligt strå på hans huvud var krökt (?)!

Okej här är sanden... men var är stranden??? Hallå!

Till saken hör även att krulltåget inte bara är att betrakta som en krukväxt på arboarktiska breddgrader, i de delar av världen där det egentligen hör hemma är det dessutom att betrakta som en sump- eller till och med vattenväxt. Men det går tydligen lika bra med ren sand och nästan 30 minusgrader.

Ode för en bondlurk

Den hett efterlängtade våren är här. Men var det verkligen det här vi drömde om? Arboarkticum ligger insvept i daggvåta dimmor, så tjocka att man inte ens anar den gråa himlen där bakom. Allt är lerigt, kladdigt, fult och förstört. Som vi redan varit inne på har gnagarkräken varit mer än lovligt elaka mot våra växter. Nu har vi även varseblivit den tribut det tjocka snötäcket krävt främst i form av knäckta barrväxter.

Allt är kladdigt, lortigt och obehagligt, ända in i själen

Men när vi gick här och tyckte som mest synd om oss själva nåddes vi av ett fruktansvärt besked, som onekligen gav perspektiv på tillvaron. Storbonden är död! Samma bondlurk, som vi så sent som i somras satt hemma vid köksbordet hos och svor över att han kört sönder vår gärdsgård, finns inte mer. Den nyblivne småbarnsfadern dog, knall och fall, vid samma köksbord nu i veckan, inte ens 60 år fyllda. Plötsligt ter sig vår egen påstådda olycka som ett dåligt skämt som man helst inte vill knysta om.

Också den taggigaste tistel har kvaliteter värda att beundra

Socknarna i Norduppland är de största i Sverige, söder om Dalälven. Vår storbonde ägde eller arrenderade ensam mer än hälften av jordbruksmarken i vår socken, däribland all den åkermark som kringgärdar Arboarkticum. Nästan dygnet runt under årets snöfria månader såg man storbonden köra fram och tillbaka på sin traktor, brukandes sin jord, nästan helt utan medhjälpare. Därför är storbondens frånfälle inte bara en tragedi för hans lilla familj och alla som kände honom, det är något som kommer att slå mot en hel bygd. Om någon har möjlighet eller ens intresse att ta över storbondens omfattande jordbruk kommer det antagligen att ta mycket lång tid – kanske kommer det aldrig att ske. Vår bygd får nog finna sig i att ligga för fäfot under ansenlig tid framöver.

Vildhallonets kvarsittande svepblad blickar tomt ut mot åkern

Farväl bondlurk, vi kommer att sakna dig!

Månadsbild 3, 2011

Igår, den sista mars, när solen som vanligt sken över Arboarkticum,
var vitt fortfarande det dominerande intrycket av Pelousen. Dock var Åsen
och vissa större fläckar redan helt snöfria. Idag, den 1 april, när vi lägger
ut månadsbilden, regnar det och snön bokstavligen flyter bort. Så här års
skulle man behöva ha en ny månadsbild varje dag för att visa hur fort allt förändras.

Fripassagerare

Vi var visst lite väl snara härom sistens med att döma ut djurlivet på Madeira. Faktum är att det är rikligare än man först kan tro. Ja, till och med så ymnigt att vi fick med oss några arter hem.

När vi skulle plantera om den här Madeira-järneken (Ilex perado maderensis), som vi inhandlat av en liten gumma i saluhallen i Funchal, dök en sällsynt stor och fly förbaskad Madeira-daggmask upp ur jordklumpen. Till saken hör att den arboarkticer som ombesörjde omplanteringen har daggmaskfobi (vilket onekligen är opraktiskt i kombination med ett brinnande trädgårdsintresse) – varför masken utan vidare åtgärd fick följa med ned även i den nya krukan.

Madeira-järnek

En närmare titt på järneken avslöjade vidare att masken inte var det enda oönskade djur som liftat norrut med plantan. Trots sitt taggiga och till synes ogästvänliga yttre förefaller tyvärr hela järnekseländet nedlusat med madeiriska sköldlöss. Gäuck!!

Madeira-sköldlöss

Men vi har glada nyheter också. Nu har de första frösådderna från Madeira börjat gro. Först ut var några mimosor, följt av någon baljväxt vi ännu inte identifierat. Men så idag visade sig också den första äkta höghöjdskastanjen ovan jord. Bra bra. Fortsätt på det viset.

Nu äntligen ovan jord - äkta kastanj från Eira do Serrado

Kluvna vårkänslor

Nu är det ingen tvekan längre. Våren är verkligen här och snötäcket är obönhörligt på reträtt. Isranden kryper allt längre ifrån husets sydvägg och blottar alltfler blommande lökar och alltmer gulnad gräsmatta.

Vade retro, malum glacies!

Vi känner oss lite malliga för att vi denna säsong inte alls gnällt lika mycket som vanligt på den årligt återkommande naturkatastrof man i vårt land valt att kalla vinter. Det beror bland annat på att det faktiskt inte varit någon rekordvinter. Det har till exempel aldrig varit kallare än -28,9 denna gång, så sent som i fjol var det -29,8. Men det beror också på att vi med tiden blivit härdade och vet att det inte i första hand är kylan och klimatet som tar död på våra exoter. En första vårinventering av trädgårdens vedartade växter bekräftar att detta gäller också i år – tillbakafrysning och andra frostskador är tämligen sällsynta.

Ändå är det svårt att känna sig till freds. Ni som redan känner till våra mindre goda grannar förstår säkert vad vi menar. Trots skydd i form av hönsnät, säckväv, fiberduk och till och med ett par glasburar har uppskattningsvis drygt hälften av våra flera hundra träd och buskar fått allvarliga gnag-, bit- och tuggmärken. Många är jämnade med marken. Det är faktisk det värsta vi någonsin upplevt i den vägen! Alla kommer säkert inte att stryka med, men många kommer säkert inte att hämta sig på flera år och för det cirka 50-tal stammar som blivit helt ringbarkade av sork hyser vi föga hopp.

Till synes, i övrigt, fullt frisk Stockholmsplatan, ringbarkad av sork

Men, men, trots ett stänk av bitterhet kan vi ändå inte känna att vi är helt nedslagna. Vi börjar kanske bli luttrade angående den här årliga ritualen också? Och i Lunden bland harpluttar, bruna barr och ratade solrosfrön tittar redan trillium fram – också det någon slags rekord! :-)

Purpurtrebladet, trillium erectum, har redan vaknat

En sista sipp Madeira

Det har nu snart gått två veckor sedan vi kom hem från Madeira och det har börjar därför bli hög tid att lämna paradisön bakom oss för den här gången. En sista gång väljer vi dock att återvända för att säga något kort om öns många sevärda trädgårdar. Man behöver nämligen inte alls likt oss bege sig ut på dumdristiga balansakter över svindlande avgrunder eller genom avlägset belägna vattenfall för att uppleva fantastisk växtprakt.

Blommande praktkorallträd i Presidentparken

Nej, det räcker alldeles utmärkt att ta en promenad i någon av öns offentliga parker för att bli helt salig. Flera av dem är privata men står kostnadsfritt öppna för besökare dagtid. Det gäller till exempel Presidentpalatsets park eller den fantastiska Dona Amelia-parken, hörande till sjukhuset med samma namn (vilket för övrigt drivs med svenska drottning Silvias beskydd). Nästan ännu mer imponerande är de kommunala parkerna i centrala Funchal, vilka alltid är öppna och bättre uppskyltade än vilken botanisk trädgård som helst. Den lilla stadsparken São Francisco, nära katedralen, är en våt dröm för varje älskare av exotiska träd.

Svenska riksvapnet i typiskt portugisiskt kakel i Dona Amelia-parken

Och själva sjukhuset i parken

Ett litet hörn av den lummiga stadsparken São Fransisco

Botan ja. Just den Botaniska trädgården, tre kilometer utanför huvudorten, är den trädgård som resebolagen oftast väljer att visa upp för öns charterturister. Och visst, den är sympatisk, men knappast så imponerande som den närbelägna toppattraktionen Monte Tropical Garden, en kort linbanetur bort. Här kan man med lätthet tillbringa en hel dag om man har tid och ork.

Vy i Monte Tropical Garden

Den allra mest sevärda trädgården på ön enligt vårt förmenande är dock en annan (ja inte bara vårt förresten, denna madeiriska park rankas av vissa trädgårdsmagasin som en av de mest sevärda i världen). Vi talar om Quinta do Palheiro Ferreiro – bland engelsktalande mer känd som Blandy’s Garden.

Topiarium i Blandy's Garden

Sedan sockerrörs- och bananexporten kraschade på grund av utländsk konkurrens har Madeira endast två inkomstkällor av rang – turism och madeiravin. Båda branscherna domineras av en och samma engelskättade familj. Familjen Blandy äger samtliga av de klassiska lyxhotellen på ön och de största och mest kända vinfirmorna. Quinta do Palheiro Ferreiro, beläget i bergen nordost om Funchal, är familjens nuvarande huvudresidens och det är här som man under generationer skapat denna magnifika parkanläggning, som inte tycks sakna någonting i fråga om väl underhållna och välkomponerade planteringar av imponerande och intressanta växter av alla slag. Parken är bara öppen på vardagar och är hutlöst dyr att besöka, men vi lovar att den är värt det.

"Den sjunkna trädgården" i samma park

Äntligen en grenseger för Norduppland

Såg ni superfullmånen i lördag? Klart ni gjorde, större och närmare än på 19 år. Vi såg den också. När den klara natten frös till vad dagsmejan hade åstadkommit blev det ett fantastiskt sparkföre på åkern utanför Arboarkticum. Där sparkade vi oss fram i det klara månljuset en god stund, omgivna av skällande rävar och ovanligt många ugglor som cirklade omkring oss i jakt på smågnagare.

Superfullmånen 19 mars

Det var då det slog oss – det finns faktiskt det som är bättre hemma än på Madeira! Och då syftar vi inte i första hand på sparkföret utan djurvärlden. Eftersom den vulkaniska ögruppen ligger isolerad långt ute i Atlanten, 40 mil från närmsta granne, har helt enkelt mycket få djur lyckats ta sig hit för egen maskin. Inte ens fågellivet är vidare imponerande för att vara i ett behagligt klimat med gott om föda året runt. Och de som ändå finns, till exempel halvtama bofinkar som dästa sitter utmed levadorna och en smula blasé låter sig utfodras med turisternas matsäcksinnehåll, är ärligt talat inte mycket att se.

Det enda naturliga däggdjuret är en fladdermus och det enda kräldjuret är den här trevliga filuren, som förvisso är mycket uppskattad av Madeiraborna själva:

Madeiras enda kräldjur - oemotståndligt charmig
och inte helt olik våra egna skogsödlor, herr och fru Skog

Riktigt lika uppskattad är inte den här välbekanta, men av misstag hitförda, skeppsråttan. Men när de är så ovanligt sällskapliga som här killen, som vi mötte på stigen mycket högt upp i bergen, är det svårt att inte tycka om sådana djur också:

Också en trevlig prick med smak för Mariekex och Marabou

Men detta var faktiskt nästan det enda i djurväg vi såg på en hel vecka på Madeira så i det avseendet vinnar, det av oss ofta så förtalade, Norduppland med hästlängder.

Men... faktum kvarstår -
blott Norduppland norduppländska ugglor har

Högt över havet

Monsteror, mimosor och trädormbunkar i all ära, men ett av huvudsyftena med vår Madeiraresa var ju att insamla frön och plantor som möjligen skulle kunna gå att odla i trädgården. Bland annat av det skälet besökte vi en plats där vi viste att det skulle finnas äkta kastanj på ovanligt hög höjd.

Bra startpunkt för att hitta högtlänta äkta kastanjer

Ingen av de äkta kastanjer vi redan har i Arboarkticum tror vi är av någon särskilt härdig sort, varför vi hyser föga förhoppningar om att någonsin kunna få se dem ge frukt eller ens bli särskilt trädlika. Kanske skulle det gå bättre med växtmateriel insamlat mer än tusen meter över havet, på en plats kringgärdad av snöklädda toppar och där någon slags frusen nederbörd yrde i luften ännu vid vårt besök i mitten av mars?

Jodå, det är snö på topparna - trots att det är +20 grader i havet

Vad vi inte visste var att platsen i somras härjades svårt av skogsbränder och nästan samtliga vuxna träd i kastanjeskogen var förkolnade. Det gjorde nu inte så mycket för i det som nyligen var aska spirade redan tusentals nya små snökastanjer. Vi pillade med oss en påse kastanjer som vi hittade på den stenlagda stigen, några av dem hade redan hunnit gro.

Utsikt från en nedbrunnen äkta kastanjeskog

Det var dock inte bara små kastanjer som trivdes i den brända jorden. Här var redan fullt av pionjärer som ville vara först på plan. En av dem tyckte vi oss känna igen hemifrån, om än långt ifrån lika aggressiv där. Stigen kantades ställvis av meterstora bestånd av vad vi gissar var mariatistlar.

Mariatistlar? som pionjärväxt i stora bestånd

Här och där syntes också solitärer av världens största smörblomma, Ranunculus grandiflora, en gigant som kan bli upp till metern hög. Just nu blommar vårt medtagna exemplar (inhandlad i saluhallen i Funchal) för fullt på fönsterbrädan. Vi hade hört att själva blomningen inte skulle vara lika spektakulär som de maffiga bladen. Detta var fel! De stora glansiga och intensivt gula smörblommorna är minst lika häftiga! Hoppas att det går att plantera ut plantan när frostnätterna är över.

Jättesmörblomma in situ på Madeira

Och samma växt på fönsterbräda i Arboarkticum

Av de endemiska lignoser som växer på Madeira tvivlar vi på att någon skulle trivas i vår trädgård. Ett möjligt undantag skulle madeira-enen, Juniperus cedrus, kunna vara eftersom den går att hitta nästan ända uppe på de över 1800 meter höga topparna. För säkerhets skull såg vi därför till att även få med några sådana små enar hem.

Madeira-enar och lite annat smått och gått nedstuckna i en kruka väl hemma igen

Den botaniska smältdegeln

En helt vanlig dag i Funchal

Någon har räknat ut att Madeira med sin bördiga vulkanmylla och en perfekt mix av sol och regn året runt, är den plats på jorden där flest antal växtarter går att odla med framgång. Det må vara hur det vill med den saken, men visst tycks all världens tropiska växter trivas utmärkt i och runt huvudorten Funchal, växter som vi ofta känner igen hemifrån som krukväxter. I det svalare klimatet högre upp i de branta bergen hittar man i stället åtskilliga växter som man också finner i vår egen natur och trädgård.

De jättelika ätliga frukterna på en vanlig monstera

Vad som är helt säkert är i alla fall att öns läge, i egenskap av viktig utpost mellan den nya och den gamla världen, lett till att upptäcktsresande medfört exoter hit av en sällan skådad mångfald. Växter som normalt hittas i tempererade medelhavsklimat i Nordamerika, Sydafrika och Australien trivs till och med lite för bra och blir ofta invasiva ogräs. Douglastallar, mimosor och olika eucalyptussorter är bara några exempel.

Eucalyptus och mimosa förfular landskapet ;-D

Så länge man håller sig till sådana växter kan man med gott samvete samla frö och gräva upp hur många plantor man vill på ön, vars liberala allemansrätt med råge överträffar den svenska. Faktisk är det så att dessa handlingar rent av uppmuntras av myndigheterna som försöker bekämpa de införda hoten mot de skyddade endemiska arterna på ön. Har man ingen egen spade står lokalbefolkningen ofta utmed de så kallade levadorna (öns sinnrika bevattningskanaler) och säljer växter som de krukat i avklippta PET-flaskor.

Typisk levadabild

Engelska turister beundrar blommande ogräs - i detta fall acacia

Mer ogräs - australisk trädormbunke...

...men eftersom den är så här dekorativ i närbild...

...så kunde vi inte låta bli att köpa med oss ett eget ex hem.