Årets första uteblomning

Då var årets värsta månad till ända. Men sanningen att säga blev inte februari så kall och fasansfull som den kan vara. Tvärtom! Varken februari, eller vintern som helhet (om vi verkligen ska utgå från att det värsta är över nu) har erbjudit någon verklig utmaning för våra kinkiga exoter. Så vad ska vi nu skylla på om de ändå inte kommer att överleva? Jodå, vi hittar nog på något ska ni se.

De höll sig hela februari men 1 mars kunde inte ens de

arboarktiska snödropparna vänta längre

Kanariebarr

Som flera säkert minns blev vår resa till Kanarieöarna i julas mest burr. Men, faktiskt, faktiskt blev det lite barr också, närmare bestämt två stycken på en gatumarknad i Puerto de la Cruz. Fler växter än så hann vi inte komma över under våra få friska dagar. Ett väldigt skralt resultat med arboarktiska mått.

Den ena av barrisarna var dock en växt som länge stått högt upp på önskelistan – världens måhända vackraste och torktåligaste tall – Pinus canariensis, kanarietallen. De mycket långa daggdimmiga barren i grupper av tre är verkligen spektakulära.  Tyvärr tål tallen inte temperaturer under några få minusgrader så hos oss är den evigt dömd till ett liv i kruka.

Den hett efterlängtade kanarietallen uppvaktas redan

av madeiriskt ballongvin

Fast vi börjar bli härdade. Lika illa är det ju med den nära släktingen pinjetallen, pinus pinea, som vi räddade från en växtrea i Hallstahammar i fjol, men som nu hämtat sig riktig bra från den förnedrande behandlingen. Mer om detta en annan gång. Den tredje inomhustallen man bara måste ha, terpentintallen, pinus pinaster, oumbärlig för att smaksätta och konservera sin egen retsina, saknas ännu i samlingarna. Det får nog bli en tur till något Medelhavsland snart.

Den andra barrväxten vi köpte på Teneriffa är vi fortfarande inte säkra på vad det är. Visserligen hävdade gatuförsäljaren att det var en äkta cypress, men trodde vi inte ens på då. Växten har inte alls de fjäll cypresser brukar ha och är i växtsättet mer lik en vanlig kinesisk en. Men eftersom den endast har juvenila barr lutar vi i nuläget mot att det i stället är någon slags ädelcypress, kanske en Chamaecyparis pisifera ’Squarrosa’? Vi får vänta till snön försvinner och jämföra med dem vi redan har.

Osannolik cypress...

...möjligen en Chamaecyparis pisifera 'Squarrosa'?

Vårkänslor ute och inne

Den senaste tidens mildväder har tärt hårt på det annars ganska tjocka snötäcket. Redan vid månadsskiftet till februari var gräsmattan delvis bar och rabatterna på många ställen fullt blottade. Nu kan man ju knappast förvänta sig att trenden ska hålla i sig. Halva vintern – och troligen den värsta delen – återstår ju rimligen, men visst är det fler än arboarkticerna själva som förletts att känna någon slags vårkänslor.

 Daphne mezereum 'Compacta Alba' vädrar vårluft

Vanliga djävla snödroppar likaså

Och även opuntiorna i stenpartiet börjar kika lystet ut 

mot solljuset utanför plastkupan de bor i så här års 

Även på övervintringen inomhus börjar det så sakteliga att röra på sig i krukor och såtråg. Den ständigt gröna trädljungen har äntligen förstått att den faktisk ska bli ett träd på sikt och har rätat upp sig och sträckt på sig ganska duktigt i vinter.

Trädljungen på övervintringen har aldrig mått bättre 

Nästan ännu roligare är det som visat sig i samma kruka. Vid ett besök på en plantskola sent i höstas var det en konstig kund före oss i kön som klippte ner en inköpt korallkornell fullständigt innan hon bar ut den till bilen. Vi frågade om vi fick norpa några av de avklippta spöna och det fick vi, varpå vi vid hemkomsten stack ner dem i första bästa kruka, som råkade vara trädljungens. Nu har nästan alla kvistarna redan rotat sig, fått blad och några av dem ska till och med blomma.

Korallkornell, Cornus alba 'Sibirica' inneboende hos samma trädljung

Annars är det väl si sår där med blommandet just nu. Några tappra trotjänare finns det förstås som blommat i princip hela vintern. Till dessa hör definitivt korsgrewian som vi berättat om tidigare.

Korsgrewian har blommat hela vintern

Moderna trädgårdsmysterier - Vinterfåglar inpå knuten, eller...?

Som vanligt den sista helgen i januari var det återigen dags att räkna och inrapportera alla välgödda och otacksamma småfåglar som vi året runt försörjer med talgbollar, jordnötter samt solros- och hampafrön motsvarande BNP i en liten bananrepublik.

Jaha, bara att börja räkna då. Men var är alla?

Tyvärr har vi aldrig tidigare lyckats med detta uppdrag, att räkna fåglarna alltså, och orsaken har varit densamma som den kom att bli i år. En enda helg om året lyser den vanligtvis så ymniga flocken av näbbförsedda dunbollar helt med sin frånvaro. Gissa vilken helg?

Inte här heller!

Det är ingenting annat än ett modernt trädgårdsmysterium vart fåglarna tar vägen just denna helg. Och ett möjligen ännu större mysterium är hur fåglarna kan veta att det just är denna helg som de alltid ska hålla sig undan. Lyssnar de också på Naturmorgon på en egen radio? Förmodligen sitter de små reptilättlingarna i trädkronorna runt huset och skrattar så de får ont i magen.

Och inte heller här. Jaja, skam den som ger sig. Vi försöker väl nästa år igen.

Nästa helg vet vi av erfarenhet att det kommer att vara knökat av stenknäckar, bergfinkar och siskor igen. Djäkla tråkfåglar! C'est la vie!

Svinbra - det funkar ju!

Det 140 meter långa faluröda staketet utmed infarten och åkern var en följetång här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Även om det kostade på i form av tennisarmbågar och annan ohälsa är vi själva tämligen nöjda med slutresultatets estetiska kvaliteter. Inte minst mot den vita snön.

De 18 sista metrarna staket intill infarten

Men nu kan vi äntligen även slå fast att det funkar och fyller sitt huvudsakliga syfte - att hålla ute oönskade gäster. Den snöiga åkern utanför är fullkomligt uppbökad av våldsamma vildsvinstrynen, men innanför staketet råder fortfarande friden.

Vanlingtvis är det suggan Barbro med kultingar som gör ovälkomna besök,

men denna gång är det tydligen galten Sven. Hela åkersträckan utanför staketet

är uppbökad, men småträden just innanför har alla klarat sig helskinnade.

Eller nåja, alla otäcka kretur räds inte nybyggnationen. Monsterharen Jösse kan så klart ta sig igenom spjälorna och råboken Iddi tar sig helt enkelt in från andra hållet, där det inte finns något staket. Sedan sätter han sina rovgiriga käftar och vassa horn därhelst de icke skall vara.

Iddi har demonstrerat sin ondskefulla vrede på ett fullkomligt oskyldigt gullregn

 

I sanningens namn måste vi dock medge att kapsejsade hönsnätsburar till följd av för mycket och för tung snö hittills varit  ett betydligt större problem än elaka odjur denna vinter. Åtskilliga är de lignoser som blivit amputerade eller på annat sätt återlåtna. Men än så är det långt till vår varför Iddi och hans anhang säkert hinner revangera sig och åter ta upp kampen med vädrets makter om att vara trädgårdens största skadeverkare.

Aldrig mera Span-igen del 2

Även den andra semesterveckan, tillbringad på norra Teneriffa, kantades av ohälsa med inläggning på sjukhus som uppskruvat crescendo. I detta fall en annan arboarctiker och en privatklinik i den annars ofta lovordade Orotavadalen. Det innebar nu ingen avgörande skillnad för det oönskade tillskottet tristess jämfört med La Palma-veckan.
 

Även sjukhusincidenten förutan måste vi tyvärr påstå att regionen inte levde upp till våra ändå ganska modesta förväntningar. Det mest sevärda som trakten har att erbjuda är den storslagna siluetten av Spaniens högsta berg (även fullt synlig från vår hotellbalkong) – den drygt 3700 meter höga och snöklädda vulkanen Teide, dit vi nu tyvärr inte fick möjlighet att ta oss ända upp till toppen som det egentligen var planerat.

Teides topp måste medges besitta en besynnerlig magi

Annars var här glest mellan sevärdheterna. Särskilt de båda highlightade städerna Orotava och Puerto de la Cruz är som helhet inte värda en resa i våra ögon. Den förstnämnda av dessa orter är trots sin berömda vinproduktion rent av obegriplig som sevärdhet, den andra, starkt präglad av sina många stora hotellgetton, är i princip bara obehaglig och ointressant.

Båda städerna ståtar med var sin Botanisk trädgård som dock inte tillhör de bättre vi sett. Att researrangörer är av en avvikande uppfattning särskilt gällande den Botaniska trädgården i Puerto de la Cruz framgick dock tydligt av det massiva besökstrycket av tyska och ryska turister. Om turisterna verkligen delade researrangörernas entusiasm gick dock inte att avläsa.

Det mest fotograferade partiet av den Botaniska trädgården i Puerto de la Cruz

- en imponerande dunge fönsterfikusar

Puerto de la Cruz har dock ett besöksmål som måste framhållas som mycket sevärt. Bara ett stenkast från massturismens resorter ligger den lite bortglömda trädgården Sitio Litre, marknadsförd som orkidépark och vallfärdsort för Agatha Cristie-fans. I själva verket är detta en helgjuten, mycket välskött och charmig besöksträdgård med många sevärda växter, en mycket bra stämning och ett alldeles förträffligt engelskt tehus i ett av de gamla redskapsskjulen. Rekommenderas varmt!

Orkidéavdelningen i den även i övrigt mycket sevärda Sitio Litre

Den då redan kapsejsade semesterresan fick i alla fall en anständig avslutning med tre dagar på lyxhotell i Teneriffas huvudstad, som för enkelhetens skull heter Santa Cruz. Gissningsvis är spanjorer lika bra på ortnamnsgivning som svenskar är på tv-underhållning. Santa Cruz visade sig dock inte bara vara en riktig stad med bra shopping och utmärkta restauranger. Stadens stora, nyrenoverade, stadspark visade sig bli en av våra bästa upplevelser på hela den två veckor långa vistelsen.

En av flera kuktussamlingar i Stadsparken i Santa Cruz

Nu skulle det sitta bra med lite semester också! Vem vet, kanske blir det Madeira redan till påsk som plåster på såren?

Aldrig mera Span-igen del 1

Den minnesgode läsaren kan måhända erinra sig hur arboarkticerna redan i somras flaggade för att man denna vinter minsann ämnade försaka sitt älskade Madeira för att ge ett par Kanarieöar en chans. Vi har nu med en viss oro i kroppen varit borta från våra törstiga växter på övervintringen i tre veckor. Det längsta vi någonsin varit ifrån dem. Det bästa vi har att säga efter denna långa tid är att alla växter tycks ha tagit vår frånvaro med upphöjt jämnmod. Ingen har dukat under av törst. Alla verkar må bra.

Det är tyvärr mer än vad man kan säga att vi gjort under motsvarande tid då vi fått se mer av kanariska sjukhus än dess växtlighet. Redan på planet ner insjuknade den första arboarkticern i svåra magsmärtor och allt som hör detta till. På den vägen fortsatte i princip hela den första semesterveckan på ön La Palma vilken kulminerade i en tre dagar lång inläggning på öns Centralsjukhus med dropp och intravenös antibiotika. Vi ska inte plåga våra läsare med alltför ingående detaljskildringar från detta men för den som saknar den ofta framförda erfarenheten av att ha suttit i ett turkiskt fängelse kan vi nu hinta om ett fullgott alternativ – den la palmatiska sjukvården. Enough said!

La Palma anses av de flesta vara den vackraste av de kanariska öarna och är även en av de minst exploaterade. Att detta också hade en baksida, om något oförutsett, likt akut sjukdom, skulle inträffa, hade vi tyvärr valt att blunda för. I stället hade vi uteslutande lyssnat på locktoner om fridfullt paradis, världens brantaste ö (över 2500 m höga berg trots att ön bara är några få mil lång) och en av världens största vulkankratrar tillika en av Spaniens största och mest sevärda nationalparker.

 La Palma påminner till det yttre mer om Madeira än någon av de andra

Kanarieöarna. I teorin skulle den till och med vara mer sevärd än Madeira

eftersom den är ännu brantare, mindre exploaterad och har mer vulkaniska

och arkeologiska sevärdheter. I praktiken är dock sevärdheterna inte så bra 

som man hoppades och det är i allmänhet  för svårt att ta sig ut i naturen, 

i synnerhet på egen hand...

...och skulle man lyckas med det är lederna  betydligt tristare än Madeiras 

levador. De endemiska växterna är annars ungefär de samma. Här en av 

La Palmas berömda lagerskogar.

Det blev nu inte mycket vi fick se av denna grannlåt, men låt oss uttrycka oss så här: Av allt vi ändå fick uppleva anser vi att La Palma i minst nio av tio avseenden är underlägset Madeira för den som vill ha en helgjuten semester med växtfokus. Det är helt enkelt för svårt att klara sig här på egen hand, åtminstone om man inte är en fena på kanarisk spanska, vilket är det enda språk som talas här (inte ens läkarna behärskar något annat). Därför blir man likväl hänvisad till den måttligt utbyggda turismen, i regi av tyskar och holländare, och vilken är fruktansvärt ointressant och påfrestande. Vidare saknas det anständiga städer med acceptabla restauranger, affärer och inte minst sevärda parker. Till det yttre påminner La Palma annars mycket om Madeira men framstår i alla avseenden som mer bonnigt och mindre välfungerande, så varför åka till La Palma igen när vi redan hittat något som är så mycket bättre?

Här och där

Nu är vi här: 

Snart är vi där: 

GOD JUL!

Konsten av skrämma ölänningar

För den som följt den här bloggen kan det inte ha undgått att arboarkticerna inte är helt nöjda med hur allt fagert tal om en hägrande växthuseffekt utfallit. Tvärtom är vi mycket måttligt imponerade av den skrala effekt våra desperata koldioxidutsläpp haft för att göra det norduppländska klimatet mer uthärdligt. Nu är det redan dags igen för den årliga naturkatastrof mindre initierade kallar vinter. De senaste två dygnen har det dråsat ner dryga tre decimeter läbbig snö över en ständigt lika oförberedd trädgård. För en gångs skull välkomnar vi dock det isiga lappmöglet som en frälsare. Vi ska förklara.

Inte vårt favoritföre, men okej då... Just nu välkommet.

Redan om ett par nätter hotar väderleksprogneserna med temperaturer på nedåt -30 minusgrader - i sådana fall det kallaste vi upplevt här. Men möjligen kan det här annars ganska onödiga snötäcket hjälpa till att isolera  de mest lågväxta och dåligt avmognade exoterna. Vi har därför ägnat en stor del av dagen åt att skotta över cedrar, ambraträd och doftbuskar.

Mitt i allt detta anlände årets sista växtinköp medelst kurir: ett stycket kaukasisk guldbjörk (Betula medwedewii) och ett nytt kanelträd (Sassafras albidum) från Ölandsboel i Byxelkrok. De stackars öländska lignoserna undrade nog var de hamnat när vi satte ner dem i en snödriva i väntan på förfärdigad snöskottning.

Sassafrasbusken och guldbjörken som tjattrat hela bilresan till Norduppland 

tystnade fullkomligt till följd av vinterchocken

Det är ingen överdrift att påstå att de båda ölänningarna hade väntat sig en annan och mer ömsint mottagningskommitte. Men kanske ska de tacka sin lyckliga stjärna att de inte anlände redan för en vecka sedan. I sådana fall hade de förmodligen planterats ut på friland och alltså mycket troligt fått möta den hägrande svinkylan tämligen omgående. Nu har vi ju inget annat val än att låta de båda ömfotingarna få övervintra inomhus. Sannolikt har ödet på detta sätt sparat dem livhanken - temporärt!

 

En förfärad sassafras vinkar ett måhända sista farväl

Klöveralmens regenttid

Det är lite synd om klöveralmen, Ptelea trifoliata. Det är egentligen en urtrevlig liten exot som förtjänar att finnas i alla trädgårdar. Det är bara det att vi har så många urtrevliga små exoter att vår klöveralm sällan får den uppmärksamhet som hon förtjänar. Kanske är hon också lite för okomplicerad och lättodlad. Dessutom sitter hon planterad i ett kvarter där flera av våra verkliga favoritträd bor. Kanske är det den konkurrensen som gjort att vi hittills inte bemödat oss med att förära henne ett eget blogginlägg.

Det svenska namnet klöveralm är i vanlig ordning missvisande. Denna nordamerikanska lignos är faktiskt närmare släkt med citrusträden än almarna. Det är bara fröställningarna som är lite almlika. När klöveralmen blommar rikligt vid midsommartid (åtminstone i Arboarkticum) doftar det gott men blommorna är annars inte häppnadsväckande vackra och bladverket är heller inte särskilt spektakulärt. Det är i stället nu - sent i november - som klöveralmen utmärker sig som mest på det estetiska planet. När bladen fallit av sitter de grällt gula bladskaften kvar ännu en tid och blir en härlig kontrast till de mörkbruna kvistarna. Vilket annat träd kan matcha detta så här års?

Sent i november är klöveralmen, tack vare sina grälla bladskaft...

...troligen trädgårdens mest uppseendeväckande växt.

Olvongåtans lösning

Redan tidigt i vår blogghistorik, för fyra år sedan, noterade vi med häpnad att inga djur visar något som helst intresse för olvonets vackra bär - och det är väl ändå rimligen det som är meningen för fortplantningens skull (olvonets alltså). Nu har vi äntligen funnit på ett sätt att dra nytta av detta fenomen. Olvonbären får helt enkelt bli russinen i kakan i årets adventskrans. Vanligen brukar kransen plundras tämligen omgående. Till och med konstgjorda plasttranbär och flugsvampar i pressat papper brukar normalt bli offer för tjuvaktiga småfåglar. Det ska bli intressant att se om årets krans med vidtagna åtgärder får vara i fred.

Äntligen har vi förstått till vilken nytta olvonets bär är.

Tjuvstart för årets adventskrans - nu kan vintern få komma

Flikar, barr och en ulltott

Trots våra varningar - än är inte vintern riktigt här. Somligt är fortfarande sommargrönt och annat har kommit i jorden först nu. Årets förmodligen sist planterade träd (peppar,peppar, man vet aldrig helt säkert) blev den här finflikigt pilbladiga dvärgboken kallad Mercedes:

Fagus sylvatica 'Mercedes' - årets sista plantering?

Mercedes har dock nästan helt bytt om till sin bruna höstpyjamas...

Några staketsektioner längre bort ut mot samma åker återfinns en annan flikbladig skönhet - en sorglös klibbal, Alnus glutinosa 'Imperialis', som av någon anledning alltid får en på bra humör. Trots detta och trots att den är relativt vanlig i handeln, hör man sällan talas om denna sympatiska karaktär. Det tycks vara något av ett alproblem. Varför gillar inte folk alar? Vi älskar alar!

...medan festprissen klibbalen Imperialis inte har några som helst planer

på att gå och lägga sig för säsongen.

Något vi har dålig erfarenhet av är däremot cedrar. Trots löften om förbättrad härdighet (det har bland annat talats om zon 3 (4) för varieteten 'Karl Fuchs', vilket visade sig vara rent nys) och ganska många försök har vi aldrig fått någon ceder att överleva den arboarktiska vintern. Nu gör vi ännu ett förmodat fruklöst försök med en annan himalajaceder, denna gång en dvärgform kallad 'Mini mini'. I en skyddad sydhörna mot vedboden, bakom ett läande trädgårdsbord ska lillkillen få bo i väntan på varmare och ljusare tider. Vi får väl se om vi ses till våren igen?

Cedrus deodara 'Mini mini' fortfarande lyckligt ovetande om tjogvisa minusgrader

Nä, då är det bättre med lärkar, tycker vi. Här har vi aldrig misslyckats och de är faktskt både roligare och läckrare än cedrar om du frågar oss. Här har vi en sort som vi aldrig visat på bild förut, men som börjar bli en av våra favoriter. Vi talar om den östsibiriska ussurilärken, Larix gmelinii 'Olginensis', kanske mer känd som S:t Olgas lärk. Vi köpte henne som en pyttelitenplanta för knappt fem år sedan men nu börjar hon bli stora damen och har fått riktigt mycket personlighet och karaktär, helt olik de andra stora lärkarna i grannskapet.

Ussutilärken (S:t Olgas lärk) numera vår fjärde största lärk,

och den nästa i tur att blomma till våren hoppas vi

Och till sist måste vi visa det här som vi faktiskt inte vet vad det är. Uppe på Åsen hade vi en gång en ståtlig ullungrönn som ringbarkades av alla gnagande odjur i världen (vår nya ullungrönn på Pelousen har klarat sig bättre). Det som kom upp från ympunderlaget i fjol när ullungrönnen väl var nedkämpad tog vi för givet var en vanlig simpel skogsrönn. Det trodde vi ännu i somras, eftersom bladverket inte på något sätt var iögonfallande. Men nu när nästa års knoppar utvecklats tror vi inte det längre. Så här ulliga och luddiga lovikkavantar är det inte många växter i trädgården som kan matcha och definitivt ingen rönn vi hittills sett - vad det är förblir dock fortfarande en gåta. Vi får se om framtida bär kan ge oss någon ledtråd.



Ullig ymprönn av okänd sort

Toppknoppen avgjord

Normalt brukar Arboarkticum varje senhöst arrangera en omröstning bland läsarna rörande trädgårdens läckraste knopp. Men i år blir det ingen Toppknoppstävling. Eller rättare sagt – tävlingen är redan avgjord.

Förklaringen är delvis tragisk. Som redan rapporterats ägnar arboarkticerna just nu all ledig tid (d.v.s. helgernas få ljusa timmar) åt att näta in alla gnagarbegärliga vedartade växter. I samband med detta förolyckades oväntat vår stiliga rabarberpoppel (Populus wilsonii). En lätt knäck räckte för att stammen skulle brytas rakt av vid ympstället. I ett fåfängt försök att rota stammen har vi kört ner den i en kruka med vår bästa jord men troligen kommer väl Wilson aldrig mer att öppna sina fantastiskt svulstiga knoppar – vilka emellertid fortfarande ser ut just som på bilderna nedan.

För att hedra Wilson, som aldrig tidigare vunnit knopptoppstävlingen trots ett par goda försök, låter den enhälliga arboarktiska juryn honom avgå med segern i år. Kanske kan utmärkelsen få honom att orka överleva vintern igenom. Nu kan vi inte göra mer än att hoppas!

Segrare i Toppknoppen 2012/2013...

...blir vår...

Rabarberpoppel - Populus wilsonii

Jamen faktiskt, det växer ju!

Den naturkatastrof, de svaga kallar vinter, hägrar. Den här bilden är en nyttig påminnelse om hur eländet såg ut för nästan exakt sju år sedan:

Isch! Snart på en gräsmatta nära oss. Men vi är beredda.

Konjaken är bunkrad och dubbdäcken är på.

Än så länge ser det dock ut så här på ungefär samma plats:

Vad var det som hände?

Även utan det vita gucket på marken måste vi medge att bilderna ter sig tämligen olika. Titta till exempel på jättepilen till höger eller den sorgligt misskötta Örtagården mitt på bilden. Attans! Det verkar trots allt som att saker växer upp även i Arboarkticum. Varför har vi aldrig noterat det tidigare?

Bonusbild på årets sista (?) fjäril bland de i år ratade vindruvorna

Fruktsamt felköp

Så har då frosten anlänt även till Arboarkticum. Strax före soluppgången på fredagsmorgonen dippade termometern till -2,6 grader. Nu är det varmt igen, till och med rejält varmt, för årstiden. Med vad hjälper det, köldknäppen fick ohjälpligt alla löv i Aspskogen att släppa taget och vips! var hela marken gul. Fast vad gör väl det? Det är ju nästan magisk vackert.

De gula aspbladen har fallit likt höstlöv, medan undervegetationen 

av främst lönn, rönn, hägg, alm och oxel ännu har sina i behåll

På krönet av Åsen inte långt därifrån sitter årets främsta felköp planterat. Den flikbladiga rönnen (Sorbus aucuparia 'Laciniata') var inte hälften som flikbladig som vi hoppades. I själva verket är det bara själva lancetterna som vid en direkt jämförelse med en vanlig rönn framstår som en liten smula smalare. Fast just nu är det svårt att känna besvikelse över det stackars trädet. Trots sin ungdomlighet och späda konstitution erbjuder hon ett färgsprakande skådespel i form av en sällsynt riklig fruktsättning. Aldrig tidigare har en så liten rönn gett så mycket frukt, så tidigt.

Trots sin litenhet bär vår flikbladiga rönn frukt i en aldrig anad omfattning

Jättelönnar

Det blev ingen brittsommar i år. Men Birgittadagen i söndags kunde i alla fall erbjuda en av årets finaste höstdagar. Då passade vi på att inleda säsongens verkliga sisyfosarbete - att näta in alla gnag- och fejattraktiva träd och buskar. En nätt liten syssla med beräknad tidsåtgång på sisådär åtta veckor, lite beroende på vädret. Det är onekligen lättare att likt nu kunna knåpa hönsnät utan lovikkavantar.

Två av de träd som aldrig ens hann bli av med sina nätburar i år är våra båda jättelönnar, planterade på krönet av sandåsen. Så vidare värst jätte är de förstås inte och kommer nog aldrig heller att bli. Särskilt vår oregonlönn, Acer macrophyllum, har under åren varit lite gnällig över zonen. I år har han dock för första gången antagit ett riktigt anständigt utseende, även om vi inte tycker att löven är så jättelika som det vetenskapliga namnet antyder.

Vår jättelönn är kanske inte jättelik men har nu åtminstone hunnit bli 1,5 m hög

Lite bättre går det för vår östkaukasiska jättelönn, Acer veluntinum var. Vanvolxemii. Visserligen hade vi hört att denna art skulle vara hyfsat härdig men att han klarade förra vintern helt utan köldskador kom som en angenäm överraskning. Bladen på denna kaukasier är verkligen urläckra med sina intensivt bordeauxröda undersidor året runt. Men inte heller dessa blad imponerar med sin storlek om vi får säga vår mening.

 Läckert röda bladundersidor effektfullt skuggade av hönsnät

Men varför jaga gigantiska lönnlöv utomlands när vi har gott om den varan hemma i Aspskogen? Det här exemplaret av alldeles vanlig skogslönn är mer än dubbelt så stort som något av jättelönnarnas löv ovan. Jo, det är en enkrona på bilden också, men Carl Gustaf får allt finna sig i att vara en dvärg i det här sällskapet.

Vanligt skogslönnslöv med nästan 30 cm i diameter

Kakträdet

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum) behöver väl ingen närmare presentation nu för tiden. När vi skaffade vår "Kattis" för snart tio år sedan, för den hisnande summan av 595:-, var hon emellertid den dyraste växt vi köpt och vi tyckte att hon var jätteexklusiv och undrade SÅ om hon skulle klara våra kyliga vindar och annat elände i zon 4. Ur det avseendet hade vi aldrig behövt oroa oss. Den vanliga småbladiga katsuran klarar ledigt zon 5 och finns idag planterad i gatumiljöer på minsta småort. Vi har till och med sett katsuror i Östervåla - en vardaglighetsbarometer som heter duga.

Kattis i höstskrud 2012

Sedan gick det som vanligt i Arboakticum, något odjur med horn eller vassa tänder, i detta fall både och eftersom det handlar om råbocken Iddi, kom tämligen omgående och släppte loss sin vrede på det enstammiga prydnadsträdet. Iddi ringbarkade Kattis ungefär från 2 cm ovanför marken och uppåt. Inte förrän nu, alltså snart tio år senare har den stackars katsuran nått sin ursprungliga höjd igen och denna gång som ett flerstammigt buskträd. Det sistnämnda stör oss måttligt eftersom det snarare är för löven än för växtsättet man vill ha katsuran i sin trädgård. Just nu är bladfärgen som mest brokig.

Brokigt lövverk i hela skalan från skirt grönt till djuprött

Det man annars oftast hör tala om i samband med katsuror är deras påstådda pepparkaksdoft som lär ska frambringas ur de vissnande löven på hösten. Vi vill med bestämdhet hävda att detta är trams! Svenskt trams dessutom. Ingen annanstans än här tycks man känna doften av de påstådda julkryddorna, vilka ju som bekant är välkända och uppskattade även utomlands. Snarare beskriver andra nationaliteter den milda, men förvisso angenäma, doften som sockervadd eller liknande. Att svenskarna fått pepparkakor på hjärnan gissar vi snarare har med de typiska hjärtformade bladen att göra. Ytterligare en indikation på detta är att katsuran först introducerades i Sverige under namnet kakträd. Fast det har nog alla utom de omoderna trädgårdsböckerna på antikvariaten glömt bort.

Kakträd gör skäl för namnet