Klöveralmens regenttid

Det är lite synd om klöveralmen, Ptelea trifoliata. Det är egentligen en urtrevlig liten exot som förtjänar att finnas i alla trädgårdar. Det är bara det att vi har så många urtrevliga små exoter att vår klöveralm sällan får den uppmärksamhet som hon förtjänar. Kanske är hon också lite för okomplicerad och lättodlad. Dessutom sitter hon planterad i ett kvarter där flera av våra verkliga favoritträd bor. Kanske är det den konkurrensen som gjort att vi hittills inte bemödat oss med att förära henne ett eget blogginlägg.

Det svenska namnet klöveralm är i vanlig ordning missvisande. Denna nordamerikanska lignos är faktiskt närmare släkt med citrusträden än almarna. Det är bara fröställningarna som är lite almlika. När klöveralmen blommar rikligt vid midsommartid (åtminstone i Arboarkticum) doftar det gott men blommorna är annars inte häppnadsväckande vackra och bladverket är heller inte särskilt spektakulärt. Det är i stället nu - sent i november - som klöveralmen utmärker sig som mest på det estetiska planet. När bladen fallit av sitter de grällt gula bladskaften kvar ännu en tid och blir en härlig kontrast till de mörkbruna kvistarna. Vilket annat träd kan matcha detta så här års?

Sent i november är klöveralmen, tack vare sina grälla bladskaft...

...troligen trädgårdens mest uppseendeväckande växt.