Vintjuvar i farten

Den minnesgode läsaren kommer måhända ihåg hur arboarkticerna ifjol framställde sin första flaska vin av egna druvor. Meningen i år var att återupprepa, eller till och med överträffa, den bedriften. Måhända skulle druvorna den här gången rent av räcka till två flaskor? I enlighet med det goda fruktåret i övrigt såg det länge lovande ut med ymnigt av dignande druvklasar som den här:

Sukribe

...och den här:

Zilga

För att ingenting skulle gå tokigt inför det hägrande vintrampandet hängde vi den sista veckan till och med ett bärnät över vinstockarna, trots att vi vet att det alltid brukar stryka med några druvbegivna trastar på köpet.

Dödens garn

Den bra nyheten i år är att inga fåglar gick åt. Den dåliga nyheten är att vinskörden gick åt fanders ändå. Nätet kanske skyddade från fjäderfän men det finns tyvärr även andra flygfän som man inte stoppar lika lätt. Inför den planerade skördefesten på söndagen såg i princip hela den tänkta skörden ut så här:

Nä, men va f*n nu då?

Och överallt på närbelägna vinblad satt överförfriskade odjur som den här:

"..vi äro små humlor vi..."

… som rapande framförde riktigt usla dryckesvisor med pipig och enerverande stämma.

Ja, tack för kaffet då!

Tibast: mer om samlandets psykologi och nörderi

En av våra senaste samlarpassioner är tibast.

Ja, tibast. Daphne. Den där ganska taniga busken man i normala fall bara lägger märke till på våren, när den blommar med små skära blommor på bar kvist i svenska skogar.

Men vi är lyckligtvis inte särskilt normala. I alla fall inte när det kommer till växtsamlande. I vår o-normalitet tycker åtminstone vissa arboarkticer att det är helt fantastiskt att det finns små tibastar, stora tibastar, vitblommande tibastar, sandälskande tibastar, kalkgynnade tibastar, medelhavstibastar, alptibastar och guvetvad. Och ännu en gång frågar vi oss vad det är som gör att den intensiva samlarhungern plötsligt slår till i ett obevakat ögonblick. Ena dagen - tibast: gäsp, jaha. Nästa dag - tibast: WE GOT TO CATCH THEM ALL!

HA, den fick vi! Daphne oleioides, högvilt
infångat under växtinsamlandets Hubertusjakt.

Och så sitter man där med kioskvältaren Daphne - The Genus in the Wild & in Cultivation och plöjer den som vore det en kriminalroman (vilket vi i och för sig inte läser) och finkammar varenda STA-marknad man har möjlighet att besöka.

Just nu etta på Arboarkticums litterära nördlista

Det är möjligt att detta beteende är det yttersta beviset på att man är fullkomligen vrickad. Vi tänker inte erbjuda några invändningar mot det. För säkerhets skull vill vi bara påpeka att vi minsann tänker fortsätta självmedicinera åkomman med hjälp av fortsatt jaktmissbruk.

Vita jättar på svampens dag

Söndagen 5 september är det inte bara Tjejmilen och bakluckeloppis i Sikhjälma, det är också Svampens dag. Detta tog vi, trots vårt omvittnade svampintresse, föga notis om. Vi plockade tillräckligt med svamp redan i fredags och har som bekant gott om svamp i förråden ändå. Vi tänkte i stället ägna denna gudomligt ljumma sensommardag åt att i god tid höststäda i trädgården. Exempelvis skulle äntligen den där halvdöda krusbärsbusken i Sänkan bort. Det var DÅ den mykologiska almanackan protesterade högljutt och ledde oss in i svampfållan igen. I gräsmattan under den borttagna busken uppenbarade sig plötsligt en hel hoper stora vita, illaluktande, trattskivlingar.

Vita trattskivlivlingar i dagen när krusbärsbusken försvann

Vi fattade nästan omedelbart vad det handlade om men konfronterade för säkerhets skull vår bästa och mest uppdaterade svampguide - Icaförlagets Svampar till husbehov från 1951.

Här en verklig kunskapskälla till skillnad från
allt recent trams som man ger ut nuförtiden...

Jodå, det var som vi trodde. Vi hade fått storstilat besök av den famösa jättetrattskivlingen eller "Jättetratten" som den rätteligen borde kallas i enlighet med vår hypermoderna svampguide. Enligt densamma är jättetratten en ätlig och god svamp. Någon som är sugen på lite stuvad jättetratt??? Jasså inte det!

...eller ska vi snarare kalla den för "Svampbok för daredevils"

Dennis i onåd

Vår extremt bortskämda, halvtama nötväcka Dennis är i onåd.

För den som lyckats missa det, är Dennis något av Arboarkticums egen trädgårdstomte. Ständigt närvarande, ständigt pipande, gnällande och skrikande - och i en evig, våldsam fejd med (nästan) alla andra fåglar som är dumma nog att tro att de ska få en del av fågelbordets delikatesser.

Vi har ju för länge sedan förstått att Dennis även är trädgårdsintresserad. Han planterar gärna solrosor i våra krukor och rabatter, och eftersom hans sorglösa natur knappast har utrymme för varken samvete eller laglydighet så odlar han även gärna hampa - helst i blickfånget rakt utanför vårt köksfönster. Vi har tolererat alla dessa later. Han är ju ändå vår närmaste granne, och sådana bör man hålla sig väl med, har vi hört.

Men nu har det gått för långt!

Dennis har ingen vidare humor

I senaste nyhetsbrevet från den eminenta tidskriften Natur & Trädgård, hittar vi en alarmerande rapport om Dennis senaste odlingar! I Varning för malörtsambrosian får vi inte bara svaret på vad det är för vacker växt som Dennis introducerat hos oss i år (stiligt samplanterad med hampa och lin), utan blir även varse att den förbaskade fågeluschlingen tänkt spela oss ett grymt spratt! Malörtsambrosia från fågelfröblandningar har visat sig vara extremt allergiframkallande, och bör avlägsnas omedelbart, för att undvika att alla i närheten boende drabbas av svårartad nyssjuka!

Så tyvärr Dennis, vi upptäckte ditt spratt i tid och kommer förhoppningsvis INTE att roa dig framöver med lustiga nysattacker.

Vi rekommenderar alla läsare att ta del av artikeln och, såvida även ni har lustigpettrar som Dennis i trädgården, även nogsamt undersöka rabatterna under fågelbordet.

Guldlärken Lennart

En av de sex barrväxter som inhandlades i Nurga Puukool (se tisdagens text) är den i vårt land föga odlade guldlärken, Pseudolarix amabilis. Lennart, som han kommit att kallas, uppkallad efter det moderna Estlands förste president, har snabbt blivit en favorit bland de andra barrisarna i Arboarkticum. Alla skulle de vilja ha den sympatiske estländaren som granne, men var han slutligen ska planteras ut får vi nog fundera på under vintern. Även i betydligt varmare länder än vårt (d.v.s. nästa alla) betonar man nämligen vikten av att plantera guldlärkar på våren eller försommaren när risken för frost definitivt är över. Innan vi kände till detta hann vi dock plantera ut honom på Pelousen, där han just nu befinner sig i väntan på att bli krukad igen.

Guldlärken Lennart på tillfällig uppehållsort

I det vilda växer guldlärkar bara i sydöstra Kina och vetskapen om deras frostkänslighet som små grumlar förvisso våra förhoppningar en smula om att Lennart ska trivas så långt norrut som i Norduppland. Men helt utsiktslöst är det inte. Guldlärkar gillar inlandsklimat och får de bara tillräckligt med sommarvärme har de visat sig tåla vinterkyla riktigt bra. Risken för frystorkning är också betydligt mindre för ett träd som likt riktiga lärkar har som strategi att släppa sina barr på vintern.

Lennarts mjuka gosiga tassar

Namnet guldlärk är annars en smula märkligt. Visserligen får de en vacker guldgul höstfärg men det får ju riktiga lärkar också? Dessutom är guldlärken närmare släkt med ceder och ädelgran än med lärkträd, men okej, det är väl ändå lärk som den skenbart är mest lik. Det är också som substitut till vanlig lärk som guldlärk brukar rekommenderas till tomtägare med fuktig surjord och en önskan om träd som växer mycket långsamt och bara blir hälften så höga som riktig lärk. Ja, som ni märker är det onekligen en hel del som talar till vår egen nackdel när det gäller att kunna odla guldlärk på friland men vi känner ändå att vi måste göra ett försök. Lennart är ju så osedvanligt tjusig och trivsam!

Månadsbilden nummer 8: Våga vägra höst

Så tog augusti slut och man undrar som vanligt vart sommaren tog vägen. Men går man en runda i trädgården så finns den ju fortfarande där, sommaren, vid ganska god vigör. För vad betyder väl ett månadsskifte när floxen fortfarande står hög och stolt och rudbeckiorna aldrig varit grannare?

Och på månadsbilden syns ett av semesterprojekten - ett helt nytt ben sticker plötsligt ut från Lavrabatten!

Enbent rabatt

Det nya benet består av en djup och mullrik rabatt i gräsmattans nivå, och några små, upphöjda stenpartidelar med lätt sandjord i mitten. I sandjorden växer nu till exempel ett antal små tibastar (en ny passion!) och olika sorters saxifragor. Runt kanten närmast gräsmattan har inte mindre än tre olika sorters cypridedium-orkideer fått ta plats tillsammans med några av de perenner som drivits upp i Arboarkticum under året: glaucidium, primulor och den spännande Elmera racemosa. En magnolia Aashild Kalleberg står allra längst ut, med specialbearbetad jord kring fötterna, som en liten muta från vår sida för att få den att fokusera på annat än kalla arboarktiska vintrar och kalkhaltig berggrund.

Huruvida det ska vara stenkant runtom
eller inte är ännu icke beslutat.

Alla de nya invånarna i rabatten är kanske inte rara i bemärkelsen sällsynta - men är inte den här lilla barr-killen gulligt rar så säg?

Fluff! Thuja Occidentalis 'Teddy'

På andra sidan rabatten, i de äldre delarna, blommar det för fullt. Den eldiga, röda bergvallmon 'Frances Perry' har vi blivit varnade för - den sägs vara en riktigt irriterande fröspridare - men inte kan man rycka upp någon som lyser upp sensommarkvällar så här?

Intensiv och invasiv

En dam med helt annan karaktär är den ljuva porslinsanemonen. Den rusar som vanligt fram och gör sig till framför kameran så fort man går ut, och ger sig icke med mindre än att den får synas på bloggen ännu en gång:

Linslusen Anemonopsis macrophylla

Nu håller vi alla tummar och tår för att den första nattfrosten ska hålla sig borta länge än. Än så länge ser det hoppfullt ut. Och det allra bästa av allt: det finns fortfarande plats kvar för fler inköp till det nya rabattbenet. Mums :-)

Trädgårdstur till Tallinn

I fjol for arboarkticerna på en mycket lyckad trädgårdsresa till Helsingfors. I år styrde vi i stället kosan mot den erkänt vackra huvudstaden på andra sidan Finska viken – det estländska Tallinn.

Vy från Domberget över den världsarvsskyddade Gamla staden i Tallinn

Tallinns främsta varumärke är väl snarare den medeltida stadskärnan än några grönområden, men faktum är att det redan omedelbart utanför den åldersstigna stadsmuren ligger sevärda parker. Under vårt besök i mitten av augusti pågick för övrigt en liten blomsterfestival i en av dessa, där en av programpunkterna var en designtävling av gröna rum. Esternas fantasi, kreativitet och goda smak övertrumfade med råge den som kända svenska trädgårdsdesigners av någon obegriplig anledning lyckats lura omvärlden att de besitter.

På gångavstånd från stadskärnan ligger också det mycket stora och trivsamma rekreationsområdet Kadriorgparken. Det hela påminner på flera sätt om Hagaparkens förhållande till Stockholm, med skillnaden att Kadriorg är bättre skött och mindre urskogslik, vattnet intill är öppet hav och inte Brunnsviken och Peter den stores sommarslott i barockstil är en betydligt större sevärdhet än det numera staket-, idegranhäck- och kamerakringgärdade Haga slott.

Peter den stores nästan obegagnade sommarresidens i Kadriorgparken

Ytterligare ett stycke längre ut åt samma håll ligger Tallinns botaniska trädgård. I ett land berömt för sina barrväxter och klematis hade vi kanske i ärlighetens namn förväntat oss mer av denna. Men det måste också vara svårt för denna förhållandevis unga institution att bli jämförd med förra årets supersuccé – Helsingfors botaniska trädgård. En febril byggaktivitet rådde dock överallt i parken intill Piritaån. Bland annat kommer det redan ganska sevärda växthuset inom kort att bli mer än dubbelt så stort – så vi gissar att Tallinns botaniska har framtiden för sig.

Interiör i växthuset i Tallinns botaniska trädgård

Tallinn i all ära men frågan är ändå om inte resans clou var den hyrbilresa sex mil söderut som vi företog oss en dag. Ja, kanske inte själva resan, men väl målet – en av Nordeuropas absolut bästa handelsträdgårdar – Nurga Puukool, just intill stora landsvägen till Haapsalu. Visserligen hade vi i förväg studerat plantskolans överdådiga sortiment på nätet men att plötsligt befinna sig i detta eldorado av sällsynta exoter av utsökt kvalitet men med skrattretande låga priser var så overkligt att man nästan bara stammade och kände sig handlingsförlamad.

Nurga Puukool - den klart bästa plantskola vi någonsin besökt

Eftersom vi denna gång hade tagit flyget till Estland blev det heller ingen tokshopping. Endast sex små barrväxter som befriades från jord och krukor och sedan staplades i en shoppingkasse blev utgången av besöket (mer om dessa plantor inom kort). Men nästa år måste vi verkligen åka dit i egen bil och fullkomligt ge oss hän. Eller finns det någon som vill samåka i en hyrbuss?

I Draculas käftar

Det är nu länge sedan vi rapporterade om sådana spöklika händelser och bloddrypande historier som varit mer eller mindre legio under tidigare säsonger. Allra mest skräckinjagande, som ni kanske minns, var den transsylvanska vampyrviolen, Viola jooi, som under förra hösten livnärde sig på att suga musten ur intet ont anande rönnbär.

Nu har rönnbären börjat falla igen, men vampyrviolen är tryggt fjättrad vid en ny plats i Arboarkticum. Läsaren kanske därmed undrar om Arboarkticum detta år äntligen blivit en fridens boning där harmoni och trygghet plötsligt härskar i rabatterna?

Vi kan lugna er med att så icke är fallet. Hoten varierar, men faran består, till lycka för alla våra spänningsälskande följare. Den nya fasa som plötsligt gjort sitt inträde i rabatten är ingen mindre än den kaukasiska pionen, som med bloddrypande käftar står beredd att sluka allt som kommer i dess närhet:

Den dödsföraktande fotografen undkom käftarna endast med nöd och näppe 

Vi tror att det här i själva verket är Dracula själv, som flytt sina förföljare och från Rumäniens kust tagit en simtur över Svarta havet till Kaukasien, och nu framlever under täckmanteln Paeonia caucasica.

Vi har sagt det förut: Arboarkticum är verkligen en plats bara för de modigaste.

Årets ogräs

Ungefär så här dags, i slutet av sommaren, brukar vi alltid utse ”Årets ogräs”. Det vill säga den växt som, helt på eget bevåg, brukar dyka upp i ymnig utsträckning och på så sätt sätta sin personliga prägel på trädgården det innevarande året. Hittills har det alltid varit olika ogräs som varit det mest inflytelserika. I fjol gick titeln till det kulörta hampdånet, men årets segrare är tvivelsutan liten blåklocka, Campanula rotundifolia.

Årets ogräs - liten blåklocka...

Just i år har den tuvvist dykt upp i stora bestånd på ett flertal ställen i gräsmattan och därigenom försvårat gräsklippandet högst avsevärt.

...har i år dykt upp tuvvis i stora ljusblå bestånd

För inte kan man väl klippa bort sådana små blå raringar som de här?

Tuvorna är måhända läckra, men på närmare håll är de rent av oemotståndliga

Potät-antiklimax

Nej, detta är inte någon intrikat form av lungmos. Det är inte heller någon annan form av oaptitlig husmanskost baserad på inälvor.

Detta ska föreställa potatis. Det är även en rättvisande bild av 2010 års största rotsaksantiklimax.

Lungmos?

I april i år tillskansade vi oss med näbbar och klor ett antal spännande sättpotatis-nyheter från en svindyr plantskola i Stockholmstrakten. Sorten Maris Peer kan vi inte nog prisa, och den brittiska Anya var en trevlig och smaklig ny bekantskap till sensommarens ljumma potatissallader. Allra dyrast av dyrgriparna var sättknölarna med det fantasieggande namnet Highland Burgundy Red - och våra förhoppningar på dessa knölar var enorma!

Vi citerar oss själva, från 13:e april i år: "Denna potatis ska med tanke på inköpskostnaden definitivt även ätas. Varenda liten knöl - oavsett hur den smakar."

Detta uttalande får vi nu äta upp, tillsammans med en vattnig, smaklös och inälvsfärgad potatis som hur man än beter sig vid tillredningen förblir stenhård i mitten och med karaktär av lungmos i de yttre lagren. Men ätas ska de, de förbaskade potatisarna, för inte katten slänger man potäter på komposten när sättknölarna kostade fyrtionio kronor för FEM stycken!

Å andra sidan är vi rätt lättade över att det inte var fler potäter än så i påsen.

En enkel tulipan

Eftersom vi i hög utsträckning hemfallit åt zonknäckeri har vi också med tiden kommit till insikt om att många träds härdighetsangivelser generellt sätts alldeles för fegt av fackfolk. Det gäller bland annat silverlönn (Acer saccharinum), sockerlönn (Acer saccharum), tempelträd (gingko biloba), solfjäderstallar (Sciadopitys verticillata), trumpetträd (catalpa av olika slag) och kanske framförallt trumpetträdet (Liriodendron tulipifera).

Trots att facklitteratur och handelsträdgårdar fortfarande vanligen anger tulpanträdet som endast härdigt i zon 1 eller möjligtvis 2 stöter man allt oftare på dem på friland långt upp i landet. Peter Korns uppfattning är att det är fullt härdigt i zon 5 och åtminstone hos oss i zon 4 har det fungerat fint i flera år, trots en placering i dräneringsgruset intill en blåsig husknut. Ja, inte ens en vidrig vinter som den senaste har det frusit tillbaka det bittersta.

Tulpanträdet - med hopplöst felaktig härdighetsangivelse

Ja, faktiskt har det fungerat lite för bra. I vårt urkiga klimat här i Norduppland med sin alldeles för korta växtsäsong brukar visserligen det mesta vi provar klara sig, men det tar lång tid på sig att etablera sig, växer sedan långsamt och blir sällan särskilt stort och pampigt. Detta gäller INTE tulpanträdet! Längre söderut i landet brukar man varna för att plantera tulpanträd i vanliga trädgårdar eftersom de blir enormt stora och växer med en poppels hastighet. Lyxproblem trodde vi – ack vad fel vi hade.

Samma blads undersida, sedd från andra håll

Till och med vårt tulpanträd växer så kraftigt att det bara var en tidsfråga innan det skulle komma att bli problem att rymmas så nära en husvägg. Ett av sommarens projekt blev därför att ta sista chansen att omplantera det innan rotsystemet brett ut sig allt för mycket. Det var i grevens tid men nu står trädet betydligt längre ut mitt på baksidesgräsmattan. Och för den som undrar – nej, vårt tulpanträd har faktiskt aldrig begåvats med ett eget namn (vilket ju annars är kutym hos oss). Det kanske är dags att ändra på det nu. Namnförslag emottages tacksamt.

Vårt ännu så länge namnlösa tulpanträd på sin nya plats

På Ockelbofronten intet nytt

Under rubriken Överskattade besöksträdgårdar har vi understundom varit ganska beska i tonen. Om det kan man tycka vad man vill - somliga har uppskattat vår ärliga (och naturligtvis högst subjektiva) åsikt medan andra studsat vid åsynen av recensioner som tidvis osat ganska tät svavelrök.

En av trädgårdarna som fått sig en rejäl känga är Wij trädgårdar i Ockelbo. Vi sågade parken jäms med fotknölarna i januari 2009.

I början av augusti i år befann vi oss ånyo på genomresa i den trakt som prins Daniel med sådan genomslagskraft pekat ut på alla svenskars bilkartor (något som säkerligen gynnat även Wij trädgårdar). Kanske hade samvetet börjat ömma en smula över våra tidigare hårda ord - eller så var det helt enkelt bara så att vi började bli en smula hungriga - men vi bestämde oss i alla fall för att ge Lars Krantz flaggskepp en ny chans - och samtidigt få oss något till livs.

Åh, vad vi hoppades få revidera våra åsikter! Ingen hade blivit gladare än vi av att få göra avbön och erkänna att Wij är något unikt och skönt!

Men tyvärr. Wij trädgårdar är inte för oss. Wij säger oss inget, slår inte an någon sträng i vårt inre och bjuder allra minst på några växtmöten - inte vid förra besöket och inte vid detta. I Wijs dåligt ihoptråcklade lapptäcke av spretig konst och spridda installationer står växterna allt som oftast som stela statister i bakgrunden. Och vad är väl en trädgård som inte bjuder på några växtmöten, även om den visar upp aldrig så många upp-och-nedvända rotstubbar, marmorblock på singelunderlag eller aluminiummurar?

Efter en besviken rundvandring avslutade vi vårt besök med en runda i trädgårdens shoppingbod. Där fann vi besökets absoluta lågvattenmärket i form av... detta. Blåsippor i all ära - men ETTHUNDRATJUGO kronor för en helt och hållet vanlig Hepatica nobilis?

Blåsippor, månne i platina?

En spännande sak hittade vi dock i parken! Alldeles intill cafeet växte en så kallad flygrönn, det vill säga ett rönnskott som grott i en klyka i en gammal lönn. Flygrönnar sägs skydda mot allehanda trolldomar och dåligt väder, så kanske står Wij trädgårdar, trots alla sina brister, ändå under beskydd från högre makter. Så vilka är väl vi att bråka med dem...

Rönn i lönn

Sommarsemestern 2010 fortsätter

Så här dags har väl alla anständiga människor återvänt till sina arbetsplatser efter sin rättmätiga sommarledighet. Nu kan inte arboarkticerna berömma sig för att vara särskilt anständiga, ja frågan är om vi ens är att betrakta som mänskliga? Kanske är det just därför vi bestämt oss för att fortsätta semestra ett tag till – ja kanske hela hösten! Vi ska bara åka till våra respektive kontor i stan lite då och då för att jobba lite i veckorna. Fast bara för att vi vill det naturligtvis – egentligen har vi fortfarande semester – åtminstone hela veckändorna.

Väg ut, på väg hem till stan för att variera tillvaron
med lite jobb under vår fortsatta semester

Egentligen passade det ganska bra att vi var tvungna att lämna landsstället och åka till stan nu i morse. Sist vi var där glömde vi nämligen kvar vårt bredbandsmodem. Det är bland annat därför det varit lite tyst från Arboarkticum i blogosfären den senaste tiden. En annan anledning är att vi varit en hel del på resande fot och när vi väl varit hemma ägnat oss åt ett flertal tidsödande projekt.

Dessa utflykter, projekt och nya inköp kommer ett bra tag framöver att utgöra tyngdpunkten i bloggeriet om vi får gissa. I väntan på nästa inlägg får ni ägna er åt dessa idolporträtt på boningshuset ur olika vinklar. Vilken tur att vi fortfarande har semester och får åka dit igen redan på fredag! ;-D

Framsidan...

...Baksidan...

...och östgaveln, sedd från Köksträdgården

Månadsbilden nummer 7: Högsommarstiltje

Juligrönska

Sent omsider kommer vi på att vi lämnat juli månad bakom oss, för flera dagar sedan. Så kan det gå, när semesterdagarna gör det oväsentligt att hålla reda på vardag, helg och datumnumrering.

Även i rabatten råder ett dämpat lugn. På andra sidan huset skriker frivola rudbeckior med mättade färger, men i Lavrabatten är det just nu lite tunnsått med blomning. Ja, om man inte räknar bolltistlarna förstås, som till fjärilars, humlors och getingars stora glädje äntligen blommar. Som kontrast till de manshöga bolltistlarna blommar även några av de raraste småttingarna - de där som kräver att man kryper intill och talar vänligt och gullar lite.

Småtting 1: Hosta 'Blue Mouse Ears'

Småtting 2: Allium kansuense

Kanske kommer nästa månadsbild bjuda på nya vyer. Ett av de tänkta semesterprojekten är att utöka rabatten med ett ben mot gräsmattans mitt, med både nya rabattdelar och ett upphöjt stenparti. Stenar har redan lagts på hög och i en skuggig hörna intill huset står en mängd spännande växter och väntar på nytt hem. Vi hoppas att de hinner flytta in och göra sig så hemmastadda att nästa månadsbild kan bjuda på inflyttningsfest!

Porslinsanemonen, Anemonopsis macropylla,
har nästan lika vackra knoppar som blommor

Livets källa

Så kom det då till sist – det livgivande regnet!

Arboarkticerna har sent omsider gått på semester. Ledigheten inleddes med en traditionsenlig shoppingresa för att kunna ersätta de växter som gått åt i den lika traditionsenliga sommartorkan. När vi kom hem igen var regnmätaren full och gräsmattan återigen grön och tufsig. Många träd och buskar har redan skjutit nya skott och späda blad fyller återigen trädgården. Livet har återvänt till Arboarkticum!

Praktvidet glädjer sig åt den efterlängtade nederbörden

Daglilje-quiz

Idag bjuder vi på en frågetävling där vi tyvärr inte själva kan stå för några svar. Finns det något mer irriterande än när man slarvat bort växtskyltarna och dessutom komplett tappat minnet?

För några år sedan köpte vi ett antal dagliljor. Plantorna var små, och eftersom de inte hade den goda smaken att blomma inom rimlig tid hamnade namnen långt ner i minnets dammiga, dunkla vrår.

Nu har två av plantorna plötsligt börjat blomma som besatta - och de är andlöst vackra!

De tabellknaprande arboarkticerna vill gärna ha hjälp att identifiera de båda skönheterna. Vi inbillar oss att om vi bara får rätt förslag kommer polletten att trilla ner och vi kommer att minnas. Någonstans finns också en idé om att någon av dagliljorna kanske kan heta Moonlit Masquerade. Kan det stämma? Men vilken av dem är det då - och vad heter den andra?

Incognito nummer 1

Incognito nummer 2

Walking on the wild side

På hemsidan beskriver vi oss själva som boende på ”hemlig plats i Tierps kommun”. Jo pyttsan, med alla trädgårdsrymlingar som spritt sig härifrån är det väl snart bara en tidsfråga innan de förrått oss. Ymnigast av alla tycks vildmoroten, Daucus carota ssp carota, sprida sig i grannskapet.

Vildmorot där den egentligen ska vara, i Örtagården

Vildmoroten är visserligen vanlig i Sydsverige och förekommer även sällsynt upp till södra Uppland. Men i Norduppland har den hittills inte vuxit vild – förrän nu då. Nu har den plötsligt följt dikesrenarna ut från Arboarkticum och påträffas plötsligt flera kilometer ifrån trädgården. Lite skuldkänslor får vi allt när vi läser om vilket förtret det invasiva ogräset blivit i Nordamerika. Men varför skulle den bli ett problem här när den inte blivit det någon annanstans i Sverige?

Nordupplands kanske just nu vackraste ogräs

Förtret förresten? Hur kan någon bli förgrymmad över en så här vacker växt? Nyttig är den också. Precis som hos sin kända odlade släkting (ssp sativus) är roten ätlig och god (om än bra mycket mindre). Den kan också rostas till kaffesurrogat och själva bladverket är utmärkt som spenatersättning. Enligt äldre uppgifter ger vildmorot i boskapsfodret en ovanligt fet och god mjölk som därför är ”tjenlig till smörberedning”. Se där – vårt bidrag till Gefleortens mejerier! Bara kul att få hjälpa till!

Mums för små komagar - bingo för Gefleortens mejerier

Valnötsnytt

Att döma av alla googlingar som brukar landa på vår text från ifjol ”Att välja valnöt”, anar vi att intresset för dessa träd är tämligen stort i landet. Därför kanske det är dags för en liten lägesrapport om hur det egentligen gick för vår då nyplanterade danskodlade äkta valnöt Margrethe, om vilken texten främst handlade. Det gick väl sådär, får man konstatera med facit i hand.

Margrethe som hon ter sig idag

Margrethe frös tillbaka kraftigt. Bambupinnen på bilden visar hennes ursprungliga höjd. Dock kanske man inte ska dra allt för stora växlar på detta. Helt nyplanterad i styv lera fick hon ju möta den värsta vintern i mannaminne. Snarare får man imponeras av att hon alls klarade sig. Vi har faktiskt flera andra fullt härdiga träd som frusit tillbaka lika mycket eller mer den gångna vintersäsongen, bland annat jolstret Göran och den kaukasiska vingnöten Olga. Nu, bättre etablerad och med sitt nya buskiga växtsätt, hoppas och tror vi att Margrethe ska klara av nästa, förhoppningsvis mer normala, vinter bättre.

En som inte är allt för nedslagen över att Margrethe fick det kämpigt är vår vackra manchuriska valnöt Valfrid, ovanför Örtagården. Som det nu artat sig har han ju återigen blivit trädgårdens största valnötsträd. Men han kommer inte att kunna vila på dessa lagrar någon längre tid. Inte bara Margrete kommer igen starkt, också en hel hoper svarta, gråa och japanska valnöter börjar sträcka på sig allt mer i kampen om det arboarktiska utrymmet.

Valfrid får äntligen lite befogad uppmärksamhet igen

Skördeångest

Först kom ingenting och sen kom ingenting och sen... exploderade hela köksträdgården till en grön, vällande, svällande grönsakseufori.

Hur blev det så här?

Och då kom skördeångesten.

Man gräver, plockar, ansar, äter och förväller. Men mitt i njutningen finns återigen det där odlingsskavet i maggropen som säger stopp! Stanna! Sluta VÄX för bövelen!

Förrädare!

Det går väl an med bönor, ärter och sallad, som ännu ett slag fortsätter pryda sin plats och producera fler blad och mer frukt. Men potatis? Och rödbetor? För att inte tala om lök? Alla de där som efter fulländat värv bara lämnar en tom, oanvändbar jordig plätt efter sig, som ett hån mot den korta svenska odlingssäsongen. Någon borde ta dem i hampan och förklara att det inte duger.

Eller har någon förslag på vad man gör för att dölja de fula jordbruna såren efter en skördad grönsaksskatt?