Åkerös sista vinter

På Pelousen växer som bekant tre äppelträd som vi i ett förhastat tillstånd lät plantera hösten 2001 – ett särsö, en gyllenkroks astrakan och ett åkerö. De två förstnämnda har gett hyfsat med frukt under flera år nu, men det lilla åkeröträdet har tagit god tid på sig. Först denna sensommar gav det någon skörd att tala om över huvud taget. Det var allt i grevens tid, för nu orkar snart inte vårt stora åkeröträd på Framsidan med fler umbäranden.

En tapper om än sliten hjälte
vädrar sin sista krigsvinter

Som sig bör bär åkerö bara frukt ungefär vartannat år. Det gäller även denna ärrade kämpe, men vartannat år blir numera alltmer sällan och de allt skralare skördarna brukar knappt ge mer än ett trettiotal vinflaskor. Också i år har trädet gett lite frukt – ja, ett äpple hänger faktiskt fortfarande kvar – men titta ordentligt. Mycket tyder på att det här är åkeröträdets sista äpple någonsin.

Ett sting av vemod

Men varför så melodramatisk? Kan inte trädet bara få stå där tills det självdör? Kanske, men inte ens då torde det dröja särskilt länge innan det viker ner sig. Stammen är numera så ihålig att man kan få in halva armen i den och resten av innandömet består mest av mulm – alltså lös murken ved av det slag som älskas av rara småkryp, vilka i sin tur påskyndar nedbrytningsprocessen än mer.

Hål både här…

Nej, det bästa för alla parter är nog att göra slut på lidandet så fort och skonsamt som möjligt. Dessutom kommer platsen hur som helst att behövas för andra utrymmeskrävande träd inom kort, ety utrymme är numera alltid en bristvara i Arboarkticum.

…och där

Det svåraste blir nog att förklara för Dennis och Ernst varför deras favoritträd måste bort. Särskilt den senare är ohyggligt fäst vid trädet och kanske framför allt de små skalbaggar som har sin barnkammare i mulmen. Den dag, senare i vinter, som vi plockar fram motorsågen, får vi nog räkna med en rejäl utskällning från de båda bästisarna.

Bonusbild på en grinig Dennis