Nordlig vårpromenad

Efter sommartemperaturena i mars har våren varit betydligt kyligare i Norduppland. Bra tycker vi, som vill skynda långsamt och gärna behåller våren länge. Tidsnog blir det sommar ändå och det är trist när allt är överblommat på en vecka. I år har våren varat i över två månader! Rekordlänge! Fast nu börjar det väl dra åt försommar även här. I den norra lite skuggigare delen av trädgården råder dock fortfarande vår. Häng med på en liten promenad i detta grannskap!

Det är hit ner, på andra sidan Framsidesrabatten och Sänkan vi ska bege oss.

I Sipplunden har alla blåsippor ersatts av vita och gula...

...nja förresten, en blå sippa finns det kvar - en blå vitsippa.

Mitt bland det expanderande skogsbingelbeståndet tycks ett
amerikanskt älggräs ha frösått sig - så sött!

Bronsrodgersian har också börjat röra på sig.

På Surtorget står fortfarande en stor rugge treblad i full blom
- nästan onödigt överflöd.

I närhetens står en  frösådd pion vilkens föräldrar vi inte har full koll på ska
blomma för första gången i år - spännande - kanske en ledtråd för stamtavlan.

Och i toppen av ett av plommonträden vilka Lunden består av har
Kevin och Jeanette påbörjat sitt nya bobygge. Som ni kanske minns
blev de ju vräkta när toppen på vildapeln rök i vintras.

De stora frågorna

Medan den nya bonden gör vårfint på åkern utanför staketet sliter sig arboarkticerna sig halft ihjäl innanför detsamma. Det är mycket plikter och tvång så här års - men det blir ju fint sedan, får man väl hoppas. Örtland har rensats, Köksträdgården har börjat iordningställas, årets första gräsklippning är genomförd (fast bara på den soliga Baksidan) och det nya stenpartiet har redan expanderats rejält. Det blev nämligen en hel del sand och grus kvar när inhyrde Hasse var klar. Detta behövde bara kompletterats med fem stora balar torvströ från Granngården i Tierp, samt några präktiga flyttblock förstås.

Vårbruk både utanför och innanför staketet

Det nya stenpartiet har redan expanderats

Årets första gräsklippning avklarad - kanske den enda man längtar till?

Men inne i arboarkticernas hjärnor pågår verksamhet av annat slag. Just nu brottas vi på olika sätt med vår existens. I förra veckan kontaktades vi av en känd trädgårdstidning som ville göra ett reportage från just vår trädgård. Trots att vi blev mycket smickrade (för att inte tala om förvånade) över erbjudandet svarade vi efter mycket vånda nej till detta. Huvudskälet var att vi var tvungna att medverka själva med namn och bild och då fick det vara.

Så långt det är möjligt vill vi även fortsättningsvis existera endast i virtuellt tillstånd vad det anbelangar en bredare allmänhet. Av samma skäl håller vi på att slå ur hågen våra tidigare långt framskridna planer på att delta i någon av sommarens öppen trädgårdsevent (mest troligt Tusen trädgårdar). Hur tänkte vi då? undrar vi nu. Visst kan vi röja vår identitet, men då måste vi ju döda er sedan. Arboarkticer gör sig  bäst på trädgårdbloggen och trädgårdsbloggar gör sig bäst på nätet. Allt annat är dömt att misslyckas.

Potatoes on Parade

Huruvida det över huvud taget är meningsfullt att förgro sina jordpäron tycks fortfarande vara en het potatis. Inte ens i de tyngsta trädgårdstidningarna tycks man uppnå någon riktig konsensus i frågan. Märkligt, tycker vi. Visst gör förgroningen nytta – men det många inte tycks ha förstått är att det inte är blast man vill ha, utan rötter. Att, som trädgårds-tv föreslår, grodda potatisar direkt på fönsterbrädan eller i torra äggkartonger är därför tämligen meningslöst. Lägg de dyrbara knölarna på en fuktad bädd av t.ex. barkmull eller såjord istället så kommer du själv att förstå skillnaden. Var bara försiktig om de fina rötterna när de väl dyker upp och nypotatisen till midsommar kan vara en bra bit på väg.

Årets arboarktiska sättpotais: Amandine och Mayan Twilight



Färdigt!

Inhyrde Hasse har gjort ett styvt jobb och det nya stenpartiet är vad vi skulle kalla klart. Vi ska bara täcka ytan med lite överblivet grus (för att ge bättre skydd mot kyla, uttorkning och ogräs), och sedan plantera en massa växter förstås!

Stort stenparti kräver många växter. KUL!

Försten ut till plantering blev en lite vårtrött klockopuntia, Opuntia phaeacantha, som vi inhandlade av Kaktussällskapet på Nordiska Trädgårdar i torsdags.

Pionjärplanta

Samma kaktus blev också den första växten att grävas upp igen från det nya stenpartiet. Detta efter att vi tagit del av femdygnsprognosen som hotar med 25-30 mm nederbörd och minusgrader till fredag-lördag. Vi anar nämligen att den här bortklemade lilla opuntian bott i ett växthus och aldrig sett en snöflinga ens på bild tidigare. Men det ska nog bli alpinväxt av henne också. Kanske bara inte just nu.

OK, vi hade fel - är ni nöjda nu?

Arboarkticer är tämligen asociala varelser som ogärna beblandar sig med folksamlingar. Detta gäller särskilt om dessa är omfattande och till merparten består av människor som i första hand associerar till trädäck, gasolgrillar och badbassänger om någon skulle råka yppa ordet trädgård. Vi talar alltså om samma människor som kan namnet på fler programledare på TV4 än växter i den svenska naturen. Vi är storsinta nog att ge dessa människor någon slags existensberättigande – men de kommer aldrig att bli våra vänner.

Av samma anledning har vi alltid avstått från alla så kallade trädgårdsmässor (vi har till och med skrivit om detta på bloggen vid upprepade tillfällen). Idag bröts den trenden. I morse klockan 09:00 hängde vi på låset till Älvsjömässan för att för första gången i historien beta av Nordiska Trädgårdar. Det handlade lika mycket om att få våra fördomar bekräftade som att ärligt kunna säga att vi vet vad det handlar om, eftersom vi varit där.

Två timmar senare stod vi återigen på pendeltågsstationen utanför mässan med fler kassar än vi egentligen kunde bära, proppade med de mest utsökta växter man kan tänka sig. Och vad värre var – vi hade haft riktigt trevligt! Visst fanns det många ointressanta montrar men allt det andra var mer än tillräckligt stort och bra för att kompensera för detta. Men framför allt: på två timmar hade vi inte träffat en enda osympatisk människa (när hände det på jobbet senast?). Tvärtom, hade vi gärna tillbringat mer tid med dessa underbara kaktusnördar och tyska hardcorealpinister. Nu funkade inte det den här gången eftersom vi bara kunde ta en halvdag ledigt – men, inte utan en viss skamsenhet, måste vi medge: vi längtar redan till nästa år!!!

Vadå? Vill ni se lite porr också? Okejrå, här är några av dagens fångster som fick följa med hem:

Sippruta - Anemonella thalictroides

Guldgul klocklilja - Fritillaria aurea 'Golden Flag'

Vårtandrot - Cardamine enneaphyllos, en utgången lundfavorit återfunnen

En stor gulbrättad nordmansgran - Abies nordmannia 'Aurea', till riktigt bra pris.
Det här är vad alla trädgårdar behöver - inte fler trädäck!

Lång rävssvansfredag

Ja, glad påsk på sig då alla läsare!

Som vanligt är tiden ur led. Medan jularna allt oftare står gröna yr snön ymnigt i luften den långfredag som idag är.

Men det är inte snöflingor som syns på den här lilla älsklingen, ety det är en Pinus aristata – en rävsvanstall – en av våra absoluta favoritbarrisar. De vita prickarna är helt enkelt kåda som bildas där barrens hartskanaler mynnar – och den doftar ljuvligt! Namnet rävsvans har säkert att göra med de täta grenarna som är lika fluffiga som rumpan på vår gårdsräv Max.

Det är inte snön som faller...

Än så länge är vår tall bara en knapp halvmeter hög och det lär dröja innan det blir någon ändring på det, den växer extremt långsamt. Inte ens hemma i bergen i Västra USA blir rävsvanstallen så särskilt mycket större än fem meter på tvåtusen år.

Liten men seglivad - mycket seglivad till och med

Däremot är det en missuppfattning när många utpekar en rävsvanstall som världens äldsta levande träd (de spontanklonade upp till 9000 år gamla exemplaren i de svenska Dalafjällen undantagna). Många påstår att det finns en 4700 år gammal rävsvanstall i Arizona, men detta är fel på flera sätt! Trädet som åsyftas, och som lystrar till namnet Metusela, är faktiskt drygt 4800 år (tänk vad tiden går) och växer i verkligheten på en hemlig skyddad plats i Kalifornien. Han är heller ingen rävsvanstall utan av en närbesläktad tallart Pinus longaeva, Great Basin Bristlecone-tall – en art som saknar rävsvanstallens karakteristiska vackra väldoftande mjäll. Så då fick ni lära er det också!

Återigen Glad påsk!

Humleporten

Medan inhyrde Hasse kämpar på med det nya stenpartiet har vi själva tagit oss an andra mer realistiska, men lika akuta bygginsatser. Vår vanliga humle, som vaktar huvudingången till Lunden, har genom åren visat sig vara dyr i drift. Han har med god aptit och fullkomlig frenesi massakrerat en uppsjö billiga rosenbågar från Lidl, säkert en om året under en tioårsperiod. Nu får det vara nog! Därför har vi ersatt de klena gröna plåtrörskonstruktionerna med en stabilare impregnerad byggnation med fötterna i jordankare. Om man bortser från den faluröda färgen kan man nästan ana en japansk inspiration – åtminstone kan vi låtsas det om någon undrar. ;-)

Humleport - Kyotostyle

Och det var i grevens tid för humle själv har redan vaknat och börjat sin klättring uppåt i sporrsträck.

Hum-di-dum...här kommer lilla jag!

Eftersom det ska bli kallt och vinter igen till helgen (och tydligen minst en vecka framåt) skickar vi med några bonusbilder med vårens fröjder - två som redan varit med ett tag och nu sjunger på sista versen - och en som är pinfärsk:

En av årets sista hasselblommor

Man blir lika överraskad varje år av tibastens illrosa signalfärg

Lika glad blir man för årets först tulpan.
Det är sällan vi har dem redan i mars

Extra stenknäck

Så är vi äntligen igång på allvar! Norra Europas fulaste och sämsta experimentplantering - den arboarktiska Vallen - är nu ett tragiskt minne blott. I stället breder här nu ut sig embryot till vad som ska bli vårt nya stenparti.

Just nu mest ett hål i marken och en fasligt massa sten

Under flera år har vi samlat på oss stora stenar som vi fått upp ur jorden när vi planterat. Dessa ligger nu sorterade och upptravade i väntan på att få komma till användning. Först ska dock ett cirka 18 kvm stort område grävas ut till ungefär en halvmeters djup varpå en införskaffad markduk ska vecklas ut. Sedan läggs hästgödsel i botten innan stenarna varvas med en blandning av lika delar sättsand, torv och 0,8-grus.

Och så från andra hållet, lite närmare

För ovanlighetens skull har vi denna gång insett att detta skulle vara en alltför mastig uppgift att hinna och orka med själva. Via anslagstavlan på den lokala Ica-butiken har vi därför engagerat den frilansande trädgårdanläggaren Hasse för att ge oss en extra hand. 20 timmar får han på sig. Vi får se hur det går. Det känns jättemärkligt att ha en främmande människa körandes skottkärra i trädgården. Vi som knappt låter våra vänner eller släktingar komma hit. 

Uppdaterad rapport från vinterförvaringen 2

Det blev som bekant en kort vinter. Så sent som i mitten av januari hade alla växter på vinterförvaringen ännu inte slutat dricka vatten. Nu bara två månader senare är samtliga växter vakna igen (till och med dem som brukar slå ut först i juni-juli) och sneglar lystet ut mot vårsolen utanför det enda fönstret. Piggast av alla är de vintergröna växterna som fått hededersplatsen närmast fönstret. Rosmarinen till exempel - nu blommar den för fulla muggar.

Havets dagg - nu blommar den!

Mest spektakulär just nu i den tropiska regnskog som uppstått längre in i rummet är förmodligen läkemagnolian, Magnolia officinalis, som just är i färd med att fälla ut sina gigantiska blad. Om någon månad är det meningen att denna otestade medicinalväxt ska ut på friland. Vi får väl se hur hon kommer att gilla det - inte ens vanliga magnolior är särdeles förtjusta i vår kalkiga lera.

Läkemagnolia (kanske för sista gången på bild)

Här och där i djungeln dyker det också upp överaskningar. I den här krukan där det annars bor en sörmländsk äkta valnöt (en ny Enhörnaklon vi fått tag på) tycks vi också ha petat ner två avokadokärnor i somras. Åtminstone tycks det vara två sådana plantor som nu otippat tittar upp. Dessa kommer inte att prövas på friland!

Advokatpäron sitter ting

Men allt är inte frid och fröjd. En fullkomlig invasion av bladlöss har också förstått att uppskatta vinterförvaringen detta år. Se bara på bornholmsfikonet här:

- "Ummm... sydsluttning, påtaglig sötma och fruktighet, lakrits, läder och
blåbär. Tydlig karaktär av Smyrnafikon och du frågar mig!"
- " Sluta böga dig, Sebastian. Du är fan ingen vinlus! Och stäng munnen när du tuggar!"

Allra värst är det för vår änglatrumpet. Tydligen är inte detta narkotikaklassade preparat lika giftigt för löss som för oss, eller? Måtte risken för nattfrost snart vara över så att vi får ta ut och rengöra dig!

Nedlusat raveparty on acid. Don't try this at home, will you!

Tur i spel

Men våren innebär inte bara ett evigt stångande mot elementen i form av kladdig norduppländsk lera och stängda mälardalska plantskolor. Våren rymmer även tillfällen att ta del av alla dessa föreläsningar och trädgårdskurser som ges av olika intresseorganisationer så här års. Den gångna veckan har vi redan bevistat inte mindre än fyra sådana evenemang runt om i Mellansverige och ytterligare fyra väntar runt hörnet.

En av veckans höjdpunkter blev trädgårdsgurun Larz Danielssons gästföreläsning hos Trädgårdsamatörerna i Uppsala, en organisation vars tillställningar vi faktiskt aldrig deltagit i tidigare, trots en geografisk närhet. Och frågan är väl om vi kommer att vara välkomna tillbaka efter vad som sedan inträffade?

Trädgårdsguru

Även om Larz Danielsson är en måttligt intressant föreläsare (han ägnar sig mest åt att visa blombilder med fel färg och rapa upp vetenskapliga namn, ursprungsområde och blomningstid i ett rasande tempo) är han en mycket sympatisk hedersknyffel som vi gärna köper intressanta växter av. Tyvärr tillät inte klimatet i Hammarstrand att han denna gång kunde få med sig något av allt det vi hade förbeställt från Spezialplant. I stället fick vi hålla tillgodo med ytterligare en av alla dessa krypenar med gula årsskott (i detta fall Juniperus communis 'Spotty Speader') till det facila priset av 150 kronor. Som sagt, plantjunkies med cold turkey kan man kränga på nästan vad som helst.

Så DÄR kul krypen

Men kvällen blev ändå ovanligt lyckad - om man är arboarkticer. Eftersom man som sådan är måttligt intresserad av spel och dobbel tycker man mest det är plågsamt med alla dessa, mer eller mindre obligatiska, lotterier, som föreningar som STA och andra erbjuder. Denna gång spelade dock fru Fortuna ett spratt med alla som vet vilken otur arboarticer brukar ha i spel. Hela sex av de tio lotter vi kände oss tvingade att köpa resulterade nämligen i verkligt fina priser. Det var inte utan att en illa dold missundsamhet syntes i Uppsabornas anleten när vi som utsocknes i en strid ström norpade åt oss antika trädgårdsböcker (med vackra bilder) samt storväxta exemplar av kaktus, yucca och klockmalva. Tvivelsutan var dock juvelen i prissamlingen denna:

Förstapris...

...med förklarande handskriven lapp

Någon gång för för ungefär fem år sedan har alltså en uppländsk trädgårdsamatör petat ner en nektarinkärna i en en kruka. När denna sedan grott har personen i fråga ägnat flera år av omvårdad för att driva upp denna till ett stort fruktträd som vi kunde komma över genom att motvilligt köpa en femkronorlott. Samtidigt som våra tacksamma tankar går till trädgårdsamatören i Funbo känner vi att vi kanske inte borde utmana ödet att åka till Uppsala igen på ett tag, och definitivt aldrigt mer köpa lotter. Vår kvot av tur i spel är nu definitivt uppfylld för en mycket lång tid framöver.

Växtabstinens

Våren är en snärjig tid för arboarkticer. För att om möjligt hinna med någonting annat än bara underhåll när väl trädgårdsodlandet drar igång på allvar gäller det att stöka bort så mycket som möjligt av allt det andra nu på försäsongen: vårgräva, vårstäda, mala nedfallna grenar i kompostkvarnen och bygga på det nya stenpartiet som inte hanns med ifjol. För att hinna med allt detta har vi tagit ledigt från kontorsjobbet några dagar.

Utöver att slita ont i trädgården har vi den gångna veckan också åkt kors och tvärs över hela Mälardalen i jakt på öppna plantskolor. Märkligt att inte fler växtförsäljare inser vilket uppdämnt behov det finns hos oss plantjunkies så här års. Hade de bara öppet skulle vi kunna köpa nästan vad som helst för att få ett kort rus och ögonblicks mildrad abstinens.

Zetas i Segeltorp, söder om Stockholm, är en av de få handelsträdgårdarna som redan öppnat. Något vidare växtutbud att erbjuda har man dock ännu inte plockat fram. I en halvstängd bod i ett bortglömt hörn av plantskolan hittade vi i alla fall några gemena barrväxter med höstskyltningen REA 30% i behåll. Vi greppade en fågelbogran och drog oss raskt mot kassan.

Årets första växtinköp - fågelbogran från Zetas

Nä, nu var vi ganska elaka. Fågelbogran (Picea abies 'Nidiformis') är en alldeles förträfflig växt som bör finnas i varje samlarträdgård med självaktning. Och själva saknade vi en sådan sedan förra vinterns svårartade sorkangrepp på allt som fått fiberduksskydd mot vårsolen. Det är bara det att det liksom aldrig blir av att köpa vardagliga växter av detta slag när man hela tiden måste prioritera hur medlen i plånboken ska användas. Av någon anledning väger då alltid alla underbara exoter som kommer i ens väg tyngre. Sån tur då att plantskolorna ännu inte har plockat fram dem! Allt har sin tid och "Less is more", om man tänker efter!

Stopp! Stanna! Det går för fort!

Likt alla andra år valde arboarkticerna att inte ägna Vasaloppshelgen åt skidåkning. Mer ovanligt är dock att denna traditionella tilldragelse sammanfaller med årets första trädgårdshelg, men så blev det i år. Det känns nästan onödigt lyxigt att kunna få komma igång med vårstädningen redan första helgen i mars. Verkligen bonus!

En stor del av helgen har därför ägnats åt att kratta upp vinterns alla nedblåsta kvistar. Särskilt vår stora kaskadpil bidrar varje år med åtskilliga skottkärror av den varan. Dett vore lögn att påstå att detta är ett kul jobb för vinterstela ryggar och leder, men det känns ju bra efteråt. Det gäller också att passa på innan de krokusar och pärlhyacinter som bor under pilen vaknar.

Redan nu har lökbäddarna under kaskadpilen befriats från döda grenar.

Men går det inte lite väl fort i år? Fläderknopparna som vi gladdes åt förra veckan har redan ränt iväg och börjat veckla ut sig och i örtlanden skriker plantorna efter samma uppmärksamhet och omvårdnad som de vårlökshysande rabatterna får.

Äkta fläder - jämför bilden från förra veckan

Lundgamandern i Örtland 3 är otrygg och har redan sparkat av sig
lövtäcket och vägrar somna om.

Det är nästan så att man önskar ett rejält bakslag så att alla otrygga och kinkiga örter ska hålla snattran. För egen del vore det också önskvärt om våren inte var överstånden på några få veckor. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Sådär ja, nu börjar vi känna igen oss själva igen!

Alla mår bra

Vi vet att det är alldeles för tidigt att ropa hej, men vintern så här långt har verkligen varit dräglig. Visst! Det blygsamma snödjupet har inte utgjort något isolerande skydd och -23,9 hade vi en morgon för några veckor sedan, men ändå. Under förutsättning att vintern nu verkligen är över - peppar peppar... - har vi aldrig tidigare upplevt en så kort vinter. Den kom inte förrän en bra bit in i januari och tycks nu vara över innan februari ens är till ända - ...ta i trä!

Den äkta flädern vädrar vårluft

Men vintern har varit dräglig på fler sätt. Hittills har vi inte hittat en enda nedbetad eller sönderstampad växt. Helt unikt! Kanske beror det på vårt nya staket, kanske på ovanligt omsorgsfullt innätande. Kanske beror det på god grannsämja med våra duktiga rävkompisar, kanske på att den snöfattiga vintern erbjudit godare grödor annorstädes än exoterna i vår trädgård. Den mest troliga orsaken är dock de två föregående fimbulvintrarna som tydligen tärt hårt på rådjursbeståndet. En normal vinterdag förr i tiden kunde vi se så många som 25 rådjur samtidigt ute på åkern. Denna vinter har vi sällan sett något rådjur alls och de tycks aldrig, av spåren att döma, ha tagit sig in i trädgården.

Frilandsopuntian fröken Freiberg är lite morgontrött, men tycks i övrigt må bra

Till och med den gulbrokiga druvidegranen (zon 1-växt)
har klarat vintern med bravur, helt utan något extra skydd.
I fjol blev hon nästan tillintetgjord av rovgiriga rådjurskäftar.
(OK, vi vet att bilden inte blev något vidare, men det bjuder vi på idag)

Detta sammantaget gör att vi nog aldrig haft en bättre känsla i kroppen inför någon odlingssäsong. Hein? Var tog de vanligtvis så cyniska arboarkticerna vägen? Lugn, kära läsare. De är nog tillbaka snabbare än ni hade önskat.

Vadå vinterbuske?

Vinterbuske, Abeliophyllum distichum, heter en forsythiasläkting med vita doftande blommor som påstås blomma tidigt om våren. Med andra ord, återigen samma märkliga logik som att midsommarblomstret blommar vid Valborg och snöbollsbusken mitt i sommaren.

Så vidare värst mycket mer vet vi faktiskt inte om växten. Till exempel har vi ingen aning om den är härdig. Vi utgick som vanligt  från att så inte var fallet och köpte därför ett exemplar i fjol för att testa. Någon prydnad har busken näppeligen varit så här långt. Gles och tanig tappade den alla blad tidigt i somras och sedan dess har vi  inte ägnat den en tanke - förrän nu då. De där smutsbruna små bollarna som vi trodde var torra kvarsittande fröställningar från i fjol tycks nämligen vara klasar av blomknoppar, knoppar som faktiskt gör sig väldigt bra mot snön.

Det våras för vinterbusken

De här bilderna togs dock i helgen. Nu ser inte gräsmattan ut så här längre. Den är grönare än en grogg på Ålandsbåten. Annorlunda uttryckt - nu är det tidig vår! Upp till bevis nu då och blomma vackert så kanske vi omvärderar dig ditt skrälle!

Vadå? Jag skrälle? Nä, vänta ni bara.

Naturmorgon

Brrr, var kom snön ifrån? Så räv jag är tycker jag det här känns onödigt. Det blir kallt om tassen!

Och därinne i det jättestora röda grytet sitter de tvåbenta kossorna och glufsar i sig frukost i värmen. Och här står jag och trampar för att hålla hungern borta!

- Mutter.

Fåglarna tänker de minsann på. Titta på alla godsaker däruppe i trädet! Men mat till Räven? Nähä, det dög minsann inte. Annat var det förr. Jag minns en höstdag när jag hittade en hel flintastek på komposten. Det var tider det (även om jag hade en del synpunkter på bäst-före-datumet).

- Mutter mutter.

Det minsta man kunnat begära var väl att de åtminstone hissat flaggan! Det är faktiskt min födelsedag idag!!! 

- Skandal.

Men titta där i snön! Jag visste väl att det skulle finnas en liten godsak just till mig! Kossorna har bestämt slängt ut en liten husmus till sin favoriträv! Härligt, jag tror bestämt att den är hängmörad!

- Dagen är räddad!!!



(Och inomhus vid frukostbordet sitter de tvåbenta kossorna och konstaterar att Naturmorgon på lördagar i sina bästa stunder visserligen kan vara ett kul radioprogram, men att livesändningen från trädgården håller högre kvalitet.)

Playa de las Arboarkticas

Dripp. Dropp. DRIPP! DROPP!

Vilket underbart ljud som når våra trumhinnor! Det droppar från taken!

Och genast är badsäsongen ett faktum.

!!!

Nej, inte är det vi som tar oss ett dopp i en isvak i den närbelägna sjön. Men herr och fru blåmes, nyförälskade och blinda för närgångna papparazzi-arboarkticer, plaskar lyckligt i den lilla pölen nedanför stuprännan vid vedboden.

- Gyttjebad är bra för hyn har vi hört

Vad kan man mer begära för att smälta vinterisen inombords? Kanske åsynen av den förtjusande lilla gråsiskan som somnat på en vissnad flox-gren i årets allra första vår(-lika) solstrålar?

- Zzzzzzzz

Tjohej, vintern lär visst komma åter innan det är dags för vår på riktigt, men efter dagens vårväder har vi fått kraft nog att uthärda ännu några kalla veckor.

Att förlora sig i en flora

Arboarkticerna brukar under stundom tipsa om kuriös litteratur. Tyvärr är denna oftast i princip omöjlig att uppbringa (utom på lika kuriösa antikvariat), då arboarkticernas smak har mer gemensamt med de litterära ideal som gick i graven ungefär samtidigt med Ernst Rolf än med mer moderna alster. Nu har vi en god nyhet för alla som tröttnat på våra vanligtvis hopplösa boktips. Idag ska vi göra reklam för en publikation som bara har något år på nacken och som i allra högsta grad fortfararande finns till försäljning.

Vad är då haken, för det måste det väl ändå finnas någon sådan när vi är i farten? Jodå, möjligen är det så att denna bok ändå inte intresserar merparten av våra läsare, ety den är en smula provinsiell. Men för dem av er som likt vi älskar växter och har någon slags koppling till Östra Svealand måste denna framställning vara något av en plaskblöt dröm. Ja, just nu funderar vi i termerna av att detta måste vara den bästa bok vi någonsin läst och vi har slagits om den ända sedan vi köpte den i julklapp till oss själva.

Vad vi talar om är förstås den fantastiska forskargärningen Upplands flora från 2010. Under tio år har ett drygt 60-tal inventerare dammsugit varenda kartbladskvadrant av Sveriges yngsta landskap i jakt på skatter från Floras rike. På nästan 900 sidor presenteras Upplands nära 2000 vilda växter med vackra bilder och detaljerade beskrivningar och utbredningskartor. Kan det bli bättre?

Köp, köp, köp!!!

Ja, det kan det faktisk. Åtminstone om man är arboarkticer och brukar skämta om att traktens flora måste skrivas om efter alla rymlingar som numera smitit ut från vår trädgård. Högst sannolikt har vi nämligen blivit sannspådda. I Upplands flora beskrivs ett flertal sådana växter som vi på goda grunder antar har oss att tacka för sin existens, då de beskrivs ha sin nordligaste utbredning exakt på den plats där vi spänt upp våra bopålar. Plötsligt känner man för ett ögonblick historiens vingslag och uppfylls av en känsla av att faktiskt ha åstadkommit någonting i detta jordeliv. Nåja, den känslan går säkert över inom kort, men denna bok kommer vi nog alltid att älska.

En oumbärlig guldgruva för växtintreserade upplänningar