Stopp! Stanna! Det går för fort!

Likt alla andra år valde arboarkticerna att inte ägna Vasaloppshelgen åt skidåkning. Mer ovanligt är dock att denna traditionella tilldragelse sammanfaller med årets första trädgårdshelg, men så blev det i år. Det känns nästan onödigt lyxigt att kunna få komma igång med vårstädningen redan första helgen i mars. Verkligen bonus!

En stor del av helgen har därför ägnats åt att kratta upp vinterns alla nedblåsta kvistar. Särskilt vår stora kaskadpil bidrar varje år med åtskilliga skottkärror av den varan. Dett vore lögn att påstå att detta är ett kul jobb för vinterstela ryggar och leder, men det känns ju bra efteråt. Det gäller också att passa på innan de krokusar och pärlhyacinter som bor under pilen vaknar.

Redan nu har lökbäddarna under kaskadpilen befriats från döda grenar.

Men går det inte lite väl fort i år? Fläderknopparna som vi gladdes åt förra veckan har redan ränt iväg och börjat veckla ut sig och i örtlanden skriker plantorna efter samma uppmärksamhet och omvårdnad som de vårlökshysande rabatterna får.

Äkta fläder - jämför bilden från förra veckan

Lundgamandern i Örtland 3 är otrygg och har redan sparkat av sig
lövtäcket och vägrar somna om.

Det är nästan så att man önskar ett rejält bakslag så att alla otrygga och kinkiga örter ska hålla snattran. För egen del vore det också önskvärt om våren inte var överstånden på några få veckor. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Sådär ja, nu börjar vi känna igen oss själva igen!