Långt ifrån allt om trädgård

I detta inlägg hade arboarkticerna egentligen tänkt skriva om en av sina största tallar, tillika en av sina absoluta favoritditon, Banks tall, Pinus banksiana, och dess märkliga kottar, vilka ibland växer direkt på stammen, som om vore det nån slags larvig lärk.

 Bankskotte 1...

 ...och bankskotte 2

Men så noterade vi att vi det senaste dygnet haft mer än dubbelt så många besökare på hemsidan som hur det brukar se ut så här års. Vi insåg ganska snart vad det handlade om. 

Arboarkticer är skygga varelser som ogillar allt för mycket uppmärksamhet. Därför är det ganska sällan de släpper in någon förutom den allra närmsta nördkretsen i sin trädgård. Antingen bröt man mot den regeln i helgen eller också håller nördkretsen långsamt på att utökas, ty i söndags gästades samlarträdgården av nya gäster. Två yttersta höviska, belevade och kunniga damer, ända från Uppsala, hedrade oss med sin närvaro - ett besök som verkligen gav mersmak. Jättekul! 

Den ökande trafiken på hemsidan hänger med stor sannolikhet samman med att en av dessa damer senare på dagen skrev ett inlägg om besöket på ett forum som heter Allt om trädgård, och vilket vi själva normalt inte begagnar oss av.  http://www.alltomtradgard.se/forum/tradgard/tradgardsforum/harligt-inspirerande-besok-pa-arboarkticum-211400. Av kommentarerna från läsarkretsen där förstod vi att det önskades bilder på vår klippträdgård och den exotiska baksidessamlingen. Då damerna själva gick bet på dessa punkter vill vi räcka en hjälpande hand.

 Så här ser klippträdgården ut just nu i väntan på ytterligare expansion

 Och så här ser baksidan ut just nu. Två olika kejsarträd i förgrunden,

äkta valnöt, kastanj, tulpanträd och några mindre katalpor i bakgrunden.

 Och så nestorn i sällskapet; Satchmo, vår C. bignonioides,

i år med en tillväxt på nästan 3,5 meter

Fast de här grejerna känns det som vi skriver om jämt ju. Själva gläds vi just nu mer över att vår enda slånbärsbuske, planterad för cirka tio år sedan, äntligen har börjat ge frukt. Voila! Just igår hittade vi det första och hittills enda slånbäret. Hämta ginen! Här vankas likör!

Något skral men dock likörkrydda

IGS 2013 und PuB

Det blev en trädgårdsresa i år också. Denna gång till Hamburg med omnejd. Som helhet blev det i vanlig ordning en upplevelse med stora angenäma utropstecken. Huvudattraktionen, den uppmärksammade trädgårdsmässan International Garden Show 2013, lämnade dock i arboarkticernas ögon en hel del övrigt att önska. Vore det inte för att utställningen bara är tillfällig och redan i höst kommer att omdanas till bostadsområden vore vi nästan benägna att att inkludera den i vår underkategori "Överskattade besöksträdgårdar.

Ganska typisk vy i IGS 2013 - tyskar äter slabbgryta flankerade av monorailen

 

Ett gigantiskt grönområde, genomkorsat av kanaler och korvsjöar, i luften trafikerat av en nästan allerstädes närvarande monorail, och helt tryfferad av små trädgårdsanläggningar med teman som "världens kulturer", "världens religioner' och "vattenvärldar', hur fel kan det bli? Tyvärr ganska mycket skulle det visa sig. När det nordtyska kulturlandskapet i sig är så vackert och med vetskapen om alla dess fantastiska parker, kändes det rätt snopet att betala en hög entréavgift för att titta på sommarblommor, ruffiga kolonistugor och målade plastfår.

Faktiskt både bu och bä på samma gång

 

Lite märkligt kändes det också att se de annars så kräsna och bortskämda trädgårdstyskarna här totalt hade tappat omdömet. Ett talande exempel är hur den här fula plastbalkonglådan med mixad sallad (så där spännande va?)...



Balkonglåda med mixad sallad...

 

...av juryn ansågs så nyskapande och spektakulär att den belönats med en medalj i äkta brons.

...uppskattas av den tyska juryn

 

Men vad var då sevärt på resan? Ja, så gott som allting faktiskt, men den största överraskningen blev nog ändå stadsparken i centrala Hamburg. Parken, som också fungerar som botanisk sådan och bland annat har ett fantastiskt tropiskt växthus, är mest känd för sin norra del, kallad Planten un Blumen. Det är här som de olika tematrädgårdarna som rosariet, apotekarträdgården och japandalen ligger.

 



Tropiska växthuset i utkanten av Planten un Blumen

 

Men de som bara håller sig i denna del av parken går miste om många andra fantastiskt sevärda miljöer och växter. Förutom de knotiga sumpsypresserna intill ett vattenfall, en allé av stora trumpetträd, av vilka några fortfarande blommade, minns vi särskilt hur vi kunde inta vårt afternoon-tea under en kolossal kärrek på en liten ö ute i floden i parkens sydligaste del.

Det japanska tea-huset

Men det som gladde oss mest och samtidigt gjorde oss stela svenskar mest avundsjuka var varken de vackra planteringarna, de välvuxna exotiska träden eller den fantastiska miljön i allmänhet. Nej, det som verkligen gjorde besöket sevärt var att ta del av hur folk använde sig av parkrummet. Precis överallt i parken finns det picknickplatser och solstolar iordningställda, vilka de vanliga hamburgarna på ett ansvarsfullt sätt förstod att uppskatta. Det är hit folk går för att ha det trevligt, ta sina bröllopsfoton eller bara ta det lugnt. Tänk dig en bättre korsning av Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården i Göteborg, men tänk samtigt bort fyllskallar och tykna göteborgare. Något sådant känns utopiskt att få uppleva här hemma, särskilt i en omgivning som denna. Hit åker vi gärna tillbaka!

Picknickande hamburgare. Notera särskilt det glada tjejgänget som har hippiefest

Leonardos gåva

Igår söndag var det på dagen tolv år sedan arboarkticerna flyttade in i sin norduppländska trädgård. Fast så värst mycket trädgård var det ju förstås inte de första åren. Det första vi planterade var, som vi redan berättat om, inte en växt utan ett mycelblock stolt fjällskivling. Men redan första hösten petade vi faktiskt, mest på skoj, även ner en pytteliten lärk i en sandhög intill parkeringsplatsen. Vi hade nog små förhoppningar på att han skulle klara sig. Men se det gjorde Leonardo, som har heter, och ståtar idag med att vara ett gracilt vuxet sexmetersträd.

Leonardo är en stor lärk nu

Ack, vi som minns Leonardos alla umbäranden, som när älgkon Gerda nafsade av toppen. Idag känner vi en stolthet liknande den som när Leonardo fick sin första kotte. Just igår noterade vi nämligen att Leonardo för första gången bidragit till det arboarktiska kosthållet; Leonardo har fått sina första lärksoppar - fyra stycken, för att vara exakt.

Lärksoppar in situ, i gräsmattan på Åsen, just intill Leonardo

Årets svampår har på grund av den kopiösa torkan hittills visat sig vara historiskt uselt. Men inte ens bra svampår är det varje år vi hittar en ätlig och god matsvamp som vi inte har testat tidigare. Men i år skedde det alltså. Tack vare vår egenhändigt planterade lärk.
 



Årets skörd bärgad...

 

De fyra lättrensade svamparna visade sig vara i mint condition, helt utan insektsangrepp. Efter delning och smörstekning blev de, akompanjerat av en glas genever, inmundigade i växthuset. Smaken var möjligen väl mild, men inte oäven. Med lite salt och peppar blev det riktigt bra. Vi hoppas därför att det kan bli en årlig tradition hädanefter. Tack Leonardo!
 

...och trakterad

 

Vi sätter också vårt hopp till att våra tryffelmycelpreparerade hasslar Silvio och Benito kan läsa det här. Känn ingen press grabbar, men visst vore det roligt att få lika mycket positiv uppmärksamhet som Leonardo?

Arboarkticerna anlägger en viltstig

Arboarkticerna fick nyligen, lite otippat, ärva en stor kartong rådjursskallar av en nära släkting. Vad göra med en sådan gåva? De handlingskraftiga trädgårdsmänniskorna stod heller inte denna gång handfallna.

En av många

 

Vi spikade helt enkelt upp de femtiotalet skallarna på träd längs den lilla skogsstigen vi håller öppen genom Dennis aspskog, och skapade på detta sett en effektfull viltstig.

Flera av många

 

Nu återstår bara att hoppas att den illasinnade råbocken Iddi ska tycka att viltstigen är lika avskräckande som vi finner den nekromantiskt attraktiv.

Äntligen hände det...

Äntligen blev det den där drömsommaren som man aldrig trodde att man skulle få uppleva. Myggfritt men ändå lagoma mängder regn och högsommarvärme. Och trots den värsta vintern i mannaminne (och längre än så) betedde sig trädgården äntligen som vi ville. Allting växte sig stort och blommade:

Frilandsfuchsiorna vi planterade i höstas växte sig jättelika

och har blommat galet hela sommaren

 

Äntligen har det tolv år gamla skottet av sörmländskt

vildvin förstått att det är en klätterväxt och inte en

svagväxande marktäckare

 

Äntligen har arbetet kommit igång med att förvandla den fula gropen på

Pelousen till ett nytt stenparti med våtbädd

 

Äntligen blev fjällexpeditionen till Härjedalen av - en upplevelse med mersmak.

Här en närgången ljungpipare på Hamrafjället.

 

Äntligen levde Köksträdgården upp till våra högt ställda förväntningar...

 

...och äntligen landade tefatsmänniskorna i vår trädgård. Eller vad är

det här? Det är i alla fall ingenting vi har sått!?

Äggostäpplet blommar

Vårt nya växthus var ju främst tänkt som ett extra uterum att inta frukost och sena vinackompanjerade kvällsmål i. Våra planer på att också avnjuta vårt afternon tea här kom snabbt på skam när vi insåg hur varmt det blir här på dagarna. Kanske kommer den nyinförskaffade teaservisen bättre till pass framåt hösten i stället.

Interiör från växthuset

 

Men växthuset har också gett oss nya upplevelser från växtriket. Tropiska växter som tidigare om åren helt sonika fått uthärda norduppländskt uteklimat har plötsligt visat sidor och egenskaper som vi inte visste att de var förmögna till. Nu när krukorna flyttats in i värmen och fukten står blomning och fruktsättning som spön i backen. Särskilt glada är vi att vår frösådda cherimoya från Madeira, nu 3,5 år gammal, blommar för första gången.

Blommande cherimoya i växthuset

 

Cherimoya, även kirimoja eller gräddäpple (och någon enstaka gång äggostäpple, smaka på den ni) är arboarkticernas absoluta favoritdessert. Tyvärr är den krämiga frukten, med tydlig smak av smält jordgubbsglass, både känslig för stötar och har mycket kort hållbarhet. Av det skälet går den sällan att köpa i handeln och aldrig med en sådan kvalitet och utsökt arom som det går att uppbringa där den odlas. Nu sätter vi vårt hopp till att Arboarkticum är en sådan plats!

Cherimoya, även känd som äggostäpple

Många kallade

Arboarkticerna brukar ogärna vilja utsätta sig för trängsel. Vanligen brukar brukar man också slippa detta när man i tämligen ensamt majestät glider omkring i favoritplatsen Edvard Andersson växthus i Bergianska trädgården i Stockholm. Så blev icke fallet när vi mest av en slump tittade in där på torsdagskvällen.

 

Någon hade släpat fram en 194 cm hög stinkande jätteknölkalla mitt på golvet i tropiksalen. Detta utgjorde tydligen en större lockelse på turister än de asflugor stanken egentligen var ämnad för.

 

Jodå, fast det så klart, vi var ju också där...

 

Der Kaiser & Knarris

Senast utlovade vi bild på vår välmående östtyska japanska kejsarek. Voila, här kommer en sådan:

Der Kaiser

Som synes är bladen ungefär lika stora som en norduppländsk träsko storlek 43. Toppbladet, här något skymt, är nästan dubbelt så stort.

Annars är det mest utmärkande draget för Arboarkticum just nu den invasion av kornknarrar som dragit in. Just utanför tomten, i obetade ängs- och hagmarker och alldeles för nära de arboarktiska sovrumsfönstren, är det just nu fullkomligt nedlusat med de märkliga högljudda hönsfåglarna. Crex crex knarrar de tjatigt kvällar och nätter igenom.

Typisk kornknarrsmiljö just utanför tomten

Att få syn på någon ur den månghövdade skaran i det höga gräset är däremot hart när omöjligt. Om man likväl gör det kan det se ut som på den här usla bilden:

Crex crex!!!

Ekar tomt

Nä, våra ekar har vi inte tagit hand om något vidare. Det var flera år sedan vi insåg att vi borde flytta flertalet av de många ljuskrävande träd av detta slag som vi planterat bland högt gräs och annat otyg i skogbrynet norr om Åsen. Så blev det nu inte utan denna syssla, likt så många andra, prioriterades bort. Vi har heller inte genomfört någon egentligen inventering men i förbigående har vi noterat att flera av de små hönsnätburarna idag gapar tomma eller att de däruti planterade ekarna blivit utkonkurrerade av självsådda träd av andra slag, främst lönnar förstås. En av de ekar som vi just insett kastat in handduken efter många års lång och trogen tjänst är vår pilbladiga ek, Quercus phellos.

På senare år har vi börjat plantera ekar mer öppet redan från början. Men inte heller det har borgat för någon garanti för deras överlevnad. Till exempel klarade vår brokbladiga skogsek 'Castle Howard' inte ens sin första vårvinter.

Bättre går det när andra planterar ek. Vår nötväcka Dennis till exempel. Men riktigt hur han hade tänkt att den här skogseken och den här amerikanska rödeken skulle kunna trivas i samma grop övergår vårt förstånd. Vi får nog överväga att skaffa en annan trädgårdsmästare.

Kusiner i kindergarten, men kommer de att dra jämnt när de blir större? Knappast!

 

Men visst finns det glädjeämnen också i vår ekvärld. Roligast av allt är nog att vår östtyska japanska kejsarek, Quercus dentata 'C.F. Miller', som vi berättade om sent i höstas, har klarat sig helt utan vinterskador. Räkna med bilder på dess gigantiska blad inom kort.

 

En annan favorit just nu är den här östamerikanska killen, Quercus elipsoidalis 'Hemelrijk':

En av ekflorans nykomlingar som vi sätter stort hopp till

 

Jamen, kolla bladutspringet bara:

Det är lätt att älska träd som det här

Wilsons återkomst

Och kanske spillde midsommarmagin över även på andra. Ni minns kanske vår Wilson-rabarberpoppel som sent i höstas råkade knäckas i ympen och som därför utan föregående tävlingsmoment tilldelades segern i vinterns Toppknopptävling? Då lät vi ynkliga och nära nog bad till högre makter om att han skulle klara sig utan rot, trots att det föreföll utsiktslöst. Tadaa!!! Kolla in Wilson idag:

Wilson bara ruskade lite på sig och gick vidare i livet

 

De läckra knopparna höll sig faktiskt spänstiga vintern igenom men när frystorkan i våras slog till gav de upp. Detta hindrade dock inte Wilson från att skapa en ny knopp lite längre ner på stammen och det är denna som nu vecklat ut sig så här fint. Om den numera ympfria Wilson även börjat utveckla ett eget rotsystem nere i krukan har vi faktiskt inte vågat se efter än. Vi får se till hösten när det är dags för utplantering igen.

Magisk midsommar

Strålande sol, +25 grader, ljumma vindar som fläktade bort myggen lagom till den tropiska natten. Kort sagt, precis som man skulle vilja ha det på midsommarafton, men aldrig fått uppleva. Förrän i år då! Aldrig tidigare  i våra relativt långa liv har vi varit med om en midsommar som denna. 

Dagen började dessutom i en töcken av väldoft. Vår stora snöflocksbuske på Gårdsplanen blommade och en angenäm arom spred sig över nejden.

 Inte bara härdig och magnolialikt vacker...

...buskens snöflockar doftar dessutom gudomligt 

Ja, inte bara den blommade. Hela trakten, både innan och utaför staketet prunkade i solgasset. En tretimmars cykelpromenad med extravagant picknick är inte ofta vi unnar oss. Vi hade inte kunnat välja en bättre dag.

Den tio meter långa rabatten med doftpioner valde helt rätt dag att blomma 

Fast det så klart... Några riktigt bra flaskor vin hjälpte förmodligen till att göra dagen än mer magisk.

Vår nya växthusväktare Grütt kräver framburna offer i form av
tomflaskor. Här liket av en trevlig Chianti

Alla dessa val

Nä, nu får det räcka med frostskadade träd, snigelätna örter och skralt gulbrokiga blad. Det finns ju glada överraskningar också. Även om vår äkta valnöt Margrethe inte hade frusit tillbaka i våras har vår manchuriska dito Valfrid i Örtagården vuxit på sig så duktigt att han nu utan konkurrens är trädgårdens största valnöt. Och stilig är han också, eller hur?

Valfrid är ett stort träd nu

 

Vad vi inte hade noterat var att Valfrid under vintern blivit könsmogen. Eftersom vi heller inte märkte av någon blomning i våras så döm om vår förvåning när vi nyss upptäckte att han är översållad av små valnötter. Kul!!!

Julnötter i vardande

 

I sammanhanget kan det kanske också vara intressant att vi nyss i Valfrids grannskap planterat ut den manchuriska valnötens närmaste släkting, den kinesiska valnöten Juglans cathayensis. Enligt uppgift lär den vara mycket lik den manchuriska, bara betydligt sämre härdig. Kan kanske verka korkat att skaffa en sådan, men har man en samlarträdgård så har man. Nu har vi samtliga valnötter vi råkat på, inklusive en konstig hybridvalnöt från Arboretum Drafle.

Nypanterad kinesisk valnöt

Varierat variegerat

Härom sistens utlovade vi bild på vårt nyligen införskaffade gulvariegerade tulpanträd. Voila, här kommer det:

Högst  måttligt varigerat tulpanträd

Besvikna? Vi också, en smula, måste vi nog erkänna. Lite mer färgsprakande fyrverkeri hade vi nog önskat oss för pengarna. Då är ju faktiskt till och med vår gamla gulvariegerade gråal nere vid staketet mer sevärd.  Alar är som vi ofta påpekat sorgligt underskattade som prydnadsträd. Rasande trevliga bekantskaper. Fast det är ju i för sig nästan alla träd. Inte minst tulpanträd, variegerade eller ej.

Betydligt mer gulvariegerad gråal

Zzznigel

En av arboarkticerna har på eget bevåg, trots högljudda protester från övriga, för många år sedan dristat sig till att plantera in pestskråp (Petasites hybridus) i Lunden. Hittills har det gått bra. Det invasiva ogräset har hållits i schack, kanske delvis på grund av att någon okänd kanalje ständigt mumsar i sig de jättelika bladen vartefter de dyker upp.

Pestskråp i förfall

Då vi inte har något större problem med sniglar i vår kruttorra trädgård, exempelvis har vi ju inga mördarsniglar, har vi länge funderat på vem det är som är så begiven på pestskråp men som samtidigt ratar sallad och spenat och slikt som vi själva kan tänka oss att förtära. Igår tog vi för första gången en illdådare (eller välgörare, välj själv) på bar gärning. Det visade sig vara en proppmätt vinbergssnäcka som somnat bokstavligen mitt i maten.

Zzzz...zzz...zzz

Att äta eller ätas, är ju frågan. Eller att sova eller sövas kanske? Vi får väl se om vi ses igen, lagom till 14 juli. Må så gott till dess lille vän!

Var det nån som sa L'escargot?

Griniga ogröna grenar

Nu har vi tassat runt den heta gröten lite väl länge. Även om vi försöker lura oss själva med säsongens blomsterprakt och nya tjusiga byggprojekt är grundtonen dyster i Arboarkticum. Hur skulle den kunna vara annat efter den värsta vintern på över 100 år! Med tre sådana vintrar de fyra senaste åren vill vi härmed deklarera att den enda lilla knuttan tilltro vi eventuellt hade kvar till allt fagert tal om växthuseffekt numera är utraderad. Så - borta!

 

Fast egentligen var det väl inte själva vintern som var problemet den här gången utan den vederstyggliga årstid som infann sig när det egentligen borde ha varit vår. Under sex veckor i sträck under mars och april hade vi strålande sol och plusgrader på dagarna. Men vad hjälpte det när det blev nedåt 14 minusgrader på nätterna. Tack så d****a mycket. Säkert ett hundratal exotiska träd har fått tuffa frysskador när den stigande saven fick möta den obarmhärtiga nattkylan. Ja, inte bara exoter föresten. Till och med vanliga sketna svenska enar står stendött bruna i varenda hage här i trakten. Undrar vad de har för härdighet? Zon 8?

 

Till de mer oväntade tillbakafrysningarna står vår ofta visade vackra korkalm Tim för. Så här ser han ut numera:

Korkalmen Jack numera tre decimeter...

 

Korkalmar torde annars lätt vara härdiga i zon 3 eller till och med 4 och Tim har då aldrig förlorat så mycket som en kvist tidigare under sina tio år hos oss. Nu får han börja om från gräsmattenivå igen. Tur att almar växer fort. Frågan är bara vad vi gör med resten av det effektfulla trädskelettet? Att köra honom genom kompostkvarnen har vi inte hjärta till.

...i stället för fyra meter

Lika illa har det gått för två av våra andra läsarfavoriter, vår äkta valnöt Margrethe och vår ovanligt rikblommande katalpa Satchtmo. Båda dessa ganska stora träd får nu börja om långt ner på stammen. Mycket trist. Det som möjligen är bra är att vi nu är än mer säkra på att Satchmo verkligen är av det rätta virket (C. bignoniodes). De yngre hybridkatalporna just intill har alla klarat sig nästan helt utan frostskador.

 

Detsamma gäller tulpanträdet som man alltid tycks kunna lita på. Så trygga i vår förvissning om tulpanträdens goda härdighet har vi nu även införskaffat ett gulbrokigt exemplar som vi planterat i närheten av det förra. Bilder på denna inom kort.

En tröst i allt elände. Tulpanträd tycks härdigare än någon hittills trott.

Växtverk

Nämen...?
Hur gick det här till?
Först händer ingenting, sen händer ingenting...
Sedan har det plötsligt gått nästan tolv år - då plötsligt står det bara där.

Som en skänk från ovan

 

 

Vi har i det längsta dragit oss för att skaffa ett växthus eftersom vi bara är i trädgården på helger, men till sist gick det inte att stå emot. Kompromissen blir att vi inte odlar så mycket inne i själva huset. Ett vitt blåregn är det enda som får en permanent plantering i en odlingsbädd, annars blir det bara krukor i vårt nya uterum, som invigdes högtidligt med bubbel i lördags kväll.