Nu har vi tassat runt den heta gröten lite väl länge. Även om vi försöker lura oss själva med säsongens blomsterprakt och nya tjusiga byggprojekt är grundtonen dyster i Arboarkticum. Hur skulle den kunna vara annat efter den värsta vintern på över 100 år! Med tre sådana vintrar de fyra senaste åren vill vi härmed deklarera att den enda lilla knuttan tilltro vi eventuellt hade kvar till allt fagert tal om växthuseffekt numera är utraderad. Så - borta!
Fast egentligen var det väl inte själva vintern som var problemet den här gången utan den vederstyggliga årstid som infann sig när det egentligen borde ha varit vår. Under sex veckor i sträck under mars och april hade vi strålande sol och plusgrader på dagarna. Men vad hjälpte det när det blev nedåt 14 minusgrader på nätterna. Tack så d****a mycket. Säkert ett hundratal exotiska träd har fått tuffa frysskador när den stigande saven fick möta den obarmhärtiga nattkylan. Ja, inte bara exoter föresten. Till och med vanliga sketna svenska enar står stendött bruna i varenda hage här i trakten. Undrar vad de har för härdighet? Zon 8?
Till de mer oväntade tillbakafrysningarna står vår ofta visade vackra korkalm Tim för. Så här ser han ut numera:
Korkalmen Jack numera tre decimeter...
Korkalmar torde annars lätt vara härdiga i zon 3 eller till och med 4 och Tim har då aldrig förlorat så mycket som en kvist tidigare under sina tio år hos oss. Nu får han börja om från gräsmattenivå igen. Tur att almar växer fort. Frågan är bara vad vi gör med resten av det effektfulla trädskelettet? Att köra honom genom kompostkvarnen har vi inte hjärta till.
...i stället för fyra meter
Lika illa har det gått för två av våra andra läsarfavoriter, vår äkta valnöt Margrethe och vår ovanligt rikblommande katalpa Satchtmo. Båda dessa ganska stora träd får nu börja om långt ner på stammen. Mycket trist. Det som möjligen är bra är att vi nu är än mer säkra på att Satchmo verkligen är av det rätta virket (C. bignoniodes). De yngre hybridkatalporna just intill har alla klarat sig nästan helt utan frostskador.
Detsamma gäller tulpanträdet som man alltid tycks kunna lita på. Så trygga i vår förvissning om tulpanträdens goda härdighet har vi nu även införskaffat ett gulbrokigt exemplar som vi planterat i närheten av det förra. Bilder på denna inom kort.
En tröst i allt elände. Tulpanträd tycks härdigare än någon hittills trott.
Inlägg
Ja vilket elände, det här var ingen rolig läsning.
SvaraRaderaLite lustigt är det att jag just nu håller på skriva ett liknande inlägg som detta, men då om träd döden i vår trädgård.
Inget är att lita på här, härdiga ryska plommonträd dör men svenska Czar (zon 4) överlever vårt klimat, likaså manchurisk valnöt när katsura, praktpärlrönn, rödbladig apel, ullungrönn och Maackia amurensis är till synes utom räddning.
Hos oss är det nog den ovanligt varma och blöta hösten som fick dessa träd och andra att få svåra skador eller att döden dö.
Hur länge kan man vänta och hoppas?
Ett år grönskade vår manchuriska valnöt först i slutet av juli månad och den lever än.
Så man kanske ska ha lite hopp om liv ändå.
Idag öppnade den fina bergspionen sin knopp här hos oss.
Tack igen för en riktigt trevlig växt.
Ha det gott, och låt hoppet finnas kvar ändå mitt i bedrövelsen.
Nä det är ingen logik i eländet.
SvaraRaderaVårt nyplanterade ambraträd (zon 1) har klarat sig helt helskinnad liksom flera andra raringar. Särskilt askar och lönnar är det som tagit mest stryk i vissa fall till och med tvärdött.
Som du själv är inne på. Ibland bryter inte träden förrän i juli så ta inte bort dem än. Av misstag klippte vi ner en frostskadad konvaljbuske i helgen. Först då insåg vi att den hade massor med små gröna knoppar långt upp på stammen.
Kul att höra om bergpionens bravader. Vår halva har redan blommat över,trots att den fick en riktigt skuggig plantering. En enda knopp tycker vi låter snålt! Hoppas den bättrar sig till nästa år. Vår halva hade säkert minst tio.
Just korkalmar verkar vara extra illa åtgångna av den gångna vårvintern, jag har hört om många som har frusit ner. Som sagt, ingen logik. Själv har jag blivit av med en naverlönn, det var oväntat. För övrigt har nog naturen farit mer illa än mina exotiska träd, enebuskar som sagt och enorma arealer av blåbärsris, lingon och hallon har gått åt. Dessutom mängder av de fula, invasiva spireasnår som står runt var och varannat gammalt torp.
SvaraRaderaDär ser man, så olika det kan vara. En brokbladig naverlönn har visserligen frusit tillbaka men annars har just de klarat sig här. Intressant det du berättar om spirea som förvildad torpväxt. Här tycks det i stället vara ett fult slags try (möjligen snöbär) som alla torpare planterat arla i urtid och som nu förfular alla gamla skogsbackar.
SvaraRadera