Leonardos gåva

Igår söndag var det på dagen tolv år sedan arboarkticerna flyttade in i sin norduppländska trädgård. Fast så värst mycket trädgård var det ju förstås inte de första åren. Det första vi planterade var, som vi redan berättat om, inte en växt utan ett mycelblock stolt fjällskivling. Men redan första hösten petade vi faktiskt, mest på skoj, även ner en pytteliten lärk i en sandhög intill parkeringsplatsen. Vi hade nog små förhoppningar på att han skulle klara sig. Men se det gjorde Leonardo, som har heter, och ståtar idag med att vara ett gracilt vuxet sexmetersträd.

Leonardo är en stor lärk nu

Ack, vi som minns Leonardos alla umbäranden, som när älgkon Gerda nafsade av toppen. Idag känner vi en stolthet liknande den som när Leonardo fick sin första kotte. Just igår noterade vi nämligen att Leonardo för första gången bidragit till det arboarktiska kosthållet; Leonardo har fått sina första lärksoppar - fyra stycken, för att vara exakt.

Lärksoppar in situ, i gräsmattan på Åsen, just intill Leonardo

Årets svampår har på grund av den kopiösa torkan hittills visat sig vara historiskt uselt. Men inte ens bra svampår är det varje år vi hittar en ätlig och god matsvamp som vi inte har testat tidigare. Men i år skedde det alltså. Tack vare vår egenhändigt planterade lärk.
 



Årets skörd bärgad...

 

De fyra lättrensade svamparna visade sig vara i mint condition, helt utan insektsangrepp. Efter delning och smörstekning blev de, akompanjerat av en glas genever, inmundigade i växthuset. Smaken var möjligen väl mild, men inte oäven. Med lite salt och peppar blev det riktigt bra. Vi hoppas därför att det kan bli en årlig tradition hädanefter. Tack Leonardo!
 

...och trakterad

 

Vi sätter också vårt hopp till att våra tryffelmycelpreparerade hasslar Silvio och Benito kan läsa det här. Känn ingen press grabbar, men visst vore det roligt att få lika mycket positiv uppmärksamhet som Leonardo?