torsdag 21 januari 2010

Den första Madeiragrodden

Då har redan det första av de frön vi insamlade på Madeira i julas grott. Försten ut blev en liten stenek, Quercus ilex. Tyvärr vet vi ännu inte om det är den vanliga smalbladiga sorten, som numera finns förvildad upp till England och södra Östersjökusten, eller undearten rotundifolia, som är vanligare på Iberiska halvön och i Nordafrika. Hur märkligt det än kan låta är det det senare vi hoppas på. Dels har denna undersort, även för människor, ätliga och till och med goda ekollon, dels kan den, sin sydliga utbredning till trots, mycket väl vara den härdigaste av de två, den är bara mycket sämre testad.


Måhända goda stenekollon i vardande?


Kyla ska i alla fall inte vara något problem för denna vintergröna ek, som tvärtom bruka söka sig till de svalaste och högst belägna platser den kan hitta i sitt utbredningsområde. Problemet är som vanligt våra märkliga vårar med ständiga bakslag och gassande sol i kombination med tjäle. De starkars stenekarna brukar helt enkelt bli frystorkade. Hur vi ska göra med våra stenekar får framtiden utvisa, men nog måste vi pröva åtminstone några av dem på friland?


Framtidsscenario i den Arboarktiska undervegetationen?

Som synes har steneken inte alls några i våra ögon ekliknande löv och det är också bara som ung den har blad som liknar de hos järneken (ilex – som ju inte alls är någon ek, men som fick sitt namn av Linné just för att den liknar unga stenekar). Gissningsvis är detta en anpassning för att lura betande djur att den är giftig. Det är bara att konstatera att den taktiken inte hade funkat i Arboarkticum där Iddi och hans anhang ju gärna glufsar i sig både järnek och idegranar.

6 kommentarer:

  1. So du är också en frösamlare; det håller även jag på med. Citrusfrön från Australia är nog mitt mest exotiska import, även om den just nu är hos min mamma i Åbo... Jag skulle vilja ta en ekollon från mitt trädgård i Sverige hit och plantera, så även om vi kanske flyttar härifrån, skulle en fin ek vara kvar här i några hundra år. Jag tycker att det skulle vara vackert. Tack igen för dina snälla ord på min blogg, de värmde väldigt mycket. Vi var borta några dagar utan nätkoppling, så jag märkte dem först nu när vi kom hem.

    SvaraRadera
  2. Tänk vilken massa man lär sig på er blogg! Härligt! - och lycka till.
    Eva

    SvaraRadera
  3. Gror redan! Fantastiskt duktiga är ni! Och fascinerande - en vintergrön ek. Påminner på något sätt, i bladverket, om rododendron. Ha det så skönt!

    SvaraRadera
  4. Nej Lillebeth, vi är inte "duktiga". Vi är egentligen ena riktiga klåpare. Den som inte lyckas få ekollon att gro måste ha extremt mycket otur.
    Men tack ändå :-)

    SvaraRadera
  5. Ätliga ekollon alltså!
    Detta får mig att tänka på skinka. Lufttorkad skinka. Spansk sådan. Och den allra finaste i sitt slag: Jamon ibérico "Pata Negra". Den lär komma från grisar som sprungit omkring på svarta fötter och bökat i sig nerfallna ekollon i spanska ekskogar. Stenek-skogar kanske?
    För övrigt är ni definitivt inga klåpare. Definitivt inte.

    SvaraRadera
  6. Tack för snälla ord :-)
    Vi har för oss, men vi kan ha fel, att pata negra-nassarna prefererar korkeksollon, Quercus suber. Naturligtvis har vi en sådan också, men den drömmer vi inte ens om att kunna plantera ut - det ska helt enkelt vara omöjligt i Sverige. Vi känner dock till att det finns en korkek i en villaträdgård i Ängelholm. Denna hemska vinter har våra tankar oupphörligt gått till denna. Undrar hur den stackaren har det???

    SvaraRadera