Stamtavlor

Till och med i det nordliga Arboarkticum har vårkänslorna så smått börjat infinna sig. Inte bara Dennis gläds åt den värmande solen och stämmer upp i sin muntra dervischsång, det nyligen så tjocka snötäcket har också tunnats ut och naggats i kanten rejält. Närmast husväggen och runt större träd är gräset redan i dagen. För första gången den här vintern har det därför varit möjligt att inspektera tomten utan överlevnadsdräkt. Ändå tvekar man. Man vill ju ogärna hjälpa Iddi att komma åt alla dyrbara godsaker i trädgården genom att trampa upp gångar i den fortfarande bräckliga skaren. En liten stamodyssé kunde vi likväl inte avhålla oss ifrån.

Mispelträdet (Mespilus germanica) med sin sirligt gråa stam
gör sig oväntat bra mot en faluröd bakgrund.

Det här persikoträdet av östliga klonen 'Eva'
lyser verkligen upp så här års med sin brandgula stam.

Ornäsbjörken Gösta håller äntligen på att göra sig av med sin
brunspräckliga babynäver för att i stället få sin vackra vita stam.

Men frågan är om inte sumpcypressen (Taxodium distichum)
med sin behagligt kastanjebruna ton är allra läckrast just nu?

Husockupanterna

Vi har ju redan tidigare berättat om Kevin och Jeanette, de två norduppländska skator som bestämt sig för att flytta ut på landet. Närmare bestämt till vildapeln alldeles utanför vårt köksfönster.

Oss veterligen har vi aldrig godkänt deras byggplaner och inte heller har vi någonsin önskat oss fler skränande grannar. Vi borde naturligtvis satt ner foten omedelbart och vräkt dem. Men hur det nu kom sig blev det aldrig riktigt av. Det var liksom något lite rörande över det unga, ganska småväxta skatparet, som inte riktigt uppvisade den typiska list och förslagsamhet man är van att se hos deras artfränder.

Valv och trädäck - trendkänsligt i Norduppland!

Inte heller vågade det ängsliga paret riktigt ta steget och flytta in i drömkåken, när allt kom till kritan. Efter att bygget var färdigt har de endast besökt det dagtid. Denna senfärdighet har nu visat sig vara ett stort misstag.

Hotell Pimpinell i vinterskrud

På en annan del av tomten, i det skyddade fort som den stora pimpinellrosen erbjuder, bor den ständigt växande klanen pilfinkar, som delar sin tid mellan att expropriera tomtens alla fågelholkar, föröka sig ohämmat och däremellan förse sig med osannolika mängder hampa och solrosfrö. Denna klan har nu fått ögonen på den utmärkta boning som det stackars unga skatparet med egna näbbar och klor byggt.

Närhelst man kikar ut ser man nuförtiden minst fem-sex glada pilfinkar som inspekterar och inventerar Kevins och Jeanettes boning. ”Här ska vi ha lekrum och här blir en bra matsal”. Nedanför sitter Kevin och ser sorgsen men villrådig ut. Survival of the fittest - naturen är då sannerligen grym!

Ingen björntjänst av Byggtjänst

Det slog oss just att det var länge sedan vi tipsade om någonting läsvärt. De som bara känner oss flyktigt kanske tror att vi uteslutande förkovrar oss i Nordisk Familjebok och inbundna mellankrigsårgångar av Hemmets Vecko-Tidning. Så är det nu inte riktigt. Utöver Din Del Tierp-Östhammar kan vi utan vidare erinra oss minst en handfull modernare boktitlar i vår ägo.

En av dem, och kanske den vi bläddrar i mest frekvent (t.ex. betydligt oftare än Din Del Tierp-Östhammar) är den svenska uppslagsboken Lövträd och Buskar från 1983.

Magnus Opus à la Alnarpslektor Gunnar Nilsson

–Jaha, det låter ju piggt och fräscht, tänker ni nu.

Men faktum är att detta verk, som lite otippat är utgivet av Svensk Byggtjänst, måste ha varit rejält före sin tid. Fortfarande, så här nära 30 år efter utgivningen, är det inte många lövbärande lignoser, vilka går att odla i vårt land, som boken utelämnar i sin alfabetiskt ordnade presentation på nära 300 sidor. Och boken inte bara nämner dem och alla dess viktigaste egenskaper, merparten av dem finns också återgivna genom utsökta illustrationer.

 

Parthenocissus, Phellodendron och Philadelphus

Vi menar verkligen allvar när vi påstår att det här är en bok som borde finnas i alla trädgårdsinnehavares hem. Tyvärr är den hart när omöjlig att få tag på, och när den sällsynt dyker upp på något antikvariat betingar den också höga priser. Men det kan inte hjälpas – skulle ni någon gång springa på ett exemplar – köp det! Ni kommer inte att ångra er.

Kapfacklor och nödföda

Då har det blivit dags för säsongens första besök på övervintringen inomhus för att se vad småttingar och andra ömfotingar har för sig. Och jodå, trots att det fortfarande bara är januari har vissa otåliga växter redan börjat röra på sig. (I några  fall alldeles för tidigt, men dessa odygdspåsar koncentrerar vi oss på en annan gång.)

Mest grönskande av allt just ju är den sydafrikanska hybridkapfacklan, Phygelius x rectus 'African Queen'. Det är nu inte så konstigt eftersom denna manshöga buske är släkt med fuchsiorna, som ju också ligger i startgroparna för att veckla ut bladen, i den mån de tappat dem (flera av fuchsiorna har faktiskt blommat hela vintern). På grund av sina blommor kallas hybridkapsfacklan också just för kapfuchsia. Bladen ser dock mer ut som hos en vanlig svensk flenört, vilken den faktiskt också är släkt med.

Flenörtsblad i väntan på fuchsiablommor

Även i eupteleans kruka har det sedan en god stund pågått någon slags oväntat aktivitet. Euptelea pleiosperma, är ett medelstort anspråkslöst träd som vilt växer i ett band från norra Indien till Japan. Riktigt hur medelstort det blir går uppgifterna isär om, liksom om det alls går att odla på friland hos oss. Förmodligen inte, men vi ämnar i alla fall göra ett försök. I ursprungsområdet har bladen ibland tillagats och fått fungera som nödföda. Också i västerlandet uppskattas bladen, men mer för sina utsökt estetiska kvaliteter. Även om det som just nu kommer upp från roten i krukan är trevligt att titta på så är en sak säker – det är inga eupteleablad. Dessa sover fortfarande sött. Vi får väl se så småningom vad det här andra ska bli för något. En gissning i nuläget är rallarros – och den kan man ju förvisso också äta i nödfall.

Medan euptelean snussar passar någon annan på att härja fritt

Tjugondag Julian

Nu är julen definitivt över. Tack och lov, säger arboarkticerna, som inte är särdeles förtjusta i denna kravfyllda och norénskt ansträngande, så kallade, högtid. Likt förbenat gör vi oss aldrig av med julen fullt ut förrän just den 20 januari. Tjugondagen betyder således något helt annat i Arboarkticum än annorstädes. Anledningen är ett par födelsedagar som drabbar hushållet i mitten av månaden och som ingen orkar städa ut julen innan de är avklarade.

Nu är i alla fall hemmet åter kliniskt befriat från kulörta kulor och Aladinaskar. Själva granen, en i år ovanligt gles och krokig odåga, som lystrade till namnet Julian (efter Wikileaksgrundaren med samma namn), ligger som sig bör ute på plogvallen och skäms.

Först den 20 januari dansas Julian ut

Ska sanningen fram har vi aldrig någonsin haft en så tragisk gran som Julian, men så går det när man inte förser sig med julkonifer förrän snöstormen dundrar på juldagseftermiddagen, när skymningen redan börjat övergå i komplett djävla mörker. En timme senare var Julian klädd och återgäldade hedersbetygelsen med att genast börja barra.

Maken till sned och ful gran har vi aldrig upplevt

Men att säga att ingen i Arboarkticum kommer att sakna Julian, nu när han är borta, vore att fara med osanning. Ungefär en miljon kvalster och insekter som följde med honom in, och av vilka en överraskande ansenlig andel utgörs av stora harkrankar, känner sig verkligt vilsna och terroriserar just nu hemmet å det gruvligaste i utsiktslös jakt på en annan rödgran. Och det lär de väl fortsätta göra tills vi kan vårstäda på riktigt.

Precis överallt just nu inomhus i Arboarkticum

Gasten i Gästrummet

Som många redan noterat florerar det ymnigt av oknytt i Arboarkticum. Självklart bör ett gammalt 1600-talstorp också vara hemsökt av spöken – vårt hus utgör därvidlag inget undantag. En av våra vanligtvis vänliga vålnader, den som helst vistas i gästrummet, har dock sedan en tid lagt sig till med en för oss irriterande ovana. Vilka åtgärder vi än vidtar släcker han alltid den ena av de två växtlampor som vintertid är tänkta att främja frösådderna i gästrumsfönstret.

Vi har provat att byta både armaturer och lampor i parti och minut men ingenting tycks hjälpa. Den högra lampan får aldrig lysa särskilt länge innan den osaliga anden ger sig på den. Det gäller även de senaste svindyra blå lamporna (600 kronor styck), vilka var en missräkning i sig eftersom de brummar störande högt och sprider en märklig doft av ozon i rummet. Trots att de skulle ha en livslängd på 30.000 lystimmar gjorde gästrumsgasten processen kort med den ena redan efter ett par veckor. Just nu vet vi inte om vi ska vända oss till en ljustekniker eller en exorcist!

Den vänstra ännu fungerande lampan

Dripp dropp

Vi vaknade mitt i natten av ett märkligt ljud.

Dripp.

Dripp dripp.

Dropp.

I vårt dimmiga medvetandes sömndruckna, knappt halvvakna töcken reagerade vi på vintervis: ett märkligt ljud är förmodligen något att bli bekymrad över. Storm? En plog som kört fast därute på vägen? Ett rådjur som skriker ut sin svultna olycka i de förtvivlade försöken att forcera det halvmeterhöga snötäcket?

Men så plötsligt vaknade minnet, och påminde oss hur ljudet av vattendroppar på ett fönsterbleck låter. Och aldrig har väl våra trumhinnor njutit så av att lyssna till hur smältande snö långsamt, långsamt slog ner bara några decimeter från oss, som inatt, efter så många, långa veckors fångenskap i köldgradernas våld.

Och till det ljuvliga lätet av smältande snö somnade vi lugnt och lyckligt om igen och drömde om sprakande färgprakt i en värld där plusgraderna återtagit herraväldet.

I en dröm ...

På banan igen

Varför i allsin dar visar vi en bild på en vanlig simpel potentiell julgruppsgran som den här lilla stålblå silvercypressen?

Chamaecyparis pisifera 'Boulevard'

Och detsamma måsta man fråga sig angående den här ytterst stickiga men annars föga originella kinesiska julenen.

Juniperus chinensis 'Stricta'

Jamen... vi ville ju bara berätta att vi nu är tillbaka i gammalt gott slag igen. Idag när alla barrväxter från i julas reades ut till skrattretande låga priser slog vi till och inledde shoppingsäsongen. De båda konifererna är redan omplanterade och placerade i ett ljust och svalt hörn av övervåningen i väntan på utplantering till våren. Och med det vill vi ha sagt att NU kan våren få komma precis när den vill. ;-)

Månasbilden nummer 12: Fullbordat

Faktiskt ganska likt... november, mars, februari och januari förra året...

Arboarkticum har nästan varvat solen sedan den första månadsbilden presenterades, och vi är tillbaka där vi startade. Snön ligger nästan exakt lika djup som för ett år sedan, och dagarna är (naturligtvis) precis lika korta som då. Vintern är på många platser i landet den vintrigaste på över hundra år, men i Arboarkticum är det hittills faktiskt bara en halvjävlig vinter - varken snörekord eller köldrekord har slagits. Än så länge.

Och arboarkticerna bidar sin tid. Långsamt, långsamt kommer även vi att vakna ur vår halvdvala och våga oss ut i det ännu så länge isigt fientliga landskapet. Den första laddningen frökataloger har gåtts igenom - vilket fick livsandarna att gäspa en smula. Nyligen fick vi äntligen ut de sista (mycket försenade) höstsådderna för kylning - och det var nästan så att det började spritta lite i grävhanden på köpet. Annars hasar vi likt skuggfigurer omkring bakom gardinerna och tröstar oss med drömmar om våren...

Så länge de fyrbenta odjuren inte "beskurit" rosorna är
vintern knappast särskilt hård i Arboarkticum.