Den som kan sin svenska historia förstår att namnet rallarros knappast är uråldrigt. Att det ändå blivit så pass förhärskande hos gemene man kan inte enbart förklaras med den käcka alliterationen. Troligare är att det av praktiska skäl behövdes en rikslikare när folkbildningen kommit igång på allvar, ungefär samtidigt som järnvägsbyggandet. Få växter har nämligen lika många lokala och dialektala namn som denna, närmare 100 stycken finns nedtecknade.
En stor andel av namnen, särskilt i norr, har annars koppling till den vita växtsaften, som man i enlighet med signaturläran trodde kunde öka mjölkproduktionen hos både djur och människor. Och eftersom rallarrosen är vätskedrivande så stämmer det ju faktiskt. Den har även använts medicinskt på flera andra sätt.
Efter ett hektiskt liv, hack i häl på rallarna,
kan rallarrosen äntligen vila ut i Örtagården
Rallarrosen, Epilobium angustifolium, är alltså en ört och få andra sådana kan visa upp ett lika imponerande CV. Den rostade och malda roten har använts till kaffesurrogat och nödbrödsmjöl, de späda bladen har ätits som spenat och de unga vårskotten smakar precis som sparris – prova gärna, två minuter i lättsaltat vatten och lite smält smör är allt som behövs. Vidare smakar de torkade och jästa bladen nästan som riktigt kinesiskt te och växten har av det skälet tidigare odlats kommersiellt i stor skala i trakten av S:t Petersburg. Hela skogar höggs ner för att ge plats åt örten.
Även i Sverige har odling bedrivits men då i syfte att använda de ulliga fröhåren som bomullsersättning. Det gick dock inget vidare, varför försöken snart upphörde. Däremot går det fortfarande att hitta gamla allmogekuddar som är stoppade med rallarros-ull. Hur charmigt som helst! Det var heller inte ovanligt förr i tiden att nyttja de tvinnade fröhåren som ljusvekar.
Även i Sverige har odling bedrivits men då i syfte att använda de ulliga fröhåren som bomullsersättning. Det gick dock inget vidare, varför försöken snart upphörde. Däremot går det fortfarande att hitta gamla allmogekuddar som är stoppade med rallarros-ull. Hur charmigt som helst! Det var heller inte ovanligt förr i tiden att nyttja de tvinnade fröhåren som ljusvekar.
Vissa rallarrosor, som denna vita variant, har numera genomgått
en klassresa och vill hellre bli kallade mjölkört. Klassförräderi?
Trots rallarrosens enastående meritförteckning undrar folk ibland varför vi odlar ogräs bland de ädla örterna i Örtagården! Skäms på er, dumma människor! Det var ju örter som denna som byggde det här landet!
Inlägg
På en trädgårdsresa i Wales stötte jag på vit Mjölkört för första gången. Det var i en slottsträdgård och i finaste rabatten strålade en ordentlig rugge med vit Mjölkört. Något vackrare får man leta efter! Tillbringade resten av resan med att försöka införskaffa en dylig raritet, var till och med beredd på en liten omväg. Nu förstår man kanske, hur ovanligt vackert det var, och kanske också hur ovanligt dum jag var. När jag kom hem, tyvärr utan Mjölkörten, kunde min bror berätta, att han ofta sett dylika i den villande Svenska skogen hemmavid. Tablå och ridå!! /Ruben
SvaraRaderaHärligt med all kunskap ni sprider från er sida. Har just plockat in ett fång med rallarros och kirschkål. Mycket vackert tillsammans. Jag har dem dock inte i trädgården.
SvaraRaderaSka minnas det här till i vår och absolut prova rallarsparris.
Vilken dråplig liten historia från Wales - den förgyller dagens inlägg! Och rallarros och kirskål låter som en vacker kombination, dessutom i enlighet med det proletära temat!
SvaraRadera