Knalligt

I skogarna runt Arboarkticum lyser det just nu knallblått av blåsippor. 

Blått precis överallt...

Men vänta nu. Vad är det där? Långt in utmed den lilla skogsvägen är sipporna plötsligt röda! Inte en planta, inte två, utan massor!

 ...nej inte precis överallt. 

Här är vi i stället knallrosa.

Vi låter väl bli att dra slutsatsen att sipporna gjort någon sorts politiskt ställningstagande, utan antar att sipporna i denna skogsdunge helt enkelt föredrar att klä sig i färgen knallrött (eller snarare knallrosa). Helt säkert var det i alla fall en stor upplevelse att stöta på dessa vackra avvikare i kvällssolen.

Oro

Det ser inte så farligt ut på avstånd...

Framsidan 22 februari 2015 

Det mesta av snön är borta. Solen värmen vid närvaro och stararna tjattrar redan i popplarna. Det kinesiska tulpanträdet håller på att veckla ut årets första löv. Alldeles för tidigt förvisso men det är svårt att inte glädjas ändå att det klarat vintern så här långt helt utan problem.

 Det kinesiskt tulpanträdet gäspar och sträcker på sig

I det dubbelt bubbelplastinredda växthuset är stämningen yster. De exoter som för evigt är dömda till ett liv i kruka tisslar och tasslar förväntansfullt med fjolårets frösådder att; snart är det dags! Nu är det mindre än 40 dagar till påsk och då ska väl ändå växthuset ha öppnat för säsongen!?

Yster stämning 

På en hylla i yttertältet sitter det här normalt ganska cyniska och krassa gänget, men även de har drabbats av vårkänslor och längtar ut.

Trädgårdsväktarna Ulrik, Toady och Herbert har vinterledigt

Men man anar inte vilken ond och hård värld man längtar ut till. Minns ni den östasiatiska taggalmen (Hemiptelea davidii) från ifjol? Inte ens detta hårt beväpnade monster med massor av upp till 15 cm långa sylvassa taggar hade en chans när Jösses mördarkäftar satte in.

Hemiptelea 2014 

Hemiptelea 2014

Och lika illa är det för vår stolthet, hybridhästkastanjen Gimborns Pride, vår enda kanstanj som hittills blommat och detta med härligt läckra gulrosa lyktor. Nu är det förmodligen slut med det.

Gimborns Pride 2014 

Gimborns Pride 2015

Halvvägs

Mitt i februari!

Med de senaste vintrarna i färskt minne kan vi dra slutsatsen att vi nu hunnit ungefär halvvägs tills risken för frost och snöplåga är över. Jäpp, så illa är det faktiskt. Let's face it! Tro inte på dem som med lent tal om ljusets återkomst försöker föra er bakom detsamma. Än så är det långt till vår och näst intill oändligt långt till sommar.

Försök inte! Kom igen i vår någon gång

Men en sak har vi i alla fall att glädjas åt. Eltrådarna i staketet har effektivt hållit råbocken Iddi utanför detsamma i år. Inte utan en viss skadeglädje ser man av spåren i snön att Iddi hoppat baklänges flera meter när han fick smaka på starkströmmen. Hähä! Rätt åt dig bockarsle! 1-0 till Arboarkticerna!

Strömhopp!

Men säg den glädje som består. När väl Iddi oskadliggjorts har nästa skadeverkare i näringskedjan sett, och med emfas tagit, sin chans att bli vinterns värsta vandal. Får vi lov att presentera den djävulska Jösse!

De vingade benvedarna är nu ett minne blott

Vi hade en gång en kinesisk blomsterkornell 

"Hmm... den här kvisten på hjulträdet var inte heller god. Bäst jag smakar några till"

Således Naturen-Arboarticerna, ungefär 38-1. Harstek? Någon?

Mellan ljung och lager

Arboarkticerna är hemma igen efter en sagolik semester. Madeira har aldrig varit mer till sin fördel om än hettan var en smula besvärande i stadsmiljö. Uppe i bergen, på 1500 meters höjd var temperaturen däremot perfekt på strax över +20 grader. 

För första gången utforskade nordupplänningarna denna gång den västra inlandsdelen av paradisön. Under en milslång vandring från högplatån och med start vid Assobiadores hänfördes vi av den storslagna naturen ner genom molnen till det frodiga Fanal. Det blev vår kanske bästa skogspromenad någonsin. Sörmlandsleden släng dig i väggen.

 Vy på väg ner från ljunghedarna på högplatån

 Inledningsvis var terrängen ganska risig - närmare bestämt kantat av upp 

till fem meter hög trädljung och blåbärsris

Blåbärsblommorna som blommar just nu runt är stora 

som små blåklockor. Blåbären lär bli som körsbär.

Men efter hand tätnar ljungen och blir både högre och grövre...

...enstaka individer kan bli upp till tio meter höga 

och är troligtvis mer 1000 år gamla

Strax innan Fanal, upphör plötsligt ljungskogen men en värdig 

efterträdare tar över. Ur dimmar tornar plötsligt Madeiras äldsta och

största lagerträd upp sig som i en saga av Tolkien.

Uråldriga jättar fullkomlig översållade av lavar, mossa och ormbunkar

Vandringen, som får betraktas som tämligen lättgången, trots en par rejäla stigningar, måste rekommenderas varmt! :-)

En sista höstreflektion

November. Allhelgona. Visserligen ovanligt varmt för årstiden men ändå... Vi gör som fåglarna och drar söderut. Mer höst än så här blir det inte. Vintern lurar alldeles runt kröken. Om två veckor när vi är hemma igen kan den mycket väl redan vara över oss.

Grååker. Bara några korkade vingnötter 

låtsas inte förstå vad som är på väg att hända. 

 Sparrisen passar på att stila när konkurrensen från 

trädgårdens övriga invånare avtar.

 Fikonets sista kvarsittande blad. 

Snart får han skyla sig med ett snötäcke i stället.

 Den japanska dvärglärken Larix kaempferi 'Grey Pearl' säger god natt

till sina städsegröna kompisar i Minipinetet.

 Möjligen är det också god natt, fast på ett lite mer dramatiskt sätt. För den 

här unga damen. Höstkamelian Camellia x 'Survivor' ska få uppleva sin 

första (och sista?) vinter på friland.

Men vi drar som sagt söderut. Till Madeira som vanligt. Och på tal om Madeira, minns ni den sköldlusbefläckade järneken vi köpte i saluhallen i Funchal för några år sedan? Hon har repat sig riktigt bra och vuxit på sig riktigt duktigt.

 Numera lusfri Madeirajärnek 

Och tänk, just nu, som av en händelse blommar hon för första gången. Det måste medges att det hade suttit fint med röda bär till jul, men det är väl att hoppas på för mycket.

Madeirajärneken blommar lagom till Hallowe'en

Kapprustning

Tada! Sådärja 400 meter smärta i form av ett elstängsel uppmonterat. Nudu, bockarsle. Nu har du pressat dig genom staketet för sista gången. (...) Fast osvuret är nog ändå bäst. Iddi brukar ju likväl alltid ta sig in på något vis. Ska vi gissa att han denna gång lär sig att kortsluta strömmen eller nåt sånt?

2 mm:s eltråd i kraftig uppförstoring

Go jul!

Söder om Mälaren, därifrån arboarkticerna ursprungligen stammar, händer det relativt ofta att julrosor gör skäl för namnet. Här i Norduppland har vi däremot aldrig upplevt detta, men blomning nu, i slutet av oktober, har vi heller aldrig upplevt tidigare så kanske finns det hopp i år.

Självsådda blommande julrosor i slutet av oktober

Och finns det hopp för julrosorna finns det kanske det för den här otestade filuren också. Fast det tvivlar vi på. Trädet på bilden är vårt vackra franklinträd (Franklinia), en rar bekantskap från de amerikanska sydstaterna. I vilt tillstånd är trädet emellertid utrotat och även i trädgårdar är den tämligen svårodlad, även i USA, så vi hyser väl inget större hopp om att lyckas långsiktigt.

Franklinia i höstdräkt

Just nu är franklinträdet i alla fall särdeles till sin fördel. Den har inte bara en färgsprakande bladprakt utan faktiskt även en fet blomknopp. Hmmm... ingen svår nattfrost i sikte, hmmm... Det vore ju fantastiskt om man åtminstone en gång i livet fick uppleva en stor, vit, väldoftande arboarktisk franklinblomma. Om så mot förmodan skulle ske lovar vi att återkomma.

Franklinaknopp

Mer orange

Inledningsvis vill vi börja med en ursäkt till årets mest orangea höstdräkt i Arboarkticum. Denna tillhör den kinesiska skenkamelian och inte alls, som vi så felaktigt påstod förra veckan, den koreanska diton. Både dessa stewartior har varit otrygga och otröstliga hela veckan på grund av sammanblandningen och vi hoppas därför att lite upprättelse ska åstadkommas genom detta medgivande. Vi lovar att läsa bättre på skyltarna i fortsättning.

Så här ser den koreanska skenkamelian ut just nu, 

således inte alls som den vi visade förra veckan.

De båda skenkameliorna är för övrigt inte några särskilt goda vänner och har helst så lite som möjligt med varandra att göra. Det är därför den kinesiska, betydligt större, skenkamelian slagit sig ner på den före detta krocketplanen på baksidan medan den, betydligt mindre men tidigare utplanterade, koreanska kusinen hukar i skuggan på surtorget i plommonlunden.

Men när vi ändå är inne på temat orange måste ni även titta på den här kanaljen:

 Eldfängt päronträd

Det här är en gammal bekant som vi visat förut och som härrör från den arla urtid då arboarkticerna i allt sitt oförstånd inhandlade fruktträd och planterade i sin trädgård. Någon frukt har dock det här päronträdet aldrig hittills producerat, faktiskt inte ens några blommor. Dessutom har trädet skaffat sig ett ganska tragiskt växtsätt med en tidigt tvådelad krokig stam och spretiga grenar. 

Linnés päron stod det på etiketten när vi inhandlade trädet som en liten telning i Julita slottsträdgård för många år sedan. Det namnet har vi dock aldrig påträffat i litteraturen eller någon annanstans heller sedan dess. Så riktigt vad det här ofruktbara och trista trädet verkligen är för något är vi inte säkra på. Då det dessutom står på en alldeles för attraktiv plats har motorsågen flera gånger de senaste åren tittat lystet på trädet. Hittills har det dock klarat sig och kanske var det tur för titta vilket färgsprakade höstskådespel det bjuder på i år! Vi får ta oss en funderare på om detta är skäl nog att låta trädet bero.

Linnés päron hösten 2014

Utflykt i NV

Så kom då hösten på riktigt och allt blev gult och rött och orange och till och med lila.

 Den kinesiska skenkamelian vinner årets pris för

Arboarkticums mest orangea.

Men om vi har fått höstfärger är det ingenting mot vad den kända trädgårdsprofilen Anna NV Uppsala (AoT:s Trädgårdsforum och senaste numret av TrädgårdsAmatören (nr 3/2014) m.m, m.m.) begåvats med. På söndagen hade vi glädjen att få ta del av en guidad tur i hennes fantastiska höstträdgård. Vi låter bilderna tala för sig själva, men kan inte låta bli att inflika att vi är hemskt avundsjuka på hennes perfekt exponerade tomt, hennes storslagna ytor, hennes välvuxna träd och som sagt, hennes otroliga höstfägring - något som väl får sägas vara hennes paradgren i bland många starka discipliner.

Storslagna ytor 

 Otroliga höstfärger

Välvuxna träd

Frukten av frost

Så kom då den första frosten, alldeles för tidigt, som sig bör. Natten till onsdagen blev det -3,4 grader i Arboarkticum och många av våra trädvänner kastade in handduken för det här året. Kejsarträden ser värst ut med bladen hängande som våta skurtrasor.

För kallt i våras, för torrt i somras och för tidig nattfrost. 

Kejsarträden kverulerar.

Men inte alla har tagit skada av frosten, tvärtom. Vårt mispelträd har trots sommartorkan lyckats behålla några få frukter för första gången. Och dessa lär visst bli ätbara först efter en rejäl frostknäpp. Innan en sådan är de på tok för beska, sägs det. Vi låter dock våra frukter sitta kvar ett tag till och hoppas på brittsommar. Egentligen är mispelns frukter skördeklara först om en dryg månad. Vi får väl se vad den första snön tycker om det.

Vår första mispelfrukt sitter fortfarande kvar

Och på tal om sydländska fruktträd som klarat frosten oväntat bra. Här kommer ett till. Är det någon som kan gissa vad det är? En ledtråd är att det möjligen är Europas mest sällsynta träd, endast känd från en enda lokal på hög höjd i Grekland. Nej det är inte lätt. Eriolobus trilobata heter trädet som är nära släkt med vildapeln.

Eriolobus trilobata

Något svenskt namn har trädet veterligen inte men vad sägs om förslaget grekiskt vildäpple? På engelska heter det i stället Lebanese crab apple, varför man anar att träden främst är att söka utanför Europa. Men även i Libanon är trädet mycket ovanligt så varför anstränga sig allt för mycket? Om lilla eriolobus klarar den arboarktiska vintern skulle vi bli angenämt överraskade.

Skäggis

Det påstods högt och brett att sommaren skulle ta slut nu i helgen. Möjligen fick förståsigpåarna rätt för på söndagseftermiddagen sjönk temperaturen nästan tio grader och det började att regna rejält. Och det var första gången på länge. 

Som bekant brukar vi kokettera med hur torrt vi har det, men något torrare än i år har vi aldrig upplevt. Det sägs ju att man måste vattna på allt nyplanterat såvida det inte regnat 30 mm under den gångna veckan. Denna regnmängd är lång ifrån vad vi SAMMANTAGET fått i nederbördsmängd sedan midsommar. 19 mm är vad vi fått, samtidigt som kvicksilvret toppade på 30-34 plusgrader i nästan tre veckor i streck när det var som värst. Dessa dagar var det inte ens meningsfullt att fylla regntunnan med brunnsvatten eftersom det avdunstade ungefär en vattenkanna under varje badutflykt vi gjorde. Mot slutet gav vi upp själva vattnandet också. Det kändes bara plågsamt att ge vissa växter en knappt livsuppehållande insats. Trots att vi kämpade in i det längsta dog uppskattningsvis cirka 100 träd av torka denna sommar. Tur att vi har några att ta av.

Tyvärr var det särskilt många av våra tyska vänner, inhandlade i Hamburgstrakten i september ifjol, som inte förstod att uppskatta torkan. T.ex. är det nästan inget liv längre i den hängande dammsumpcypressen, Taxodium ascendens 'Nutans', som hade klarat både vintern och vårfrosten så galant.

Den gulbrokiga skäggbusken, Caryopteris x clandoniensis 'Sommer Sorbet', däremot tillhör vinnarna denna sommar. Torkan och hettan har uppenbarligen inte gjort någon skada - snarare tvärtom, om man ska döma av blomningen som nu står för dörren.

Caryopteris x clandoniensis 'Sommer Sorbet'...

Det kan vara på sin plats att påpeka att skäggbuskar i allmänhet, och gulbrokiga sådana i synnerhet, näppeligen anses härdiga i Norduppland. Den är för övrigt inte speciellt härdig i Hamburg heller. Men nu gör det ingenting för precis som tyskarna också gör kan man klippa ner busken ända till marken varpå den snällt kommer igen sedan och som synes till och med hinner blomma. Åtminstone en torr och het sommar som den här.

...börjar blomma nu, när sommaren påstås vara över

Katalpaår

Sablar vilken sommar, och himlars vilken höst. Varför ska man behöva stänga in sig på en arbetsplats i veckorna? Det blir ju ingen tid till vara i trädgården, än mindre till att skriva blogginlägg. Samtidigt har vi så sjukt mycket att visa och berätta om att det bara blir löjligt. Men någonstans och någon gång måste vi ju börja så vi börjar här och nu. 

Det är inte bara rosorna som frodats i år. Precis som vi förutspådde i fjol har katalporna blommat som besatta. Vi har nämligen redan tidigare noterat ett samband mellan blomning och hur fin föregående sommar var, och fjolårets sommar var som bekant lång och varm. Hur galen kommer då inte nästa års katalpablomning att bli, undrar vän av ordning? Myten att katalpor blommar på fjolårsved kan vi däremot sticka hål på en gång för alla. Därför gör det inte ett skvatt om vintern fryser tillbaka träden. De blommar lika bra på årstillväxten.

Ja, inte bara blommar förresten. I år har vi för första gången även fått katalpabönor. Det är den härdigaste av dem, den gemena hydridkatalpan som står fullkomligt nedlusad av fröskidor.

Hybridkatalpa med fröskidor

Roligt i år är också att vissa katalpor blommar för första gången. Extra spända har vi länge varit på att få se den manchuriska dvärgkatalpan, Catalpa bungeii, slå ut sina förväntat gula blommor. Tyvärr har trädet stått och stampat så länge nu att vi betvivlar att vi hinner få uppleva detta underverk i år. Blommorna hann slå ut precis så mycket att man han ana det gula. Då kom hösten och blomknopparna börjar nu skrumpna ihop en efter en i den svala och daggstinna morgonluften. Vi hoppas på bättre tur nästa år.

Den manchuriska dvärgkatalpan hann inte riktigt fram men bra nära

Men vilken kompensation vi fick för denna besvikelse! I helgen upptäckte vi till slut att även Satchmo - vårt äldsta, kinkigaste och mest omskrivna äkta trumpetträd, Catalpa bignonioides, lyckats göra frukt för första gången! Visserligen är det bara två fröskidor - men ändå. KUL!!!

Även Satchmo har till slut visat sig fruktbar hos oss i zon 4

Rosår

Arboarkticerna brukar nästan kokettera med hur lite de gillar rosor. Magnolior, rosor och rhododendron är det enda vi inte samlar på brukar vi säga. Likt förbenat har det ändå kommit in ett drygt 40-tal rosor i trädgården, trots att vi alltså försökt freda oss från dessa besvärliga, skräpiga och kraftigt överskattade fluffmonster.

Okej, vi kan ställa upp på att man måste ha alla utpräglade nyttorosor i samlingarna. En örtagård utan apotekarros, oljeros och konditorros är inte mycket att ha. Någon bra nyponros måste förstås också till. Och några till.

 Konditorros (Rosa gallica 'Conditorum')

Sedan finns det förstås en massa kulturhistoriskt intressanta rosor som man bara måste ha. En samlarträdgård är i ärlighetens namn inte fullkomlig utan en Rosa mundi, en Gudhemsros och några av de mest namnkunniga damascenarosorna. Och några till.

 Rosa damascena 'Mme Hardy'

Sedan måste förstås kuriosakabinettet ha sin beskärda del. Djävulsros, igelkottsros och vingros är väl sedda invånare där. Allra roligast är det förstås när någon ros som dessutom är kulturhistoriskt intressant, som den här Nuits de Young-rosen, visar sig vara ett verkligt freak med konstigt växtsätt. Och några till.

Rosa centifolia 'Nuits de Young'

Hmm... sa vi förresten att vi funderar på att anlägga ett rosarium på semestern???