Arboarkticerna bygger en torvmosse

Men hur gick det med det hålrotsangripna Örtland 2? Bytte vi ut jorden och planterade tillbaka de evakuerade örterna? Njaej, så blev det inte riktigt. Huvudorsaken är att vi inte längre litar på den täckduk som finns till försäljning i handeln. Vår erfarenhet är att ogräs (särskilt knölklocka) ändå alltid lyckas ta sig in i pallkragar och andra planteringarna på sikt. Däremot tror vi inte att ens hålroten klarar av att forcera dubbel UV-säker och vattentät markduk i plast.

Samtidigt har vi under flera år sörjt att vi inte med någon större framgång kunnat odla de många nyttoväxter som pors, skvattram, kalmus, strandklo och kabbeleka med flera, vilka kräver betydligt fuktigare odlingsbäddar än vad vi har kunnat erbjuda. Därför slog vi nu två flugor på smällen och skapade vår första våtbädd – eller rättare sagt, eftersom vi inte använde någon annan fyllning än nio balar torvströ från Granngården, så har vi skapat oss en egen torvmosse.

Så här gjorde vi enligt vår egen inte särskilt renläriga metod:

Vi grävde oss ner till hyfsat steril nivå - ungefär där växtrötterna upphörde

Hela bädden lutar svagt och ganska nära markytan i den lägre ändan

ordnade vi en avrinning med hjälp av en överbliven bit stuprör, en herrsocka

i akryl och en liten stenkammare av trasigt tegel vi hittade i marken.

Sedan lade vi tillbaka grässvålen vi tillfälligt tog bort.

På med dubbel markduk (det hade nog räckt med en).

Gör ett så litet hål som möjligt och pressa över avrinningsröret.

I med riven torvströ (gärna grov sådan)

Klipp bort överflödig plast och fyll på vatten

Ordna några trevliga kant- och trampstenar och plantera fuktighetståliga

surjordsväxter. Tandrötterna, dvärkbjörkarna och några andra växter på bilden

har bara lånats in som statister. Dessa ska få flytta in i den stora riktiga

våtbädd som vi planerar att bygga på Pelousen i höst.

Gröna tapeter

I juni är vårt trädgårdsrum omringat av gröna tapeter...

Här kan man sitta och fundera över inredningen, omringad av gröna tapeter...

Men grönt i all ära - men nog behövs lite moderiktiga accessoarer för att pigga upp och visa att vi hänger med?? Följ med på ett ängsligt inredningsreportage med stora och små heminredningstips! 

Vi börjar med en sirlig pose för att visa vilket säkert öga vi har för färg och form...

Modigt knallblå Meconopsis avsvimmad i en perfekt pose... 

Ljust och fräscht är ledord i dagens inredning. Vi följer naturligtvis strömmen, och vad passar bättre att illustrera med än den äkta näckrospionen, Paeonia emodi?

Så ljus och fräsch att Henrik Schyffert skulle gråta...

Men det är ju detaljerna det hänger på - vi pyntar med oväntade överraskningar för den som har ögonen med sig:

Kasperbenveden har inte bara de lustigaste höstmössorna -
utan även blomstermönster från yttre världsrymden

Blåbärsblomma - shabby chic så det förslår!

Och lite crazy måste ju varje trendnisse vara -
kanske med hjälp av Saxifragan 'Spotty Dotty'!

Men det är fortfarande nåt som saknas... var är det rustikt nordiska bland alla dessa utländska inredningsattiraljer? Kanske nåt ulligt tovat kunde ge lite trygg retrokänsla?

En liten edelweiss - som gjord av tovad fårull...

Och så var det det här med återvinning och miljötänk - det får ingen inredare idag missa. Fröer är väl ändå någon form av återvinning? 

Vintergäcksmönster med politiskt korrekt fröåtervinning.

Och för den som orkat följa med i trenderna ända hit kommer belöningen: nu släpper vi alla hämningar och ägnar oss helhjärtat åt flärd och lyx med sprakande färger, prasslande sidenkjolar och exotisk parfym!

Trädpionen Hoki på bal - en kortlivad trend i försommarträdgården...

...men dansar vackert gör hon, så länge det varar.

 Det var juni månads inredningstips det. Trender är ju kortlivade och det gäller att hänga med, så snart river vi ut möblemanget och börjar om på nytt...



Vår (in)hemska pipranka

Tänk att det finns en vildväxande pipranka i Sverige. Riktigt läcker är den också, även om den inte blir så hög och attraktivt klättrande som sina exotiska släktingar. Den giftiga hålroten, Aristolochia clematitis, eller hålört som den också kallas i äldre källor, ansågs dessutom mycket användbar i det medeltida husapoteket. Som vanligt är det ingen hejd på vilka åkommor som örten påstås bota, bland annat är den en av huvudingredienserna i så kallat pestpulver. Till de mer udda användningsområdena är värt att nämna att avkok på hålrot anses bra som avlusningsmedel för skabbiga jaktfalkar. Tja, vad mer finns att önska?

Vacker och intressant nyttoväxt...



Naturligtvis måste en så dekorativ och oumbärlig medicinalväxt ha sin givna plats i den arboarktiska Örtagården. Och jodå, som närmsta granne med den danska munkhättan har den under flera år prytt sin plats i Örtland 3. Gott så och här kunde historien ha slutat lyckligt. Men icke. Vad örtalitteraturen glömde att förtälja var att man inte ska vända ryggen till om man har oklokheten att inhysa hålrot i sina odlingar. Eller för att citera A. J. Retzius Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) "I Trägårdar är den förtretlig, och kan knapt utrotas, då den går så djupt med sine rötter."

...trivs bra i Örtagården



Och vände ryggen till var onekligen vad vi gjorde i fjol när vi snickrade hela sommaren och därmed gravt försummade underhållet av trädgårdens planteringar. Priset för detta får vi betala nu. Hålroten är tvivelsutan den ögontjänare som bäst förstått att utnyttja situationen, ety nu har den svårutrotade odågan i sin strävan efter världsherravälde inte bara brett ut sig gravt hemma i Örtland 3 utan även tagit sig under gräsgångarna och invaderat de intilliggande örtlanden. 

Väldig bra!

Alldeles för bra!

Nöden har ingen lag, Örtagården måste nu saneras gravt. På fredagen inleddes restaureringsarbetet. Vi började med det relativt lilla och behändiga Örtland 2, som just nu inte existerar. Samtliga örter, främst allium-sorter, har evakuerats och all jord måste bytas ut innan de återplanteras. Sedan väntar fler och större örtland. Får vi föreslå en namnbyte? Vad sägs om alternativet hin hålerot?

Örtland 2 bor inte här längre.

66666...

...exakt så många unika läsare hade besökt vår blogg när vi tittade in för 10 sekunder sedan. Jo, det är faktiskt sant och vi hade ingen aning om detta innan vi tittade på Bloggers statistik (nu för 15 sekunder sedan).

Här hade vi egentligen tänkt skriva en typiskt arboarktiskt svårmodig och cynisk text om att känna sig utanför och motvalls, om att bryta mot konventioner, om att vara missförstådd av sina släktingar och att anses kufisk och konstig av sina kollegor. Kort sagt, att alltid vara avvikande utan att egentligen sträva efter det.

Hellre död än röd. Till och med blodhasseln kverulerar

Men just nu känns detta inte riktigt trovärdigt. Med så många läsare kan vi ju inte vara helt missanpassade. Vi har just nu lite svårt att tro att detta bara är något slags Camilla Henemark-syndrom, något som gör att läsare tar sig in här bara för att kunna skratta åt den pågående freakshowen i Norduppland. Så kul är vi inte. Dessutom har vi på senare tid träffat så många underbara trädgårdsmänniskor att vi har svårt att känna oss missförstådda. Det är inte vi som är utanför. Det är alla de stackare som inte förstår att uppskatta den magiska förtrollningen som kommer med trädgårdens alla växter.

Det första som möter en nymornad arboarkticer en junimorgon.

Utsikt från ytterdörren.

På tal om underbara trädgårdsmänniskor. Vi hade egentligen tänkt styra sommarens svenska semestertur till Gotland. Idag hörde dock en av er 66666 av sig till oss för att prata polska magnolior, och trots att hon inte har en aning om vilka vi är undrade hon vidare om vi inte ville låna en stuga i Byxelkrok, så vi kunde åka till Öland istället. Tre frågor till er läsare: Är inte trädgårdsmänniskor helt fantastiska så säg? Och inte kan vi väl på allvar nappa på detta gentila erbjudande? Hur skulle ni göra?

Living on the Edge

Nu har vi gjort det!

Som en röd tråd på den här bloggen har man nästan ända sedan starten 2008 vid upprepade tillfällen kunnat ta del av våra funderingar kring mammutträdets härdighet. Trots alla nedslående resultat efter de hemska vintrarna 2009/2010 och 2010/2011, där bland annat Peter Korn och Bergianska trädgården fick se sina Sequoiadendron-försök gå om intet, har vi nu anslutit till den exklusiva klubben ”Vi helt omdömeslösa idioter som vid upprepade tillfällen testar världens största träd på friland i en trädgård som ligger närmare Nordpolen än där man skulle tro att någon kunde bo”. Vår första och då egenhändigt frösådda mammut tog vi kål på redan vårvintern 2008.

I helgen var det dags. Eftersom vi härförleden fick tag på ett nytt hyfsat stort mammutträd till bra pris i Danmark tyckte vi att det för forskningens skull var dags att göra ett nytt försök. Sannolikt kommer det att gå käpprakt åt fanders även denna gång, men enda sättet att bli helt säker är ju att testa. Blir det ett magplask igen får vi trösta oss med att vi ändå har kvar vår inomhusmammut – en lite sävlig skåning vi kommit över efter stängningsdags på Ulriksdals handelsträdgård i Kivik för några år sedan.

Denna gång ska vi dock satsa mer på skyddat läge än en väldränerad plantering för att förbättra härdigheten. Därför har vår danske vän förärats en skuggig plats på Surtorget i Lunden, mittemellan hjulträdet och en amerikansk sötspira (Itea virginiana). Detta eftersom vår första mammut stupade hjältemodigt på sin post på en varm och soldränkt plats på grusåsen.

Frilandsmammut.

Bilden är ungefär lika usel som trädets möjlighet att överleva första vintern

Fartblinda av vårt övermod i helgen planterade vi samtidigt ut ett ovanligt höstfagert ambraträd (Liquidambar styraciflua 'Andrew Hewson') samt en verklig raritet – en Sorbus megalocarpa – en storbladig kinesisk oxel med jättelika frukter. Så vitt vi vet är denna exotiska skönhet helt otestad i vår knastertorra del av världen i zon 4. Daredevils – Yo!

Ambraträd i skyddat läge. Här hyser vi lite större hopp. OBS! lite.

Otestad storbladig kinesisk oxel, dock än så länge utan sina jättebär

Fel, fel, fel!

Att handla via postorder eller för tidigt på säsongen, innan trädens blad vecklats ut, har sina risker. Allt för ofta har vi köpt grisen i säcken. Vi börjar nu få en ganska ansenlig samling träd och buskar som inte beter sig som det var tänkt. Fast det gör inte så mycket, tycker vi. De flesta växter vi köper har kvaliteter vi inte skulle vilja vara utan. Ibland är dessa kvaliteter dock rent komiska, i annat fall kan de åtminstone ge upphov till en bra historia. Möt tre av våra många felköp!

OK, visst kan man med lite god vilja ana några röda nerver

på vissa vårblad. Men rödare än så blir aldrig den här killen.

Ganska uselt för att vara blodbok, tycker vi

För att inte tala om lövverket på den här extremt finflikiga finska brakveden.

Eller... nja, den här kanaljen borde man nog egentligen ha reklamerat,

men nu har vi ju fått en relation till honom. Det vore ju som att skicka tillbaka

ett adoptivbarn med ADHD eller andra dolda effekter.

Så här års är det här nästan vår favorit. oerhört läckra blad i lime och bordeaux.
Riktigt vad det är för något vet vi dock inte men näppeligen en flikbladig

hassel, som det står på plantetiketten.

I västerled

Kristi flygarhelgen brukar det vara Öppen trädgård på Jylland. Så också i år och då fanns arboarkticerna med bland alla storögda besökare. Här ett axplock av alla besöksvärda haver i absolut mint condition. Sannolikt existerar inte ogräs i Danmark. Troligen heller inte gräsklippare. Varför klipper annars danskarna sina gräsmattor med nagelsax?

Hos familjen Nielsen i Randers

Hos familjen Sörensen i Mariager

Hos familjen Andersen/Hansen i Galten

Hos familjen Hermansen i Dronninglund

...ocs slutligen hos familjen Nielsen i Viborg

Om vi köpte några växter? Skojar du? 97 nya krukor (mest träd och stenpartiväxter) står nu på ett trädgårdsbord i Norduppland och väntar ivrigt på att få komma ut i friheten. Så synd att det inte också går att köpa lite danskt klimat att släppa ut i trädgården. Det skulle nog behövas för att få bland annat vår nyinköpta trädljung (Erica arborea) att trivas.

Nordlig vårpromenad

Efter sommartemperaturena i mars har våren varit betydligt kyligare i Norduppland. Bra tycker vi, som vill skynda långsamt och gärna behåller våren länge. Tidsnog blir det sommar ändå och det är trist när allt är överblommat på en vecka. I år har våren varat i över två månader! Rekordlänge! Fast nu börjar det väl dra åt försommar även här. I den norra lite skuggigare delen av trädgården råder dock fortfarande vår. Häng med på en liten promenad i detta grannskap!

Det är hit ner, på andra sidan Framsidesrabatten och Sänkan vi ska bege oss.

I Sipplunden har alla blåsippor ersatts av vita och gula...

...nja förresten, en blå sippa finns det kvar - en blå vitsippa.

Mitt bland det expanderande skogsbingelbeståndet tycks ett
amerikanskt älggräs ha frösått sig - så sött!

Bronsrodgersian har också börjat röra på sig.

På Surtorget står fortfarande en stor rugge treblad i full blom
- nästan onödigt överflöd.

I närhetens står en  frösådd pion vilkens föräldrar vi inte har full koll på ska
blomma för första gången i år - spännande - kanske en ledtråd för stamtavlan.

Och i toppen av ett av plommonträden vilka Lunden består av har
Kevin och Jeanette påbörjat sitt nya bobygge. Som ni kanske minns
blev de ju vräkta när toppen på vildapeln rök i vintras.

De stora frågorna

Medan den nya bonden gör vårfint på åkern utanför staketet sliter sig arboarkticerna sig halft ihjäl innanför detsamma. Det är mycket plikter och tvång så här års - men det blir ju fint sedan, får man väl hoppas. Örtland har rensats, Köksträdgården har börjat iordningställas, årets första gräsklippning är genomförd (fast bara på den soliga Baksidan) och det nya stenpartiet har redan expanderats rejält. Det blev nämligen en hel del sand och grus kvar när inhyrde Hasse var klar. Detta behövde bara kompletterats med fem stora balar torvströ från Granngården i Tierp, samt några präktiga flyttblock förstås.

Vårbruk både utanför och innanför staketet

Det nya stenpartiet har redan expanderats

Årets första gräsklippning avklarad - kanske den enda man längtar till?

Men inne i arboarkticernas hjärnor pågår verksamhet av annat slag. Just nu brottas vi på olika sätt med vår existens. I förra veckan kontaktades vi av en känd trädgårdstidning som ville göra ett reportage från just vår trädgård. Trots att vi blev mycket smickrade (för att inte tala om förvånade) över erbjudandet svarade vi efter mycket vånda nej till detta. Huvudskälet var att vi var tvungna att medverka själva med namn och bild och då fick det vara.

Så långt det är möjligt vill vi även fortsättningsvis existera endast i virtuellt tillstånd vad det anbelangar en bredare allmänhet. Av samma skäl håller vi på att slå ur hågen våra tidigare långt framskridna planer på att delta i någon av sommarens öppen trädgårdsevent (mest troligt Tusen trädgårdar). Hur tänkte vi då? undrar vi nu. Visst kan vi röja vår identitet, men då måste vi ju döda er sedan. Arboarkticer gör sig  bäst på trädgårdbloggen och trädgårdsbloggar gör sig bäst på nätet. Allt annat är dömt att misslyckas.

Potatoes on Parade

Huruvida det över huvud taget är meningsfullt att förgro sina jordpäron tycks fortfarande vara en het potatis. Inte ens i de tyngsta trädgårdstidningarna tycks man uppnå någon riktig konsensus i frågan. Märkligt, tycker vi. Visst gör förgroningen nytta – men det många inte tycks ha förstått är att det inte är blast man vill ha, utan rötter. Att, som trädgårds-tv föreslår, grodda potatisar direkt på fönsterbrädan eller i torra äggkartonger är därför tämligen meningslöst. Lägg de dyrbara knölarna på en fuktad bädd av t.ex. barkmull eller såjord istället så kommer du själv att förstå skillnaden. Var bara försiktig om de fina rötterna när de väl dyker upp och nypotatisen till midsommar kan vara en bra bit på väg.

Årets arboarktiska sättpotais: Amandine och Mayan Twilight



Färdigt!

Inhyrde Hasse har gjort ett styvt jobb och det nya stenpartiet är vad vi skulle kalla klart. Vi ska bara täcka ytan med lite överblivet grus (för att ge bättre skydd mot kyla, uttorkning och ogräs), och sedan plantera en massa växter förstås!

Stort stenparti kräver många växter. KUL!

Försten ut till plantering blev en lite vårtrött klockopuntia, Opuntia phaeacantha, som vi inhandlade av Kaktussällskapet på Nordiska Trädgårdar i torsdags.

Pionjärplanta

Samma kaktus blev också den första växten att grävas upp igen från det nya stenpartiet. Detta efter att vi tagit del av femdygnsprognosen som hotar med 25-30 mm nederbörd och minusgrader till fredag-lördag. Vi anar nämligen att den här bortklemade lilla opuntian bott i ett växthus och aldrig sett en snöflinga ens på bild tidigare. Men det ska nog bli alpinväxt av henne också. Kanske bara inte just nu.

OK, vi hade fel - är ni nöjda nu?

Arboarkticer är tämligen asociala varelser som ogärna beblandar sig med folksamlingar. Detta gäller särskilt om dessa är omfattande och till merparten består av människor som i första hand associerar till trädäck, gasolgrillar och badbassänger om någon skulle råka yppa ordet trädgård. Vi talar alltså om samma människor som kan namnet på fler programledare på TV4 än växter i den svenska naturen. Vi är storsinta nog att ge dessa människor någon slags existensberättigande – men de kommer aldrig att bli våra vänner.

Av samma anledning har vi alltid avstått från alla så kallade trädgårdsmässor (vi har till och med skrivit om detta på bloggen vid upprepade tillfällen). Idag bröts den trenden. I morse klockan 09:00 hängde vi på låset till Älvsjömässan för att för första gången i historien beta av Nordiska Trädgårdar. Det handlade lika mycket om att få våra fördomar bekräftade som att ärligt kunna säga att vi vet vad det handlar om, eftersom vi varit där.

Två timmar senare stod vi återigen på pendeltågsstationen utanför mässan med fler kassar än vi egentligen kunde bära, proppade med de mest utsökta växter man kan tänka sig. Och vad värre var – vi hade haft riktigt trevligt! Visst fanns det många ointressanta montrar men allt det andra var mer än tillräckligt stort och bra för att kompensera för detta. Men framför allt: på två timmar hade vi inte träffat en enda osympatisk människa (när hände det på jobbet senast?). Tvärtom, hade vi gärna tillbringat mer tid med dessa underbara kaktusnördar och tyska hardcorealpinister. Nu funkade inte det den här gången eftersom vi bara kunde ta en halvdag ledigt – men, inte utan en viss skamsenhet, måste vi medge: vi längtar redan till nästa år!!!

Vadå? Vill ni se lite porr också? Okejrå, här är några av dagens fångster som fick följa med hem:

Sippruta - Anemonella thalictroides

Guldgul klocklilja - Fritillaria aurea 'Golden Flag'

Vårtandrot - Cardamine enneaphyllos, en utgången lundfavorit återfunnen

En stor gulbrättad nordmansgran - Abies nordmannia 'Aurea', till riktigt bra pris.
Det här är vad alla trädgårdar behöver - inte fler trädäck!

Lång rävssvansfredag

Ja, glad påsk på sig då alla läsare!

Som vanligt är tiden ur led. Medan jularna allt oftare står gröna yr snön ymnigt i luften den långfredag som idag är.

Men det är inte snöflingor som syns på den här lilla älsklingen, ety det är en Pinus aristata – en rävsvanstall – en av våra absoluta favoritbarrisar. De vita prickarna är helt enkelt kåda som bildas där barrens hartskanaler mynnar – och den doftar ljuvligt! Namnet rävsvans har säkert att göra med de täta grenarna som är lika fluffiga som rumpan på vår gårdsräv Max.

Det är inte snön som faller...

Än så länge är vår tall bara en knapp halvmeter hög och det lär dröja innan det blir någon ändring på det, den växer extremt långsamt. Inte ens hemma i bergen i Västra USA blir rävsvanstallen så särskilt mycket större än fem meter på tvåtusen år.

Liten men seglivad - mycket seglivad till och med

Däremot är det en missuppfattning när många utpekar en rävsvanstall som världens äldsta levande träd (de spontanklonade upp till 9000 år gamla exemplaren i de svenska Dalafjällen undantagna). Många påstår att det finns en 4700 år gammal rävsvanstall i Arizona, men detta är fel på flera sätt! Trädet som åsyftas, och som lystrar till namnet Metusela, är faktiskt drygt 4800 år (tänk vad tiden går) och växer i verkligheten på en hemlig skyddad plats i Kalifornien. Han är heller ingen rävsvanstall utan av en närbesläktad tallart Pinus longaeva, Great Basin Bristlecone-tall – en art som saknar rävsvanstallens karakteristiska vackra väldoftande mjäll. Så då fick ni lära er det också!

Återigen Glad påsk!