Misslyckad medieskugga

Visst är det märkligt; den enda gången på året man har tid att blogga är på senvintern när det just inte finns mycket att blogga om. Just nu finns det hur mycket som helst att rapportera, men nästan ingen tid alls att skriva.

T.ex. skulle vi kunna berätta om hur vi just nu håller på att få halva tomten uppgrävd av Vattenfall som vill gräva ner den idag luftburna elen. Vi har valt att se ljust på det hela och har mutat grävgubbarna med en flaska vermouth för att de ska lägga alla stora stenar de får upp med grävskopan i en stor hög i Övre pinetet för framtida bruk vid det planerade skapandet av ännu en klippträdgård.

 Det är en härlig tid och det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om.

T.ex. blommar vårt största snödroppsträd för första gången. Rikligt dessutom!

 En av våra favoriter så här års är kinesträdet (Koelreuteria paniculata),

som klarat vintern och den ovanligt sena och svåra vårfrosten galant.

För att vara så hemliga och integritetsvärnande som Arboarktikerna strävar efter att vara måste vi medge att den senaste tiden inte varit någon framgång i det avseendet. På kort tid har vi tackat ja till att hålla tre trädgårdsföredrag, välkomnat tre trädgårdsföreningar för inplanerade besök, tackat ja till att medverka i en trädgårdsbok om odling i uselt klimat och som grädde på moset stod SVT och väntade på oss i trädgården när vi i fredags kom hem efter vår shoppingrunda på nassenaldagens sedvanliga plantbytarevent. Det blev ett konstigt inslag som vi hoppas aldrig kommer att sändas. 

 Lika röd som kinesträdet så här års, fast mera varaktigt,

är den här nya favoriten, planterad i år - en rödbladig

polsk äkta valnöt. Enligt uppgifter ska den vara härdig

långt upp i Kanada och kan man tänka sig, den har redan 

fått valnötter fast den är så ung och bara ungefär 150 cm hög.

Här en annan av årets favoritinköp - den östasiatiska taggalmen (Hemiptelea

davidii). Också den superhärdig och förmodat tämligen rådjurssäker med sina

fingerlånga sylvassa taggar i skön kontrast till de limegröna bladen, snarast

påminnande om dem hos en japansk dvärgzelkova.

Men som vanligt får man aldrig vara riktigt till freds. I fjol var det som bekant enarna som fick mycket stryk och till och med dog i drivor under den vidriga våren. I år har vi en smula otippat upplevt ett liknande förfall hos tallar. Säkert tio stycken har utan uppenbar förklaring sjangserat å det grövsta. Särskilt har det gällt de tvåbarriga tallarna.

 Vår vanliga skogstall Moses tillhör dem som drabbats. Alla fjolårsbarr

är antingen döda eller avlägsnade.

Nu i helgen upptäckte vi till sist vad det handlade om - ett massivt angrepp av röd tallstekel, GUÄCK!!! Just inte mycket att göra åt. Bara att hoppas att tallarna överlever och hämtar sig. Gud vad vi inte gillar glupska larver. Tvi vale!

GUÄCK!!