tisdag 13 april 2010

Potatisgrisar

Årets arboarktiska sättpotatissortiment är snart komplett. Somliga arboarkticer har ett näst intill religiöst förhållande till att odla potatis. Observera dock odla potatis.”Det är vägen som mödan värd”, var det en klok litterär dam som sa en gång. Ätandet blir det nämligen lite si och så med.

Under årens lopp har vi provat en hel del potatissorter, men ratat de flesta: Mandelpotatis – ack så vacker, men lika meninglöst mosig. Sparrispotatisen – delikat något sällsynt år, men oftare kinkigt snål. Marine provade vi förra året, utan att riktigt få grepp om dess karaktär – eller om den helt enkelt saknade karaktär. Alla mjöliga sorter går bort, liksom de som man lika gärna kan köpa i grönsaksdisken på Ica.

Endast två trotjänare från förr återstår detta år: Chérie, den snygga rodnande unga damen, och så Amandine, stilig, säker och godast av dem alla.

I år har vi hittills också tillskansat oss tre nyheter:
  • Maris Peer, som tydligen fick någon form av utmärkelse på trädgårdsmässan,
  • Anya, för att de hade så trevlig form, och så till sist
  • Highland Burgundy Red.
En knölig skatt

Highland Burgundy Red. HIGHLAND BURGUNDY RED! Man fattar ju att detta måste vara potatisarnas potatis (och nog får man säga att någon smart reklamperson hade en ovanligt bra dag på jobbet när han hittade på namnet som fick oss att med ett leende betala fyrtionio riksdaler för fem, alltså hela FEM stycken av denna helt igenom rödfärgade potatis?).

Denna potatis ska med tanke på inköpskostnaden definitivt även ätas. Varenda liten knöl - oavsett hur den smakar. Såvida det nu blir någon skörd. Arboarkticum hotas ju, som ni vet, ständigt av fara och skövling. Som en illustration till detta delar vi med oss av fredagens utsikt från köksfönstret: socknens lokala familj potatisgrisar, som i all sin klumpighet suddiga skymtar fram mellan tranornas långa halsar.

Potatisgrisar på vift

8 kommentarer:

  1. Ush och fy för den familjen, misstänker att hittar de in i trädgården ryker nog inte bara potatisen utan säkerligen allt som kommer i deras väg! Fram med bössan och räddas det som räddas kan!!!
    Har hört att vildsvinskött är en delikatess....
    Kramar Ullis
    Ps. om ni är djurvänner rekomenderas elstängsel runt ägorna...ds

    SvaraRadera
  2. Jodå, grisarna har redan varit på besök i trädgården några gånger, med uppbökad gräsmatta och ommöblerade rabatter som resultat. Elstängsel har vi funderat på många gånger - ska väl ta oss i kragen och fatta ett beslut vilket år som helst ;-)

    SvaraRadera
  3. Hu, vilka hemska hot era potatisodlingar står inför!

    Tack för den snabba potatisrecensionen, i rättan tid -jag tänker skaffa en ny omgång sättpotatis på väg hem från jobbet imorgon. Ingen mandelpotatis, alltså.
    Och Amandine har jag hört mycket vackert om från annat håll också, det får nog bli den.


    Maris Bard ligger redan på groning, den blev bra här förra året. Fast den ska få mindre gödsel i år, den växte lite för fort.

    Den där svindyra lyxpotatisen, den måste väl förresten vara värd en egen tillställning när den är ätfärdig:Highland Burgundy Red med löjrom och champagne, vad sägs om det?

    SvaraRadera
  4. Åh, det vattnas i munnen! Tror faktiskt att det blir en Highland-tillställning å Tant Gröns rekommendationer vad det lider. Fast frågan är väl om det egentligen, otäcka tanke, borde serveras skotsk single malt till dessa potäter?

    SvaraRadera
  5. Nämen oj vad mycket vi fick gemensamt nu då! Amandine - superfavorit. Anya och Maris Peer - nya här också i år. Grisar och åter förbannade grisar här också:( Och vildsvinskött är ÄCKLIGT! Jag röstar för elstängsel (alternativt handgranater...) Anya blev vi rekommenderade av Larsviken i vår framgångslösa jakt på Symfonia. Den ska ha samma härliga nötaktiga smak som passar så fint till lutfisken.
    Ha det gott,
    Charlotta

    SvaraRadera
  6. Roligt att höra om våra gemensamma potatispreferenser - och aversion mot gris - både levande och på tallrikar!

    Och vilken tur att vi äter lutfisk med förtjusning - vi öronmärker Anyan för den, tack för tipset!

    SvaraRadera
  7. Men hallå vad säger ni, inte ens den Blå mandeln? Länge sedan jag åt den, men då var den då god. Här i England har vi en knölig en som heter Pink Fir Apple - bara det - en fast sak med lätt nötig smak, mycket elegant och god. En s k "salad potato" (men ljuvlig att steka i halvor med skalat kvar), och lär ha framavlats 1850. Vet inte alls vad den kan tänkas heta i Sverige dock, men fler engelska företag säljer dem online - kanske också skickar till Sverige, om du nu inte är färdigshoppad på poatatisfronten.

    SvaraRadera
  8. Pink Fir Apple??? Flås! Gotta catch them all - googling snarast!! :-D

    SvaraRadera