onsdag 22 januari 2014

Mera Paddok

I höstas när vi gjorde ett litet bildkollage över svunna tider förundrades vår läsare Kalle B. över att löven ännu satt kvar på skogseken på den senaste bilden, ännu i mitten av november. Diskussionen rörande detta ägde rum i kommentarsfältet men kanske är det värt att lyfta upp ämnet i ett eget inlägg? 

Skogseken i fråga är en tvåstammig skapelse som självsått sig mellan tre stenblock i den rabatt som vi kallar Mormors grav, mitt på Pelousen. Paddok heter han, inspirerat bland annat av den i Melodikrysset så frekvent förekommande textförfattaren Sven Paddock och den padda som övervintrat intill den lilla eken första gången vi påträffade honom för snart tio år sedan. 

Idag är Paddok vår största ek alla kategorier men att det skulle vara något ovanligt med att han ogärna fäller sina löv hade vi själva aldrig reflekterat över. Det är inte alls ovanligt att ekarna här i vår torra trakt beter sig på det viset.

Paddok den 22 januari

Som synes har Paddok fortfarande sina löv kvar och vi misstänker starkt att detta blir ett av de år då han kommer att behålla dem vintern ut. 

Efter Kalle B:s observandum blev vi trots allt för ett ögonblick fundersamma. Kunde det möjligen vara så att Paddok trots allt kanske var en bergek istället. Kanske hade vi bara tagit för givet att han var en skogsek eftersom han är självsådd och skogsekarna är överlägset vanligst hos oss? Tyvärr var inte årets fåtaliga ollon till någon hjälp eftersom dessa redan hade blivit plundrade. Men de trubbiga, femkantiga vinterknopparna och framför allt de grunt rundflikiga bladen med sina typiska små öron talar bestämt för att Paddok är en vanlig skogsek

Typiska kännetecken för en skogsek

Fast helt vanlig kanske Paddok inte är ändå, förstår vi nu när vi studerat litteraturen lite närmare. Normalt får ekar tydligen inga ollon förrän i 40-50-årsåldern. Den brådmogne Paddok fick sina första redan som femåring och har sedan fortsatt på den vägen.

måndag 13 januari 2014

Alternativ Knutmasso

Ikväll firar nordupplänningarna årets viktigaste lokala högtid - Knutmasso. Eftersom vi är söderifrån kommande barbarer struntar vi i det och satsar i stället på en egen glöggdoftande julgransplundring och slänger samtidigt ut alla julgranar. 

Eftersom vi firat julen utomlands i fjol och förfjol var det ett tag sedan vi utsatte oss för detta tvivelaktiga nöje. Särskilt som vi i år enbart förlitade oss på vanliga rödgranar. Vi hade faktiskt glömt bort hur de illa de sticks och barrar. Om det blir något julträd nästa år ska vi försöka satsa på en sådan här i stället:

Woolly bush (Adenanthos sericeus) i Edvard Anderssons växthus 
i Bergianska i Stockholm

Woolly bush är ett fantastiskt gosigt och mjukt, upp till fem meter högt, träd som bildar små skogar i sydvästra Australien. Egentligen är den inte något barrträd, utan hör till proteasläktet, men vad gör väl det? Söta små röda blommor får den också. Synd bara att man inte kan odla den utomhus hos oss. Vi har vårt exemplar på fönsterbrädan bland vinterns frösådder som redan börjat spira nu efter 2-3 månader i kylskåp.

Alternativ julgran i vardande? Vår egen woolly bush.

tisdag 7 januari 2014

Tröttsam medierapportering

Egentligen borde man väl vara odelat positiv till den gröna sköna vintern som gjort att vi redan ligger flera veckor före i vårbruket. Likväl kan vi inte tycka annat än att det är lite påfrestande hur mediena varje gång snön uteblir slår på stora trumman  och basunerar ut att detta är någonting HELT unikt som nästan aldrig har inträffat tidigare. Hade man inte haft den senaste vargavintern i så färskt minne skulle medierna väl dessutom ha tagit mildvädret som ett bevis för växthuseffekten. Nu passar man sig åtminstone för det.

Att rosor blommar och koltrastarna sjunger vintern igenom är inte ovanligt ens här norr om Mälaren. Att hästhov och snödroppar sticker upp redan runt årsskiftet sker varje gång som vädret tillåter det. De mångtaliga rapporterna om blommande körsbär så här års beror däremot i allmänhet på journalisternas okritiska förhållningssätt och folks okunskap om hur hybridkejsarolvon ser ut. 

Därför var det med stor skepsis som vi på trettondagen mottog uppgifterna om att de berömda körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm blommade. Fejkade blommor inköpta i någon asiatisk livsmedelsaffär tänkte vi, men skickade i alla fall iväg en (tyvärr kameralös) spejare ner på stan i Stockholm. Och döm om vår förvåning när uppgifterna visade sig stämma. Jo, det var visserligen bara åtta blommor på några lågt sittande grenar på ett enda träd, men i det skyddade läget och med hjälp att strålkastarljuset från skridskobanan var det verkligen riktiga blommor det handlade om. Ur led är tiden!

 Eftersom vår spejare saknade kamera har vi lånat en bild från Expressens
Facebooksida. Den är ju, som ni ser, inget vidare så vi lovar att lämna tillbaka 
den så fort vi hinner.

Något så spektakulärt kan inte vi i Arboarkticum själva erbjuda. Här är vi i stället glada över att den vita tibasten är på väg att slå ut:

 Den vita tibasten är bara timmar från att slå ut sin första knopp

Och trilliumknopparna är mer än lovligt vakna för att vara i början av januari:

 Treblad på ingång nästan ett halvår för tidigt

Men märkligast av allt är kanske att vi har blommande solrosor just nu. Visserligen inomhus men ändå. Det mest sannolika är väl att det är vår trädgårdsmedhjälpare Dennis som planterade dem i höstas när krukorna ännu stod ute i trädgården. 

En blomma till våra läsare

God fortsättning, önskar arboarkticerna!