Snön har smält bort från rabatterna, men fortfarande är de flesta dolda under tjocka lager av löv. Så får det förbli ännu ett slag, tills det torkat upp, men man kan inte låta bli att krafsa runt en smula, för att se vilka invånare därunder som börjat skaka av sig vintersömnen.
Ur en av lövhögarna stack en kråsförsedd och bekant halsprofil upp. Rafs, krafs, och så var alla de spöklika systrarna i familjen drakulanunneört befriade från sitt trygga lövkloster – alla lika bleka om nosen som en arboarkticer efter en lång vinter i mörker.
Ljusskygg Corydalis solida 'George Baker'
Snart, om solen visar sig, kommer nunnornas trynen i stället lysa signalsröda. Även det liksom hos sina arboarktiska hyresvärdar.
Inlägg
God eftermiddag kära bloggkollegor. Hittade ett you-tube-klipp med era favoriter Ulf och Lars, det ligger på bloggen under bilderna från mässan.
SvaraRaderaOch nästa år tror jag faktiskt att vi hoppar hela mässan om de inte presenterar något otroligt revolutionerande... även om det är kul att stilla vårlängtan.
Marit
Ulf och Lars?? Det kanske är bra namn till våra ovanligt illasinnade sorkar??? :-D
SvaraRaderaNu ska vi titta på klippet!
jag var tvungen att googla draculanunneört. Det låter som något man borde skaffa in till den delen av vår ruin som innehåller giftiga och allmänfarliga växter.
SvaraRaderaMen så rar och näpen den ser ut! Den vill man ju ha i vilket fall som helst! Har ni någon aning om varför den heter som den heter? Och tål den att stå i torr och mager jord?
"Er ruin"? Nu blev vi sådär oklädsamt avundsjuka igen! Även mycket roligt att höra att det finns fler som odlar giftiga växter!
SvaraRaderaVet tyvärr inte varför den kallas drakulanunneört. Enda ledtråden vi hittar är att det finns en annan corydalis som heter "transsylvanicum". Hm.
Är verkligen inga specialister på nunneörter, men tror inte den är så kinkig med jord - vill dock gärna ha det lite skuggigt. Vi har också upplevt att den här är oerhört mkt mer robust än de där vackra blå elata och flexuosa-varianterna. Efter att den blommat på våren vissar förresten bladen bort mer eller mindre, så nöjet med den är lite kortlivat.
Ruinen är en gammal ladugårdsgrund, utgrävd och omdisponerad till en sorts stenlabyrint, indelad i olika rum. Det är makens skapelse. Han ägnade flera år åt att flytta gigantiska stenar, med hjälp av mer magi än muskelkraft, påstod han.
SvaraRaderaOch ja, giftiga växter är en liten specialitet vi har här. För dom som är rädda för giftiga växter brukar jag påpeka att vår vanliga potatis får blommor och bär som är väldigt giftiga. Och den är det ingen som är rädd för att odla, så det så.
Lite skuggigt för nunneörten, perfekt! Jag har också försökt med den blå, men den klarar bara en säsong, sedan är det adjöss. Den gula däremot självsår sig hejvilt överallt.
Åh, er ruin låter alldeles sagolik!
SvaraRaderaOch vi är nog själsfränder när det gäller attityd till giftiga växter. :-)
Ska vi bilda Sällskapet för Främjande av Giftiga Växter?
SvaraRaderaApropå: har ni lyckats med alruna? Jag har med stor möda och detektivarbete skaffat hem (för dyra pengar) och planterat den gång på gång, men den tynar bort och dör. Vi kanske har missat vissa nödvändiga häxkonster i samband med planteringen.Några tips?
Hm, ja, det kunde vara intressant att se vilket klientel det sällskapet skulle locka till sig! :-)
SvaraRaderaAlruna. Tyvärr har inte vi heller haft nån vidare framgång med häxkonsterna där. Ibland har den övervintrat, ibland inte. Vi tvivlar på att vi har någon kvar efter denna vinter. Aldrig någonsin har vi fått den att blomma och sätta frukt.
Vi har handlat alruna i Tirup, av Albrunna perenner på Öland och i örtagården i Dals-Rostock, men alla har de varit lika kinkiga.
Asså, nu låter ni båda, Arboarkticum själv och Tant Grön som ett par av de där individerna man kan se hänga runt Camdens tunnelbana i London....;-)
SvaraRaderaAllt som allt ljuvlig läsning, inlägg inkluderat förstås, en solig förmiddag på kontoret. man kanske skulle gå ut och plantera nåt toxic...