lördag 31 juli 2010

Daglilje-quiz

Idag bjuder vi på en frågetävling där vi tyvärr inte själva kan stå för några svar. Finns det något mer irriterande än när man slarvat bort växtskyltarna och dessutom komplett tappat minnet?

För några år sedan köpte vi ett antal dagliljor. Plantorna var små, och eftersom de inte hade den goda smaken att blomma inom rimlig tid hamnade namnen långt ner i minnets dammiga, dunkla vrår.

Nu har två av plantorna plötsligt börjat blomma som besatta - och de är andlöst vackra!

De tabellknaprande arboarkticerna vill gärna ha hjälp att identifiera de båda skönheterna. Vi inbillar oss att om vi bara får rätt förslag kommer polletten att trilla ner och vi kommer att minnas. Någonstans finns också en idé om att någon av dagliljorna kanske kan heta Moonlit Masquerade. Kan det stämma? Men vilken av dem är det då - och vad heter den andra?

Incognito nummer 1

Incognito nummer 2

fredag 30 juli 2010

Walking on the wild side

hemsidan beskriver vi oss själva som boende på ”hemlig plats i Tierps kommun”. Jo pyttsan, med alla trädgårdsrymlingar som spritt sig härifrån är det väl snart bara en tidsfråga innan de förrått oss. Ymnigast av alla tycks vildmoroten, Daucus carota ssp carota, sprida sig i grannskapet.

Vildmorot där den egentligen ska vara, i Örtagården

Vildmoroten är visserligen vanlig i Sydsverige och förekommer även sällsynt upp till södra Uppland. Men i Norduppland har den hittills inte vuxit vild – förrän nu då. Nu har den plötsligt följt dikesrenarna ut från Arboarkticum och påträffas plötsligt flera kilometer ifrån trädgården. Lite skuldkänslor får vi allt när vi läser om vilket förtret det invasiva ogräset blivit i Nordamerika. Men varför skulle den bli ett problem här när den inte blivit det någon annanstans i Sverige?

Nordupplands kanske just nu vackraste ogräs

Förtret förresten? Hur kan någon bli förgrymmad över en så här vacker växt? Nyttig är den också. Precis som hos sin kända odlade släkting (ssp sativus) är roten ätlig och god (om än bra mycket mindre). Den kan också rostas till kaffesurrogat och själva bladverket är utmärkt som spenatersättning. Enligt äldre uppgifter ger vildmorot i boskapsfodret en ovanligt fet och god mjölk som därför är ”tjenlig till smörberedning”. Se där – vårt bidrag till Gefleortens mejerier! Bara kul att få hjälpa till!

Mums för små komagar - bingo för Gefleortens mejerier

torsdag 29 juli 2010

Valnötsnytt

Att döma av alla googlingar som brukar landa på vår text från ifjol ”Att välja valnöt”, anar vi att intresset för dessa träd är tämligen stort i landet. Därför kanske det är dags för en liten lägesrapport om hur det egentligen gick för vår då nyplanterade danskodlade äkta valnöt Margrethe, om vilken texten främst handlade. Det gick väl sådär, får man konstatera med facit i hand.

Margrethe som hon ter sig idag

Margrethe frös tillbaka kraftigt. Bambupinnen på bilden visar hennes ursprungliga höjd. Dock kanske man inte ska dra allt för stora växlar på detta. Helt nyplanterad i styv lera fick hon ju möta den värsta vintern i mannaminne. Snarare får man imponeras av att hon alls klarade sig. Vi har faktiskt flera andra fullt härdiga träd som frusit tillbaka lika mycket eller mer den gångna vintersäsongen, bland annat jolstret Göran och den kaukasiska vingnöten Olga. Nu, bättre etablerad och med sitt nya buskiga växtsätt, hoppas och tror vi att Margrethe ska klara av nästa, förhoppningsvis mer normala, vinter bättre.

En som inte är allt för nedslagen över att Margrethe fick det kämpigt är vår vackra manchuriska valnöt Valfrid, ovanför Örtagården. Som det nu artat sig har han ju återigen blivit trädgårdens största valnötsträd. Men han kommer inte att kunna vila på dessa lagrar någon längre tid. Inte bara Margrete kommer igen starkt, också en hel hoper svarta, gråa och japanska valnöter börjar sträcka på sig allt mer i kampen om det arboarktiska utrymmet.

Valfrid får äntligen lite befogad uppmärksamhet igen

onsdag 28 juli 2010

Skördeångest

Först kom ingenting och sen kom ingenting och sen... exploderade hela köksträdgården till en grön, vällande, svällande grönsakseufori.

Hur blev det så här?

Och då kom skördeångesten.

Man gräver, plockar, ansar, äter och förväller. Men mitt i njutningen finns återigen det där odlingsskavet i maggropen som säger stopp! Stanna! Sluta VÄX för bövelen!

Förrädare!

Det går väl an med bönor, ärter och sallad, som ännu ett slag fortsätter pryda sin plats och producera fler blad och mer frukt. Men potatis? Och rödbetor? För att inte tala om lök? Alla de där som efter fulländat värv bara lämnar en tom, oanvändbar jordig plätt efter sig, som ett hån mot den korta svenska odlingssäsongen. Någon borde ta dem i hampan och förklara att det inte duger.

Eller har någon förslag på vad man gör för att dölja de fula jordbruna såren efter en skördad grönsaksskatt?

tisdag 27 juli 2010

Fruktansvärt mycket frukt

Man säger att det är ett dåligt fruktår i år. Vi förstår ingenting av detta tal. Maken till mycket frukt har vi väl aldrig upplevt, på gott och ont. Kanske mest på ont eftersom vi är så dåliga på att ta hand om den, och framför allt äta den.

Särsöträdet bågnar av äpplen och borde gallras, men vi ids inte.
Det får nog bli självsanering i år också

De sibiriska sammetsbjörnbären däremot, Rubus
allegheniensis sibirica, ska bli intressanta att smaka.
Våra andra  björnbärssorter smakar nästan ingenting

Men naturligtvis finns det ju även frukt som man inte behöver ha samma skuldkänslor för att man inte tar hand om. Ärligt talat är det nog egentligen sådan frukt, giftig eller ej, som vi tycker bäst om.

Skönt med frukt som man inte behöver ta hand om, tycker vi.
Som den amerikanska röda trolldruvan, Actaea rubra, till exempel.


Liksom det indiska fotbladets, podophyllum hexandrum,
stora tomatliknande frukter som just börjar rodna.

måndag 26 juli 2010

Besöksträdgård

Visst är det lätt att fastna för försommarens blomsterprakt och skira grönska. Men ska man vara helt ärlig är det ju först nu under högsommaren som trädgården ståtar i sin verkliga högtidsdräkt. Först nu har samtliga exotiska träd och buskar vecklat ut sina barr och blad, samtidigt som blomsterprakten fortfarande är intensiv, åtminstone i örtland och rabatter. Ogräset är heller inte alls lika aggressivt som i början av sommaren och först nu har man hunnit i kapp med allt som måste göras för att få trädgården i ett hyfsat visningsbart skick. Det är nog ingen slump att projektet Tusen Trädgårdar valt först den 8 augusti som datum för Öppen Trädgård 2010. LRF hade sin mer modesta motsvarighet redan 13 juli.

Svaret på frågan som vi får ibland är – Nej! Vi är ingen visningsträdgård och deltar inte i slika evenemang. Däremot händer det ju ibland att vi får guida vänner och bekanta runt i trädgården ändå. I helgen var ett sådant tillfälle och likt som så många gånger tidigare så fastnar besökarna för helt andra växter än vad vi hade förväntat oss. Ganska ofta är det just den här växten som åtnjuter en viss, för oss lite oväntad, uppmärksamhet:

Stor kardborre - Arcium lappa

Den självsådda stora kardborren, Arcium lappa, i ett av örtlanden är förvisso en präktig, nära två meter hög växt, men vi menar – hallå! – kardborrar kan man väl se överallt? Visserligen anar vi att just detta exemplar härrör från den japanska kultivaret 'Edule' (Takinogawa long) som äts som grönsak i Fjärran östern, men det är knappast någonting som syns ovan jord. Alla stora kardborrar ser snarlika ut i våra ögon. Visst läckra – men knappast SÅ iögonfallande att de rimligen borde konkurrera ut alla våra exotiska sällisar.

var. 'Eudule' (Takinogawa long)

Även i Sverige har allmogen tidigare ätit kardborrot men vanligare var nog att man använde växten som urindrivande medel eller mot hudåkommor av allehanda slag. Idag tycks växten främst utgöra en lockelse för gästande barnfamiljer som tvingas utstå långtråkiga trädgårdsrundor.

lördag 24 juli 2010

Solo för litet mässingsinstrument

Nu blommar äntligen vårt enda exemplar av liten basunlilja, Lilium formosanum 'Pricei'.

Solist i ensamt majestät

Något mer spektakulärt är svårt att föreställa sig, där den i ensamt majestät höjer sin drygt decimeterlånga randiga basun från sin späda hals för ett triumferande solo över de halvvissna primulorna och anemonerna runt omkring, vars sorgesamma refränger nu viskas fram med rossliga halsar i torkan. Torka är dock ingenting som rår på basunliljan.

Tuta lagom.

Vi kan dock inte låta bli att undra: om det här är en liten basunlilja - hur ser då en stor basunlilja ut??? Finns det månne bastubeliljor???

fredag 23 juli 2010

Carrie har också vaknat

Det är inte bara den lilla kobrakallan som vaknat sent i år. Vår skidhickory Carrie, Carya ovata, gav inte heller några livstecken ifrån sig förrän en bra bit in i juli. Trots att ingen hickory anses härdig hos oss är det inte det som varit problemet, inte ens en vinter som denna och inte ens medtaget i beräkningarna att vårt lilla träd växer hårt vindutsatt i den styvaste leran, där det är som mest vattensjukt på vårarna. Nej, det som drabbat vår lilla exot är något mycket värre – nämligen korkade sorkar som bokstavligen ringbarkat det stackars trädet under snötäcket i vintras. Därför kunde vi aldrig drömma om att Carrie skulle komma igen – men det gjorde hon alltså, om än sent, men också med besked. Så prunkande vacker som hon är i år har hon aldrig varit.

Carrie går igen - Stephen King hade inte gjort det bättre

Hickoryträden är nära släkt med valnöt och får liksom dessa ätliga nötter av skiftande kvalitet, beroende på art. Just skidhickory ger hyfsade nötter även om både pecan, C. illinoinensis, och butternut, C. cordiformis, anses bättre (de är tyvärr båda gravt ohärdiga och trivs knappt i England). Men det är knappast för nötternas skull man odlar skidhickory (för den som ändå vill försöka kan det vara bra att veta att det behövs minst två träd eftersom de inte är självfertila). Nej, det är virket som är skidhickorys främsta förtjänst. Det finns en del trädslag som är starkare och några som är hårdare, men kombinationen av styrka, seghet, hårdhet och styvhet finns det ingen motsvarighet till. Det är därför virket tidigare varit så efterfrågat till idrottsredskap som golfklubbor, slagträn och inte minst skidor, därav förstås det svenska namnet skidhickory.

Skidhickory - Carya Ovata

Men hickory har förvisso kopplingar till födointag på annat sätt än genom sina nötter. Spån av träet säljs numera för att ge rökig smak åt grillmaten. Tidigare gjordes också plankstekens plankor av hickory av samma skäl. Just vår hickory – skidhickoryn (vars engelska namn är shagbark hickory) – har ytterligare är unik förtjänst. Med tiden får hon en platanliknande flagande bark ur vilken utvinns en sockerlag som liknar lönnsirap , med en lätt bitter, rökig smak. Måtte sorkarna dö av sorkfeber hela bunten!

torsdag 22 juli 2010

Saliga äro de saktmodiga!

Med bloggens hittills allra suddigaste bild (endast en gammal mobiltelefon fanns att tillgå under gårdagen) hyllar vi tålamodet och envisheten.

Förra sommaren inköptes en liten kobrakalla, en Arisaema flavum, på en växtmarknad, för plantering i den då nyanlagda Lavrabatten. Rotknölen såg nervös ut när vi berättade att den skulle flytta så långt som till Norduppland, men vi hoppades tillsammans på klimatförbättr.... förlåt, klimatförändringarna och en mild vinter.

Vi vet alla hur det blev med det.

Skymningsgast

Vi vet att man måste ha tålamod med kobrakallor. Vi har hört talas om att det kan ta oerhört lång tid innan de kikar upp ur jorden - ja faktiskt i vissa fall ända till midsommar. Vi har, baserat på den kunskapen och den tomma jordplätt där kallan planterats, alltsedan i midsomras utgått från att vår kobrakalla dukat under i den vedervärdiga arboarktiska vinterkylan.

I efterhand kan vi hävda att ett litet hopp ändå måste funnits kvar, eftersom vi låtit skylten stå (för det kan väl ändå inte varit rent slarv?). Och igår kväll! Om det är kobrakallan själv eller hans vålnad lämnar vi åt andra att avgöra, men något väldigt likt en kobrakalla kikar i alla fall plötsligt upp, ordningssamt nog precis intill sin skylt. Och den är så välkommen, oavsett om den är av klorofyll och vatten, eller om den möjligen är av helt och hållet metafysisk karaktär.

Lite oroliga inför framtiden kan vi dock bli, med tanke på att det tycks krävas fyra veckors värmebölja och lika lång torka för att den ska tycka det mödan värt att spöka i rabatten.

onsdag 21 juli 2010

Skål!

Full sensommarblom i Örtagården

Allting mår inte dåligt i rådande arboarktiska torkan och hettan. Nej, inte ens de växter som påstås vilja ha det fuktigt knorrar unisont. På den torraste platsen, högst upp i det torra Örtland 4 huserar en av dessa, den väldiga skålörten, Silphium perfoliatum. Den blir fortfarande större och större och får fler och fler våningar för varje år. Helt oberörd av vattenbristen är den i år uppe i fem våningar och är drygt 2,5 meter hög.

Skålörten odlades i Sverige redan av Linné. Vild växter den annars på den nordamerikanska prärien, där den naturligtvis har används av indianfolk för både medicinska och magiska ändamål (vilken växt har inte det?). Dess huvudsakliga användning är dock värd att uppmärksamma lite extra. Om man knipsar av den kraftiga blomstjälken sipprar det fram en stor klump kåda som stelnad kan användas som tuggummi mot dålig andedräkt.

Kanske är också tuggummiört ett bättre namn än skålört. De påstått skålformiga bladfästena tycker åtminstone inte vi är så framträdande som det brukar betonas. Men så samlas det heller inget vatten i dessa skålar hos oss, åtminstone inte just nu.

Skålörten får fler och fler blommor för varje ny våning - nu har vi slutat räkna

tisdag 20 juli 2010

Kung Gösta den första

Det är som sagt inte bara gräsmattan som lider av torkan. Till exempel har vår ornäsbjörk Gösta I på Åsen bestämt sig för att det redan är slut på sommaren och därför svidat om till sin gula höstmantel.


Kung Gösta I af Wassbo har beordrat höstens ankomst

Annars är Gösta en ädel och ovanligt äkta ornäsbjörk, inhandlad som han är på plantskolan i Wassbo i Dalarna, bara en stenkast från Ornäs, där hans anfader i rakt nedstigande led påträffades år 1767. Han är således långt ifrån de plebejer till tyska fransbjörkar som av misstag planterades ut över hela landet, när ornäsbjörken utsågs till Sveriges nationalträd 1985. Fast det är å andra sidan en av våra favorithistorier som vi inte gärna hade varit utan ;-D.

söndag 18 juli 2010

Hålrot och ode till en död gräsmatta

Hålroten, Aristolochia clematitis, är vår enda inhemska pipranka. Enligt lärda källor växer den dock bara sällsynt i Skåne. Detta är inget annat än kvalificerat trams! Åtminstone här i Arboarkticum växer den i ett överflöd som blir allt för uppenbart varje gång vi på grund av torkan inte klipper gräsmattan på några veckor. Och för den som undrar – nej, vi fick inte heller denna gång någon del i helgens störtskurar, inte en millimeter.

Små hålrötter på rymmen - just nu överallt på Pelousen...

Hålroten är långt ifrån det enda som passar på när gräsklipparna tar sommarsemester. Här finns allehanda oförvägna ogräs och rotskott av framförallt fruktträd, asp, rönn och poppel, men ibland hittar man riktigt rara örter också. Vårt mest sensationella fynd torde vara ett exemplar av fältmartorn, Eryngium campestre, vars närmaste vilda lokal påstås ligga i Sönderjylland. Försiktigt försökte vi få den att flytta in i Örtagården, men se det ville den inte alls utan tvärdog omedelbart bums i ren protest.

...medan moderplantan i Örtagården blommar för fullt.

Men om vi denna gång ska koncentrera oss på hålroten kan vi väl bara kort konstatera att det är en av våra absolut giftigaste örter och därför självklart använts flitigt mot i stort sett alla existerande kvinnosjukdomar, faktiskt med en viss bevisad framgång. Utvärtes har den även brukats inom husdjursmedicinen mot svårläkta sår. Just nu blommar den för övrigt i Örtland 3, varifrån den spritt sig med djupa underjordiska rötter över snart sagt hela Pelousen. Dags att klippa lite ogräs tror vi bestämt…

lördag 17 juli 2010

Modeglimt från köksträdgården

I vår serie "Växter i lustiga mössor" har vi idag kommit fram till pumpan Kroschka.

I stället för att sköta sig som en pumpa bör, och lägga all sin energi på att binda vatten och näring för att bli en riktigt präktig höstpumpa, ägnar sig detta lilla modeoffer i stället åt att klä ut sig i färgglada turbaner.


Högsta mode idag, i Arboarkticum.

Vi har synpunkter på hur Kroschka planerar sin karriär. Hallå liksom. Det är redan den sjuttonde juli. Hur ska den här lilla larvpellen hinna biffa till sig till höstens skördefest? Eller är det en karriär på cat walken han satsar på?

Vi ber också att få påpeka att vi inte heller denna dag inte fått en endaste droppe regn.

torsdag 15 juli 2010

Status quo

Så, då var ordningen återställd. Fortfarande inte en droppe regn på över en månad och dryga 30 grader hett de senaste två veckorna. Lövträden slokar, barrträden flämtar, blommorna skriker och gräsmattan har dött. Nu väntar vi bara på att brunnen ska sina. Kort sagt, en alldeles normal sommar i Arboarkticum.

Stämningsbild

Vi minns, med ett fånigt leende, den förra sommaren då det för ovanlighetens skull faktiskt uppenbarade sig någon slags nederbörd i regntunnan – både av och till. Fast det förstås – sedan kom ju den värsta vintern i mannaminne och återställde djävligheten till ett mer lättbegripligt normaltillstånd.

Det ska fan till att vara trädgårdsintresserad i den här landsänden – bara så ni vet det!

onsdag 14 juli 2010

Stilig – men knappast olivträd

Arboarkticerna har inte gjort någon hemlighet av att deras ultimata dröm är att kunna anlägga en egen olivlund i Norduppland. I väntan på att växthuseffekten sköter sitt får vi dock satsa på andra lignoser. Det träd som brukar kallas ”Nordens olivträd” – Silverpäronet, Pyrus salicifolia ’Pendula’ – hör naturligtvis till dessa.

Vårt eget silverpäron herr Per Silver...

Det myntade begreppet i sig tycker vi dock är ganska töntigt och inte riktigt välförtjänt. Snarare menar vi att silverpäronet är att betrakta som ”Silverpilen för folk i södra Sverige med för små trädgårdar”. Namnet salicifolia betyder ju just pilliknande blad samtidigt som det blott medelstora päronträdet inte alls är lika härdigt och starkväxande som silverpilen. Möjligen är det också för att imitera pilens hängande grenar som det numera nästan uteslutande säljs silverpäron av pendulaform i Sverige.

...är som synes också ett pendulaträd...

Som vanligt när träd blir lite för trendiga och populära uppstår en flora av obefogade rykten kring dem. Ett sådant är att man till varje pris ska försöka köpa rotäkta silverpäron. Utöver det nästan omöjliga i detta projekt – de enda oympade silverpäron vi sett i Sverige är planterade på 1800-talet – är det en ganska dum idé. Utöver att detta värmeälskande, västasiatiska träd då skulle bli ännu ohärdigare än det redan är (zon 3 ungefär) skulle ett acceptabelt stort träd också kosta ännu mer än idag, och det är redan ganska dyrt (en dryg tusenlapp ungefär). Detta eftersom det långsamväxande trädet skulle ta evigheter att föröka utan sticklingar.

Att det är ett fantastiskt vackert träd håller vi däremot med om och har därför gett det en hedersplats där vi ideligen passerar, på gränsen mellan Bokplanteringen och Köksträdgården, mittemellan bostadshuset och redskapsboden.

...planterat på första parkett 

tisdag 13 juli 2010

Ännu mer lakrits

Som om inte den gångna veckans lakritsäventyr vore nog. Här kommer ännu en ärtväxt med anknytning till det svarta guldet:

Typiska gulgröna blommor med små rosa inslag i högsommartid

Men det där är väl ingen lakrits? Nä, men sötvedeln, Astragalus glycyphyllos, som just nu blommar i Örtland 6, har använts på precis samma sätt. Ur den sötsmakande roten har utvunnits en seg sirap som när den fått stelna är fullt jämförbar med lakrits. Det handlar också om nästan exakt samma saponiner och flavonoider som i lakritsrotens glycyrrhezin, liquiritosid och isoliquiritosid, vilka för övrigt också finns hos vår vanliga stensöta, Polypodium vulgare.

Den kala ärtväxtens typiska krypande jordstam...

Sötvedels vetenskapliga namn tar dock ingen hänsyn till roten. Glycyphyllos betyder nämligen sötsmakande blad och det stämmer också. Testa själv om du lyckas hitta en planta i det vilda. Det är inte helt lätt. De är ganska sällsynta, trots att de har stor spridning över landet. En bra vägvisare kan vara att hålla utkik efter fjärilen kronärtsblåvinge, vars larver är helt beroende av sötvedel. Fast det så klart… den är ju ännu mer sällsynt än själva växten.

...som med tiden kan bli ganska kraftig och upp mot 1,5 meter lång

söndag 11 juli 2010

Svettigt, men underbart!

Trettonhelgen, för nästan exakt ett halvår sedan, var det -29,8 grader på vår kallaste termometer. Idag visade samma termometer drygt 33 plusgrader. Det säger sig självt att vissa växter, milt sagt, blir en smula konfunderade när lufttemperaturen diffar mer än 63 grader.

Sent på eftermiddagen på Upplands normalt kallaste termometer

En av dem som mår finfint just nu, men som säkert kommer att ha synnerliga betänkligheter när kvicksilvret närmar sig den gångna vinterns nivåer, är den här killen. Får vi lov att presentera vår kanske mest kinkiga exot på friland, alla kategorier? Vi snackar om druvidegranen, Cephalotaxus harringtonii ’Korean Gold’. Redan grundformen av denna storbarriga lignos med plommonliknande frukter är tveksamt härdig redan i zon 2. Denna gula varietet torde inte ens ha en suck i zon 1. Suck! Varför kan det inte alltid vara sommar???

En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär...

lördag 10 juli 2010

Terra incognita

Har ni också varit med om, att man efter en dags hårt, fokuserat arbete i trädgården, liksom glömmer bort att det finns en värld därutanför, utanför tomtgränsen?


Långsamt återtar vi Lunden från nässlor och mygg

Det är då man kan behöva gå fram till gärsgården och blicka ut över fälten. Världen är så stor. Ända ner till sjön sträcker den sig, det vet vi. Och vem vet vad som finns där bortom?


Världen är så... oändligt stor...

fredag 9 juli 2010

Mysteriet löst!

Det fleråriga mysteriet från igår är löst. Den mystiska plantan ÄR verkligen lakrits - amerikansk vildlakrits, Glycyrrhiza lepidota! Eftersom det var en av arboarkticerna själva som, medelst idog bildgoogling och annan informationssökning, löste gåtan dricker vi upp det utlovade priset själva ikväll ;-).

Amerikansk vildlakrits, Glycyrrhiza lepidota

Den amerikanska lakritsen tycks ha använts på ungefär samma sätt som den vanliga europeiska lakritsen, med alla dess smaksättande och medicinska egenskaper. Bland annat har den används mot diarré, hosta och tandvärk och ett te på vildlakrits gavs ofta till nyförlösta mödrar för att dessa snabbare skulle återhämta sig. Dessutom har indianfolk kokat lakritsrot och ätit som sötpotatis och tuggade rötter har nyttjats som tandborstar.

Äntligen identifierad

Det allra bästa med den amerikanska vildlakritsen är dock att den är hur härdig som helst och växer naturligt långt upp i norra Kanada. Detta trots att den alltså är lika användbar som vanlig lakrits och väl så dekorativ. Får vi månne slå ett slag för Glycyrrhiza lepidota? För det har vi aldrig sett att någon annan gjort.

torsdag 8 juli 2010

Lakritsluring

Både vår vanliga lakrits, Glycyrrhiza glabra, och vår romerska dito, Glycyrrhiza echinata, dog i vintras efter flera säsongers plikttrogen tjänstgöring i var sitt örtland. Några sådana klimatproblem har den här plantan aldrig uppvisat. Efter åtta vintrar är den piggare och gladare än någonsin och utgör numera, i alldeles eget majestät, åtminstone en fjärdedel av Örtland 2. Problemet är bara att vi inte har en aning om vem det är.

Trevlig att titta på och säkert nyttig på något sätt, men vem är det?

Plantan inköptes år 2001 från en öländsk plantskola som "lakritsrot" - en villfarelse som vi sedan länge övergivit. Även om den liksom lakrits är en ärtväxt och blommorna påminner om varandra finns det också tydliga skillnader. Tydligast av dem är kanske att vår superhärdiga namnlösa vän är helgrön och har vita blommor medan lakritsarter vanligen har ljust blå eller violetta sådana.

Såld som lakrits, men det tror vi inte på

Trots upprepade tittar i floror och örtböcker, av vilka vi har flera hyllmeter, har vi aldrig lyckats utröna vad detta är för växt. Den som en gång för alla kan hjälpa oss att räta ut frågetecknet utlovas en fin present.

Det just nu dominerande intrycket i Örtland 2

onsdag 7 juli 2010

Blindstyren?

Det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga. Det är nog sant. Det sannerligen inte all trädgårdsfägring som faller en arboarkticer på läppen.

Till exempel är vi så att säga analfabeter när det gäller rosor. När vi ser på en rosenbuske är det i första hand det här vi ser:


Se där, Stanwell Perpetual...

Och inte det här:


...har visst inte bara taggar, utan även små blomster då och då.

Å andra sidan är ju i alla fall just de här taggarna i all sin påfrestande, påflugna stickighet ganska granna. Som sagt - vari en växts skönhet består bestämmer man ju själv.

måndag 5 juli 2010

Stockholm? Eller falskt plagiat?

Redan i december 2008 berättade vi om vår dröm om att kunna odla plataner på friland. För den som är nyfiken kan vi avslöja att en av småplantorna, som vi då visade upp, idag är ett 30 cm högt, men fortfarande ogrenat träd (som inte vill vara med på bild). Åtminstone några vintrar till får denna miniatyr allt finna sig i att övervintra inomhus.

Som vi också nämnde har vi en längre tid förgäves försökt komma i besittning av den påstått superhärdiga hybridplatanklonen Platanus x acerifolia ’Stockholm’, som är patentskyddad av en halländsk plantskola, men som märkligt nog inga handelsträdgårdar vi varit kontakt med velat sälja. Flera av handlarna har också uttryckt sig med stor skepsis till det mytiska trädet, vars verkliga ursprung också är höljt i dunkel. T.ex. känner ingen trädgårdsmänniska i huvudstaden till var detta ovanligt härdiga moderträd skulle kunna tänkas ha stått fram till mitten av 1980-talet.

Vid en blixtvisit till Nyköping förra veckan lyckades vi till sist komma över ett exemplar av vad som påstods vara en Stockholmsplatan. Trädet var illa medfaret av kyla och vinterfukt men nya skott trängde fram i riklig mängd. Försäljaren försäkrade också god härdighet och menade att vi med vårt torra klimat (om än nära tre växtzoner sämre) nog skulle lyckas bättre än han gjort.

Stockholmsbladet

Väl hemma igen med den 3,5 meter höga, luddiga och dammiga platanen kände vi att det var något som inte stämde. Vi tittade en gång till på växtetiketten och sedan på bladformen och konstaterade att detta inte alls var någon varumärkesskyddad halländsk hybridplatan utan vad vi tror är en renrasig amerikansk sådan, en Platanus occidentalis, tydligen också den med tillnamnet Stockholm. Hur många Stockholmsplataner finns det egentligen???

Just nu både dammiga och luddiga, men håll med om att de är läckra

Eftersom vi inte känner till i stort sett någonting om vårt nya träd, men förmodar att det inte är särskilt kaxigt i vinter när snöstormarna viner, har vi planterat det så gynnsamt vi bara kan i nästan ren sand, direkt i Åsen, som också läar något för den grymma västanvinden. Dessutom lät vi en där rotad krusbärsbuske stå kvar som nanny åt den ömrotade platanen den första vintern. Nu är det bara att vattna duktigt tills den rotat sig och sedan hålla tummarna! Hoppet är det sista som överger naiva arboarkticer.

Stockholm i vårt hjärta...
 
 

söndag 4 juli 2010

Monsieur Shabby-Chic


Un homme "shabby chic" á votre service, Madame!

Den här pionen går under det urståtliga namnet Monsieur Martin Cahuzac. Med det namnet tycker vi att man kunnat förvänta sig en helt annan karaktär: en garvat solbränd, mycket lärd, filosofisk och något torr äldre herre, som noggrant knyter sin fluga varje morgon. Absolut inte den här, visserligen ganska charmiga, men ostyriga, färgsprakande och en smula gapiga trashanken. Det tufsiga utseendet lade han sig till med nästan omedelbart som han slog ut, och har framhärdat med sedan dess (en hel vecka). Vad han säger på sin franska rappakalja har vi ingen aning om, men han verkar onekligen vara en glad prick. Vi är absolut inte immuna mot hans oborstade charm, men tycker att det vore på sin plats att ge honom ett mer passande namn. Det lokala arboarktiska tillmälet är från och med idag Monsieur Shabby-Chic.


"La vie, c'est magnifique!"