söndag 29 december 2013

Vid världens ände

Såhär mitt bland de sista darrande dygnen av det år vi snart levt med i ett helt solvarv, begav vi oss till världens ände. 

Världens ände ligger där Uppland tar slut. 

För att komma dit måste man utrusta sig med stort mod, och vara beredd på strapatser.

Först måste man ta sig igenom en skog. Och det är ingen vanlig skog. I dagsljus kan den se oförarglig ut, men den som vet ser att stubbarna bara sover. I den här skogen ska man inte dröja sig kvar när skuggorna börjar bli långa - men den som ändå gör det, får se trollen i stubbarna vakna.

Fasansfullt troll

Ännu mer fasaväckande troll

Vi tog oss genom skogen, men ännu var prövningarna inte slut. För att komma till världens ände måste man passera de brinnande fälten. På avstånd kanske det inte ser så farligt ut...

Det brinner i skogsbrynet, borta vid udden.

...men den oförståndige som strävar vidare hamnar i ett eldhav!

Lågor!
 
Se hur lågorna slickar grenarna!

Men de tappra arboarkticerna med sin list och sitt mod övervann naturligvis alla prövningar, och se! Till världens ände kom vi! 

Vid civilisationens yttersta utpost 

Vad som finns bortanför världens ände får man läsa om i sagorna (eller så tittar man i en kartbok och konstaterar att det är Gästrikland).  

tisdag 24 december 2013

Go Jul!

Gröna gräsmattor, +6 grader och duggregn!
Det blev då en välsignad jul, sa arboarkticerna och fick någonting religiöst i blicken, ty det här utspelade sig på den tiden då man firade julen till åminnelse av vintersolståndet.

Nu har det vänt! Bara cirka hundra dagar återstår att uthärda 
innan det är vår igen. Och med en vinter som den här ska det nog gå bra.

En skön och förhoppningsvis grön jul tillönskas alla trädgårdsvänner och andra läsare!

måndag 9 december 2013

Fallet fort

Ovädret Sven fick inte alls den omfattning  och dignitet för Norduppland som SMHI hade förutspått. Vi fick inte ens strömavbrott, vilket annars brukar ske vid minsta vindpust. Men olustigt blev det likväl. Den första snön föll och vi med den. Omedelbart uppdagades att Fort Arboarkticum långt ifrån var den ointagliga fästning vi hoppats på. Snön avslöjade obarmhärtigt hur en fallen ängel med klövar, horn och svans utan större problem forcerat fortifikationen.

 Onda spår i snön...

...med kända bieffekter

Den djävalusiska råbocken Iddi har sonika spatserat runt viltstängsel och staket i godan ro och med lätthet identifierat de svaga punkterna. Två gånger dessutom. Den ena grinden har klippts ovanifrån och den andra har krupits under. Ännu ett desperat försök görs nu att hålla kreaturet stången. Det blir inte vackert, men funkar det får vi väl leva med detta klantiga provisorium över vintern.

Föga dekorativ... 

...men förhoppningsvis duglig nödlösning

måndag 2 december 2013

Vintergrön advent

Både den första advent och den första dagen i vintermånaden december har passerat och nästan alla löv- och barrfällande träd har tappat greppet. Bara vissa ekar, bokar och avenbokar stretar emot och vägrar offra sitt bladguld. 

 Lugnet före stormen - Lunden den första advent

Visst, vintergröna barrträd och buskar i all ära, men nere i Lunden finns faktiskt även andra vanligtvis försummade växter med fortsatt djup grönska att lapa i sig innan den vita sömnen ofrånkomligt omsluter trädgården för säsongen. Vi syftar då särskilt på diverse marktäckare. Olika typer av vintergröna förstås, men även andra som de här, vilka blivit till verkliga mattor på senare år:

Japansk sockblomma

...och lite närmare 

 Vanlig hasselört

 ...och lite närmare

Skogsbingel 

...och lite närmare 

Skuggröna 

...och lite närmare 

Lungört 

...och lite närmare 

och slutligen myskmadra 

...och lite närmare

Däremot syns märkligt nog ännu inga spår av den ramslök som översvämmar Lunden på försommaren men som redan så här dags brukar vara vaken. Vad vet den om den förestående årstiden som vi inte vet???

måndag 25 november 2013

Gulknopp

Fortfarande ingen snö i sikte men nog är vintern likväl här. Om det signalerar, om inte annat, dumherrarnas ankomst. Visserligen har deras enfaldiga visslande hörts i buskagen kring tomtgränsen ända sedan i somras, men det är först nu de visar sig på julkortsmanér, bristen på snö till trots. Det är ju annars först då de lägligt brukar dyka upp likt jordgubbar i vaniljglass.

Tyvärr verkar dock inte allt stå rätt till med dumherrsflocken i år. Visserligen kan en och annan av dem även normala år bli knalla på THC när de överdoserar hampafrö, men det här är någonting annat. Vi fruktar en epidemi av det dödliga viruset gulknopp, som särskilt ger sig på finkar. För några år sedan fick våra grönfinkar smaka på den digra döden. Nu ser det alltså ut som om det är dumherrarnas tur. Trist är det.

Dumherre med gulknopp? Jo, tyvärr tror vi det. 
Notera särskilt den kladdiga näbben.

måndag 11 november 2013

Minns i november

Visst känns det som om det som om den globala uppvärmningen kommit på skam på sistone? Tre av de fyra senaste vintrarna har åtminstone i Norduppland varit bland de värsta på ett helt århundrade. Men minnet är en skral hjärnfunktion. Åtminstone höstarna har inte varit så dumma på senare tid. Här ett litet kollage av bilder från novembers mitt under olika år:

november 2004 

november 2007 

november 2008 

november 2009 

november 2010 

november 2011 

november 2012 

november 2013

lördag 2 november 2013

Glad allhelgonahelg?!

Ähhhh, vad var det nu för helg det var? Det var nåt med gula färger va? Typ påsk? 

Det är i alla fall vad lilla påskliljan Narcissus romieuxii 'Julia Jane' tror. Hon har uppenbarligen blandat ihop den mer orange-nyanserade allahelgonahelgen med tidig vår, och blommar ganska förvirrat och ängsligt i stenpartiet. 


- Hmm....var är påskäggen?

onsdag 30 oktober 2013

Ett nytt hot

Nä, den hägrande vintern var visst bara här och nafsade lite i lövverket innan den drog sig tillbaka igen. Fortfarande är det en lång, ljum och helt fantastiskt vacker höst. Någon hotande höststorm har vi heller inte drabbats av. Därför firar vi med att fläska på med några till av säsongens högtidsstunder.

Till exempel har klätterbenveden frukt för första gången. Läckert!

Klätterbenveden har inte alltid trivts i den styva leran. 
Men i år har den satt fart på allvar. 

Och böjer man sig fram och tittar noga har även vintergrönan dekorativa bär just nu.

Vita vintergrönebär 
Och som en av de sista lignoserna firar just nu vårt japanska nashipäron (sandpäron) kulörta triumfer i bladverket. Det är bara att slå fast att den långa, varma sommaren också var bra för trädens höstfärger. Vackrare höst än så här har vi nog inte upplevt.

Nashi brinner - sandpäron sprunget ur Ica:s fruktdisk 

Men vi är naturligtvis inte dummare än att vi förstår att allt det här också har ett slut och att råbockens egen sex månader långa häxsabbat snart är här. I år har vi valt en ny strategi för att om möjligt hålla det hornbepansrade djävulskapet stången. Till att börja med har vi förlängt staketet ända fram till lekstugan.

Ännu ej helt färdigmålat, men likväl förlängt, staket

Sedan har vi från lekstugan satt upp ett cirka 80 meter långt, tillfälligt viltstängsel fram till staketets andra ände på Vallen bakom Stenpartiet. På så sätt har vi förhoppningsvis lyckats viltsäkra i princip halva tomten, åtminstone mot lite större vilt. För att själva kunna forcera det nyrustade fortet har vi kompletterat bygget med en provisorisk grind på framsidan.

Provisorisk grind i säsongsanpassat viltstängsel

Men, men, men. Säg den glädje som varar för evigt. Det mindre viltet som inte låter sig störas av något stängsel gjorde sig snabbt påmint. Det här nya inre hotet - förmodligen vanliga husmöss - har vi veterligen inte haft några problem med ute i trädgården tidigare. Men någon gång ska väl vara den första för allting. Tyvärr var det ingen mindre än vårt stora, stolta citrontörne (Poncirus trifoliata) som fick smaka på mössens skarpa tänder. Fast om han inte överlever vintern nu har vi ju i alla fall någonting att skylla på. ;-)

Faran för skörbjugg på bygden delvis avvärjd. 
Citrontörnet nästan fullkomligt avgnagt av tusentals små muständer

tisdag 22 oktober 2013

Quattro stagioni

Å så kom då kylan och frosten. På lördagsmorgonen fick vi hacka bort isen från farstubron och på söndagen åkte dubbdäcken på.

 Hej och hå mitt vinterland, typ

När rabatterna ser ut som så här är det väl bara att kapitulera och inse att den föga efterlängtade vintern redan är här.

Kärleksört i vinterskrud

Men kanske ändå inte... för låter man växterna själva bestämma råder just nu fyra olika årstider. Tovsippan till exempel, tycker redan att det är vår eller försommar eller vad det heter nuförtiden när snön sent om sider försvinner.

 Visst, det är inte helt ovanligt, 
men det är långt ifrån varje oktober som tovsippan blommar

För att inte tala om vårt vintergröna try, Lonicera deflexycalyx, också känt under det isländska namnet Gultoppur. Detta tror redan, alternativt fortfarande (välj själv), att det är sommar och tänker blomma för första gången i år.

 Tibetanskt try som egentligen föredrar milda isländska vintrar framför de 
vi i Arboarkticum kan erbjuda. Men vackert är det.

Men den som vet bäst är väl förmodligen den stora häxalen Fothergilla major 'Blue Shaddow' som insisterar på att det fortfarande är höst och äntligen fått lite fägnad därefter.

Kämpa på snälla häxal, vi vill inte ha vinter än!!!

tisdag 15 oktober 2013

Sommarepilog

Tappra solrosor i Arboarkticum 12 oktober 2013

Föregående helg bjöd hos oss som på så många andra platser på osannlikt underbart väder och hänförande höstprakt.

Men ack så sentimentalt det kändes! En blick på väderleksprognosen för kommande vecka talade sitt tydliga språk: Sista sucken. Slut i rutan. Tack och adjö sommarsäsongen 2013.

En för oss ny höstsyssla var höststädningen av det för året nyuppförda växthuset. Vemodet blev ännu mer påtagligt av att kånka in krukor till inomhusförvaringen. Vi, liksom växterna, har älskat att vara i växthuset, men nu är det tömt på sommargästande krukväxter och möbler, och endast de tuffaste av de tuffa växterna ska modigt möta vintern i ett bubbelplasttält stående på frigolitplattor mitt på växthusgolvet.

Tänk att man kan längta så efter våren redan nu? Undrar vem som längtar mest - vi eller växterna?

tisdag 8 oktober 2013

Mer höstlöv

Som grädde på moset, efter den fantastiska sommaren, blev det ju verklig brittsommar i år (just nu dryga 16 grader utanför fönstret och då är det ändå bara förmiddag). Dessutom ligger vi för en gångs skull i fas med alla höstens trädgårdsmåsten. Exempelvis är redan nästan hälften av alla träd innätade. Vad mer kan man begära? Tja, kanske att man fick tillbringa ännu mer tid i trädgården - på vardagar till exempel? Om man hade fått det hade man just nu kunnat beskåda än mer av den höstfägring vi visade förra veckan.
 
Utmärkelsen för trädgårdens grällaste höstdräkt i år går tvivelsutan till den vanliga ginnalalönnen. Visserligen är den ju känd för sin höstfärg, vilken kanske är själva skälet till att många föredrar denna underart i stället för den rena, i våra ögon annars maffigare Acer tataricum, men så skrikigt metalliskt röd som i år har vi inget minne av att den brukar vara. Ett resultat av den nyss nämnda sommaren måhända?

Ilsket röd ginnalalönn

Att kalla ginnalalönnens ilskna höstfärg för smakfull är väl däremot tveksamt. Då tycker vi bättre om hur bergkörsbäret beter sig i år. Här kan man tala om ett mer sofistikerat skådespel i alla jordens färger, utan att för den skull kännas konstlat och effektsökande.

Bergkörsbäret Börje i Körsbärslunden...

...firar just ju triumfer i hela färgpaletten från djupgrönt, via brandgult
till lila, ja nästan blått.
 
Asken är ju inte känd för några höstfärger, tvärtom. Men inte heller den är opåverkad av den långa sommaren. Trots att den påstås vara det träd som gör höst först av alla (hos oss brukar det dock vara häggen av de inhemska träden) har den hittills inte gjort några som helst sådana ansatser än. Att asken, så här års, står lika grön och grann som i juli, samtidigt som balsampoplarna redan står mer än lovligt kala, tillhör verkligen inte vanligheterna.

Vår största rena ask, Uffe,...

...tror inte på allt snack om höst