Flytten går

Visst är det typiskt!

På vintern när man har gott om tid att skriva blogginlägg finns inte mycket att visa i trädgården och nu när det finns hur mycket som helst att fota finns ingen tid att skriva. Vi gissar att vi inte är de första att ifrågasätta varför trädgårdsintrycken är som flest och störst samtidigt med att all vaken tid går åt för att hinna med vårens alla trädgårdsmåsten. Orättvist!

På årets kanske vackraste dag, när sipporna fortfarande blommar och de första magnoliorna slagit  ut, väljer vi likväl att i stället visa den här skapelsen. Det pyreneiska lappvidet, Salix ceretana, har svagt ljusblå videkissar som ger ett grönt intryck när väl den intensivt gula blomningen sätter fart. Ett skådespel värdigt vilken magnolia som helst.

 Pyreneiskt lappvide i Torvmossen

Men det här var också dagen då det nya PK-partiet, vi tidigare berättat om, på allvar stod klart och togs i besittning. 

Det nya PK-partiet är klart

Visserligen  hade vi redan planterat dit några disparata lignoser som viden, daphne, prunus och den här Ukurundulönnen:

Ukurundulönn på plats 

Men det är först nu som flytten går på allvar. På söndagen inleddes nämligen arbetet med att börja nedmontera den gravt misskötta, tio land stora, Örtagården. Merparten av örterna ska krukas i väntan på en ny plantering någon gång i framtiden, men de örter som klarar av av växa i fuktig sand flyttas omgående till det nya PK-partiet. Till dessa växter räknar vi bland annat denna gigantiska brandlilja från örtland 6...

Brandlilja i flyttartagen 

...liksom den oumbärliga likörkryddan gullgentiana, Gentiana lutea, som egentligen vill ha mer alpina förhållanden än de som rått i den styva leran i Örtland 4.

Gullgentianan har äntligen hittat hem 

Också violroten, Iris germanica florentina, är glad för sin nya fuktigare tillvaro...

 Violroten på plats. Kanske den orkar blomma nu för första gången på länge.

...liksom den läckra vårbolmörten, som fick finna sig i att flytta mitt i blomningen. Tyvärr fick hon sin långa pålrot avbruten i flera delar men vi hoppas i alla fall att någon del repar sig.

 Misshandlad vårbolmört i närbild

En som är särskilt glad för det nya PK-partiet är Herbert, som utsetts till väktare av detsamma. Det tog förfärligt lång tid att få det klart, tyckte Herbert, men nu hörs det bara nöjda toner från honom.

Väktare Herbert ger nya PK-partiet tummen upp

Vintergrön advent

Både den första advent och den första dagen i vintermånaden december har passerat och nästan alla löv- och barrfällande träd har tappat greppet. Bara vissa ekar, bokar och avenbokar stretar emot och vägrar offra sitt bladguld. 

 Lugnet före stormen - Lunden den första advent

Visst, vintergröna barrträd och buskar i all ära, men nere i Lunden finns faktiskt även andra vanligtvis försummade växter med fortsatt djup grönska att lapa i sig innan den vita sömnen ofrånkomligt omsluter trädgården för säsongen. Vi syftar då särskilt på diverse marktäckare. Olika typer av vintergröna förstås, men även andra som de här, vilka blivit till verkliga mattor på senare år:

Japansk sockblomma

...och lite närmare 

 Vanlig hasselört

 ...och lite närmare

Skogsbingel 

...och lite närmare 

Skuggröna 

...och lite närmare 

Lungört 

...och lite närmare 

och slutligen myskmadra 

...och lite närmare

Däremot syns märkligt nog ännu inga spår av den ramslök som översvämmar Lunden på försommaren men som redan så här dags brukar vara vaken. Vad vet den om den förestående årstiden som vi inte vet???

Zzznigel

En av arboarkticerna har på eget bevåg, trots högljudda protester från övriga, för många år sedan dristat sig till att plantera in pestskråp (Petasites hybridus) i Lunden. Hittills har det gått bra. Det invasiva ogräset har hållits i schack, kanske delvis på grund av att någon okänd kanalje ständigt mumsar i sig de jättelika bladen vartefter de dyker upp.

Pestskråp i förfall

Då vi inte har något större problem med sniglar i vår kruttorra trädgård, exempelvis har vi ju inga mördarsniglar, har vi länge funderat på vem det är som är så begiven på pestskråp men som samtidigt ratar sallad och spenat och slikt som vi själva kan tänka oss att förtära. Igår tog vi för första gången en illdådare (eller välgörare, välj själv) på bar gärning. Det visade sig vara en proppmätt vinbergssnäcka som somnat bokstavligen mitt i maten.

Zzzz...zzz...zzz

Att äta eller ätas, är ju frågan. Eller att sova eller sövas kanske? Vi får väl se om vi ses igen, lagom till 14 juli. Må så gott till dess lille vän!

Var det nån som sa L'escargot?

Vår (in)hemska pipranka

Tänk att det finns en vildväxande pipranka i Sverige. Riktigt läcker är den också, även om den inte blir så hög och attraktivt klättrande som sina exotiska släktingar. Den giftiga hålroten, Aristolochia clematitis, eller hålört som den också kallas i äldre källor, ansågs dessutom mycket användbar i det medeltida husapoteket. Som vanligt är det ingen hejd på vilka åkommor som örten påstås bota, bland annat är den en av huvudingredienserna i så kallat pestpulver. Till de mer udda användningsområdena är värt att nämna att avkok på hålrot anses bra som avlusningsmedel för skabbiga jaktfalkar. Tja, vad mer finns att önska?

Vacker och intressant nyttoväxt...



Naturligtvis måste en så dekorativ och oumbärlig medicinalväxt ha sin givna plats i den arboarktiska Örtagården. Och jodå, som närmsta granne med den danska munkhättan har den under flera år prytt sin plats i Örtland 3. Gott så och här kunde historien ha slutat lyckligt. Men icke. Vad örtalitteraturen glömde att förtälja var att man inte ska vända ryggen till om man har oklokheten att inhysa hålrot i sina odlingar. Eller för att citera A. J. Retzius Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) "I Trägårdar är den förtretlig, och kan knapt utrotas, då den går så djupt med sine rötter."

...trivs bra i Örtagården



Och vände ryggen till var onekligen vad vi gjorde i fjol när vi snickrade hela sommaren och därmed gravt försummade underhållet av trädgårdens planteringar. Priset för detta får vi betala nu. Hålroten är tvivelsutan den ögontjänare som bäst förstått att utnyttja situationen, ety nu har den svårutrotade odågan i sin strävan efter världsherravälde inte bara brett ut sig gravt hemma i Örtland 3 utan även tagit sig under gräsgångarna och invaderat de intilliggande örtlanden. 

Väldig bra!

Alldeles för bra!

Nöden har ingen lag, Örtagården måste nu saneras gravt. På fredagen inleddes restaureringsarbetet. Vi började med det relativt lilla och behändiga Örtland 2, som just nu inte existerar. Samtliga örter, främst allium-sorter, har evakuerats och all jord måste bytas ut innan de återplanteras. Sedan väntar fler och större örtland. Får vi föreslå en namnbyte? Vad sägs om alternativet hin hålerot?

Örtland 2 bor inte här längre.

Julkotten

Den minnesgode läsaren vet att arboarkticerna gärna slaktar sin julparafernalia i form av oönskade julgrupper, nötskålar och fruktkorgar och i stället använder innehållet som utsäde. Julen 2011 utgör därvidlag inget undantag. Med en nattemperatur på +10 grader natten mellan annandag och tredjedag jul tyckte vi att turen äntligen var kommen till den kottelika rosettfrukten - vi syftar förstås på ananasen, Ananas comosus.

Julblomma 2011

Om man bortser från det faktum att denna växt helst vill bo fuktigt i sydamerikanska tropiker är det faktiskt ganska lätt att odla den. Det är bara att skära av toppen på frukten och sätta den i såjord så rotar den sig snart och börjar producera nya blad. Efter tre år kommer i ideala fall en ny frukt och plantan dör - men då är det ju bara att börja om igen. Snacka om att både äta kakan och ha den kvar (arboarkticerna äter ju som bekant inte så gärna frukt men äger förvisso en flaska ananassprit från Christmas Island, vilken ger inspiration till nya användningsområden :-=).

Vad få tycks känna till är att ananasen, trots sitt tropiska ursprung, tål en hel del stryk i form av kyla och frost. Det gör att den rimligen skulle kunna gå att plantera ut på friland i de mildaste delarna av landet. Att under dessa förhållanden räkna med att få frukt är dock tämligen utsiktslös. Till och med i England är detta så ovanligt att det omskrivs i tidningarna när detta sker.

Senapssurr

När vi nu genom vårt nya staket expanderat ägorna till det som tidigare orättfärdigt brukats som åker fick vi också en hel hoper åkerogräs med örtstatus på köpet. Det kanske mest iögonfallande av dem, åtminstone just nu, är den här förtalade nyttoväxten: åkersenap, sinapis arvensis.

Nybliven arboarkticer - nu på rätt sida staketet

Som förstås av det vetenskapliga namnet är åkersenapen en nära släkting till vanlig svart och vit senap och har också i nödfall nyttjats av den svenska allmogen på ett liknande sätt. Något verkligt gillande har växten dock aldrig vunnit. Vissa källor menar att det beror på att åkersenap inte är lika högavkastande som vanlig senap. Andra källor menar att smaken är betydligt sämre. Mer besk, men mindre skarp.

Åkersenap i full blom trots den sena årstiden

Budskapet att åkersenap skulle vara mindre välsmakande har dock inte nått den illasinnade råbocken Iddi, som redan nästlat sig in på fel sida staketet och näst intill eliminerat samtliga blommande plantor av detta slag. Senapsspäckad rådjurssadel, anyone?

Ett av Iddis många illdåd

Apotekarrosen

Eftersom vi utfäst oss att förr eller senare skriva om samtliga växter i trädgården måste vi nog raska på litet. Annars är det ju förvisso ett bra sätt att leva länge – det bara att skaffa fler växter hela tiden så måste man ju fortsätta skriva. Det här betyder att vi även måste säga någonting hyfsat uppskattande om växter vi egentligen inte är så förtjusta i och dit hör ju, som vi ofta tjatar om, exempelvis rosor. Men det sägs ju att det är rosår i år och lördags var det visst Rosens dag. Därför har turen nu kommit till världens förmodligen minst spännande plågoris – törnrosen eller provinsrosen – Rosa gallica officinalis.

Plågoris

Ändå, eller kanske just därför, är detta världens förmodligen genom tiderna mest odlade roselände. Anledningen är näppeligen att den skulle besitta några högre estetiska kvaliteter – nä, törnrosen är bara en kortlivad rosa blobb på otäckt taggig kvist. Vore det inte för rosens nyttoaspekter skulle den aldrig ha blivit lika odlad. För ty detta är den verkliga basvaran när det gäller rosenprodukter. Det finns rosor som blir till bättre rosenvatten, bättre parfym, bättre rosenolja, bättre rosenhonung, bättre kanderade rosenblad och bättre potpurrier, men den finns ingen som har en lika bred användning kommersiellt som törnrosen, som används till allt detta.

Rosa blobb

Dessutom bör man betänka att detta är den äkta apotekarrosen, som odlats i varenda klosterträdgård ända sedan medeltiden för sina oöverträffade medicinska egenskaper, både vad det gäller invärtes och utvärtes bruk. Bara av det skälet bör naturligtvis denna ros fortfarande vara ett absolut måste i samtliga örtagårdar med någon slags självaktning.

Nytt örtlandsnedslag

Vi vet. Det har varit mycket träd på sistone. Dags att vända blicken mot några andra planteringar. Varför inte kolla av hur långt våren är kommen i Örtagården? I fjol plågade vi er läsare med ideliga besök i Örtland 5 - vårt kanske märkligaste örtland. Den här gången tänkte vi göra ett nedslag i örtland fyra - vårt längsta och mest innehållsrika örtland. Kanske blir det en följetong i år också. Den som lever får se.

Våradonisen, som vi skrivit om tidigare, har spridit sig riktigt duktigt. I år är det fler blommor än någonsin:

Det heter våradonis om vi får välja. Inte arontorpsros.

Blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, är en en lågväxt lignos som sällan ges någon större uppmärksamhet. Synd tycker vi, inte minst då den på våren har helt underbara stora silverfärgade knoppar som spricker ut i läckert ådriga och finludna blad. Att man sedan kan äta bären på hösten är bara bonus. Bären används också mot diverse medicinska åkommor av sibiriska natufolk. Helt klart en växt värdig sin plats i Örtagården.

En ofta lite försummad medicinal- och prydnadsväxt.

Det berömda gullgentianan, Gentiana lutea, är en nästan mytisk växt bland örtvänner och har givetvis en given plats i varje örtagård med självaktning. Våra frösådda exemplar har tagit många år för att växa till sig, men nu äntligen tycker vi att de är värda att visa upp. Hyfsat bra jobbat för att bara vara i början av maj tycker vi. 

Okej, nu börjar storleken duga. Vad sägs om att blomma lite i år också??

För den som undrar varför gullgentianan anses så oumbärlig i örtagården är förklaringen (utöver dess stora estetiska värde) att det är en av de bittraste växter som hittills är upptäckta. Och det som är bittert är ju bra för magen! Eller hur?? Nja.. det finns de arboarkticer som skulle föredra mjölkchoklad.

Pepparrot däremot är gott och behöver väl ingen närmare presentation. I Örtland 4 får den bo i ett meterdjupt cementrör för att inte slita sig och invadera hela trakten. Men vad har hänt med bladen i år? De här taggiga gröna pinnarna har vi aldrig noterat förut. Någon som vet vad som hänt?

Någon mer som tycker pepparroten ser konstig ut i år?



The return of the zombiebanana

Så här i halloweentider passar det väl bra med en liten spökhistoria?

Minns ni den döda bananplantan i vårt franka fotokollage från i början av månaden? Nu går den hämdlystna och besatta bananen igen för påminna oss om vår försumlighet när vi glömde bort honom nedgrävd i Örtlandet flera nätter med med sex minusgrader. Trots dödförklaringen vägrar den osaliga plantan att vila. Så sent som i morse tyckte vi oss tydligt skönja bananvålnaden på fönsterbrädan i gästrummet. Visst, numera försedd med sorgkanter, men definitivt samma döda bananplanta vi tidigare dokumenterat...

He's back - the Phantom of the Herb Garden

Nu väntar vi bara på att den gröna gasten ska börja plåga oss om nätterna också, kanske genom att rassla med bananklasar och yla The Banana Boat Song!

Gissa frukten

Jaha, vad är det här för godsaker då?

Kalasklase?

Vi vet, men om de verkligen går att äta har vi faktiskt aldrig forskat i. Örten i sig, och dess rot i synnerhet, är i alla fall en av världens mest spridda och beprövade hälsokostpreparat, alla kategorier. I Kina har den används i läkekonsten och som prestationshöjande medel i årtusenden.

...och så här ser bladen ut

Vi har för kanske sista gången i år gjort ett besök i Örtland 5 och det är naturligtvis den vanliga koreanska ginsengen, Panax ginseng, som just nu har så här frestande bär. Tja, det var väl ungefär bara det vi ville säga den här gången. Vi ville mest visa de sällan uppmärksammade bären, som vi misstänker att kanske inte alla har sett.

Hösthälsning från humlegård

Man brukar säga att asken är det första trädet som fäller sina blad på hösten. Det stämmer inte i Arboarkticum. Nänä, tänker ni. Det är förstås någon knäpp exot ni odlar. Något besynnerligt barrträd som redan i slutet av juli fäller sin barr. Nix, svarar vi. Den som kommer först och också går först hos oss är vanlig inhemsk hägg. Lite trist just nu är därför att vi har en stor hägg som behagat slå sig ner rakt i blickfånget innanför gärdsgården.

Häggen har redan gjort höst

Som synes är dock inte hela häggen lövfri. Nej, när häggen lämnar in passar den närmsta grannen på att pråla. På själva gärdsgården växer nämligen guldhumle, Humulus lupulus ’Aureus’, som så här års skickar ut sina revor flera meter upp i häggen.

Guldhumlen där den egentligen ska vara

Vanlig humle och dess samhörighet med Tierpstrakten har vi skrivit om tidigare, men vad som är värt att påpeka är att guldhumlen tycks trivas betydligt bättre hos oss och just nu är pyntad med säkert miljoner små begärliga kottar. Men det kan förstås ha en så simpel förklaring som en mer gynnsam plantering i full sol. Eller är det häggen i egenskap av hösttrött klätterställning vi ska tacka?

Det regnar kottar från himlen - guldregn

Höstblom i Örtagården

I sin iver att hålla sommaren stången springer man runt i blomrabatterna med kameran i högsta hugg. Det är så lätt att man glömmer bort nyttoväxterna i Örtagården. Varför gå över örtlandet för att hämta blommor? Här är en handfull av de nyttoörter som fortfarande blommar för fullt:

Tulkört, Vincetoxicum hirundinaria
- spånadsväxt nyttjad som kräkmedel vid förgiftningar

Blåeld, Echium vulgare - färgväxt som även nyttjats mot ormbett

Blodtopp, Sanguisorba officinalis
- universell läkeväxt som även funkar i en sallad

Läkemalva, Althaea officinalis - den ursprungliga huvudingrediensen
i marshmallows, som också nyttjats som hostmedicin, spensalva och tobakssubstitut

Blå isop, Hyssopus officinalis
- oumbärlig slemlösande kryddväxt som också används av parfymindustrin

Kärleksört, Sedum telephium -
C-vitaminrik rotfrukt som flitigt varit i bruk vid kärleksmagi och skydd mot åsknedslag

Ja t.o.m. vår Bougainvillea (trillingblomma) blommar fortfarande.
Men den är det när som helst dags att ta in för säsongen.

Som de flesta andra giftiga växter har den intresserat läkarvetenskapen.

Bougainvillean har visat sig verksam mot vissa typer av diabetes.