Bakslag och ny granne

Med ens fick vi en nyttig näsbränna och en välbehövlig påminnelse om var vi bor någonstans. Redan för en dryg vecka sedan anlände tranorna rekordtidigt och allehanda blomster tävlade i att prunka rikligast och grannast. 

Redan förra veckan blomman storpudran som besatt... 

Likaså hade krusbäret, rönnspirean och flera fläderbuskar redan vecklat ut sina första löv, tidigare än någonsin, och den vanliga skogsalmen Alma såg ut att strax göra dem sällskap.

 ...och skogsalmens knoppar var groteskt svullna.

Då kom bakslaget och full vinter råder ånyo i Arboarkticum denna vecka.

 Var det här verkligen nödvändigt?

Därför var det roligaste som hände i helgen att vi fick en ny granne. För första gången på över två år fick vi anledning att pricka av en ny art vid fågelmatningen. Denna gång var det den trevlige herr svartmes som behagade avlägga en visit. Vi hoppas förplägnaden föll honom på näbben och att han stannar i trädgården permanent.

Herr svartmes föreföll att trivas. 

Vi får väl se hur stationär han blir.

Fallet fort

Ovädret Sven fick inte alls den omfattning  och dignitet för Norduppland som SMHI hade förutspått. Vi fick inte ens strömavbrott, vilket annars brukar ske vid minsta vindpust. Men olustigt blev det likväl. Den första snön föll och vi med den. Omedelbart uppdagades att Fort Arboarkticum långt ifrån var den ointagliga fästning vi hoppats på. Snön avslöjade obarmhärtigt hur en fallen ängel med klövar, horn och svans utan större problem forcerat fortifikationen.

 Onda spår i snön...

...med kända bieffekter

Den djävalusiska råbocken Iddi har sonika spatserat runt viltstängsel och staket i godan ro och med lätthet identifierat de svaga punkterna. Två gånger dessutom. Den ena grinden har klippts ovanifrån och den andra har krupits under. Ännu ett desperat försök görs nu att hålla kreaturet stången. Det blir inte vackert, men funkar det får vi väl leva med detta klantiga provisorium över vintern.

Föga dekorativ... 

...men förhoppningsvis duglig nödlösning

Gulknopp

Fortfarande ingen snö i sikte men nog är vintern likväl här. Om det signalerar, om inte annat, dumherrarnas ankomst. Visserligen har deras enfaldiga visslande hörts i buskagen kring tomtgränsen ända sedan i somras, men det är först nu de visar sig på julkortsmanér, bristen på snö till trots. Det är ju annars först då de lägligt brukar dyka upp likt jordgubbar i vaniljglass.

Tyvärr verkar dock inte allt stå rätt till med dumherrsflocken i år. Visserligen kan en och annan av dem även normala år bli knalla på THC när de överdoserar hampafrö, men det här är någonting annat. Vi fruktar en epidemi av det dödliga viruset gulknopp, som särskilt ger sig på finkar. För några år sedan fick våra grönfinkar smaka på den digra döden. Nu ser det alltså ut som om det är dumherrarnas tur. Trist är det.

Dumherre med gulknopp? Jo, tyvärr tror vi det. 

Notera särskilt den kladdiga näbben.

Der Kaiser & Knarris

Senast utlovade vi bild på vår välmående östtyska japanska kejsarek. Voila, här kommer en sådan:

Der Kaiser

Som synes är bladen ungefär lika stora som en norduppländsk träsko storlek 43. Toppbladet, här något skymt, är nästan dubbelt så stort.

Annars är det mest utmärkande draget för Arboarkticum just nu den invasion av kornknarrar som dragit in. Just utanför tomten, i obetade ängs- och hagmarker och alldeles för nära de arboarktiska sovrumsfönstren, är det just nu fullkomligt nedlusat med de märkliga högljudda hönsfåglarna. Crex crex knarrar de tjatigt kvällar och nätter igenom.

Typisk kornknarrsmiljö just utanför tomten

Att få syn på någon ur den månghövdade skaran i det höga gräset är däremot hart när omöjligt. Om man likväl gör det kan det se ut som på den här usla bilden:

Crex crex!!!

För mycket av det goda?

Medan arboarkticerna glädjer sig åt nästan 100 mm regn hittills denna månad finns det de som fått nog. Merparten av alla päls- och fjäderbollar i trädgården är sura och grinigast av alla är fasanen Tord. Utöver att väcka alla med sina missnöjda primalskrik arla i svinottan varje morgon sitter han mest med slokande uppsyn och tittar anklagande på alla som inte fyller på fågelmatningen med solrosfrön.

Mycket, mycket sur fasan

Nåja, alla kan ju inte vara nöjda alltid. Vi är i alla fall mycket tillfreds med den här sommaren så här långt. Upp med hakan Tord. Nu finns det inget mer regn i sikte och metrologerna lovar dryga 20 plusgrader igen redan till helgen.

Naturmorgon

Brrr, var kom snön ifrån? Så räv jag är tycker jag det här känns onödigt. Det blir kallt om tassen!

Och därinne i det jättestora röda grytet sitter de tvåbenta kossorna och glufsar i sig frukost i värmen. Och här står jag och trampar för att hålla hungern borta!

- Mutter.

Fåglarna tänker de minsann på. Titta på alla godsaker däruppe i trädet! Men mat till Räven? Nähä, det dög minsann inte. Annat var det förr. Jag minns en höstdag när jag hittade en hel flintastek på komposten. Det var tider det (även om jag hade en del synpunkter på bäst-före-datumet).

- Mutter mutter.

Det minsta man kunnat begära var väl att de åtminstone hissat flaggan! Det är faktiskt min födelsedag idag!!! 

- Skandal.

Men titta där i snön! Jag visste väl att det skulle finnas en liten godsak just till mig! Kossorna har bestämt slängt ut en liten husmus till sin favoriträv! Härligt, jag tror bestämt att den är hängmörad!

- Dagen är räddad!!!



(Och inomhus vid frukostbordet sitter de tvåbenta kossorna och konstaterar att Naturmorgon på lördagar i sina bästa stunder visserligen kan vara ett kul radioprogram, men att livesändningen från trädgården håller högre kvalitet.)

Vräkning

Den gamla vildapeln på Framsidan har vi berättat om vid ett otal tillfällen. Senast beskrev vi hur det ständigt expanderande pilfinkskollektivet nu lagt beslag på skatorna Kevins och Jeanettes kapsejsade byggprojekt i toppen av nyss nämnda träd och omformat det till fritidsgård, behändigt nära fågelmattningen strax nedanför.

Före detta skatbo

Som ni ser kan svartbygget näppeligen påstås försköna det redan tidigare tveksamt dekorativa trädet. Denna soliga söndag bestämde vi att måttet var rågat. Den förfulande trädtoppen måste bort! Så skred vi till verket!  Fram med motorsågen och väck med allt som inte befanns absolut oumbärligt då högstubben även framgent måste kunna fungera som utfodringsstation för hungriga Dennisar.

Så var det slut på den oönskade fallfrukten

Allt gick som planerat och inga incidenter inträffade. Ja, man kan säga att allting var frid och fröjd... ända tills vi röjt bort det forna skatboets alla omsorgsfullt ihopflätade kvistar. Då slog plötsligt det dåliga samvetet till! Stackars, stackars skatpar! Inte nog med att de blev bortkörda av ett ligistgäng pilfinkar, tänk på allt jobb de måste ha haft för att mura denna utsökta lerkonstruktion som återfanns i botten av boet.

Lerklinat bulverk à la Kevin & Jeanette

Skuldkänslorna kändes som ett tungt lastat ok på våra axlar. Vi överväger nu allvarligt att försiktigt lossa den delikata boplattan och fastgöra den i något annat träd som borde förskönas med ett skatbo. Varför inte hos våra försvarslösa sommargrannar till exempel? Strålande idé! Till handling!

Mossoffer

Julen står för dörren och på själva dörren hänger som brukligt årets krans. I år blev det visst en i mossa.

Mosskrans från Tobo julmarknad

Men ser inte kransen lite sliten ut redan? Vad är det som har hänt?

Nja, så här ska det inte se efter bara ett par veckor!

Det har bestämt varit tjuvar i farten och vi tror oss ana vilka de är. Otacksamma snyltgäster! Och er plöjer vi ner en förmögenhet motsvarande BNP i en liten bananrepublik på att utfordra året runt! Bah! Nu blir det ingen kokosnöt till jul. Så det så!

Samtidigt i en närbelägen fågelholk

En ny granne

Det händer ibland, men inte särskilt ofta, att arboarkticerna får nya grannar. Nu är ett sådant tillfälle. Till vår stora glädje har någon flyttat in i ett hål i vår slarvigt ihoprafsade mur mellan Sipplunden och Nedre pinetet.

Kanske dags att sätta upp en liten brevlåda utanför
ingångshålet mellan tegelstenarna?

Nu på söndagen, i samband med staketmåleri på platsen, fick vi för första gången träffa denna någon. Det visade sig vara ingen mindre än unga fröken Vera småvessla - en levnadsglad nippertippa som kanske inte är den mest vittra i omgivningen, men som ändå kommer långt med sin flickaktiga charm.

Tyvärr hann vi inte få någon bild på Vera, som hade rysligt bråttom då hon skulle på te hos herr och fru Melin. Därför har vi lånat en bild på Veras estländska kusin Hilja, som villigt poserar på en utbildningssajt på nätet:

Småvessla (Mustela nivalis nivalis)

Max gömmer en skatt

Vi vill genast betona att detta inte är avsnitt i vår sporadiska äventyrsföljetong Nosar och Näbbar utan en 100 procent verklig episod, direkt saxad ur den arboarktiska vardagen.

Det började med att vi vid frukosttid fick besök av Max som beslutat sig för att ha en liten vinterpicknick i vår köksträdgård. Riktigt vad han mumsade på såg vi inte då, men han lät sig väl smaka och såg hemsk lycklig ut. Det vill säga ända till dess att skatan Konrad uppenbarade sig.

Max lyckligt smackande

Konrad gjorde sig ännu mer korkad än han egentligen är och bombarderade stackars Max med frågor i stil med: Vad gör duuu…? Har du godis?? Får jag smaka?? Visst får jag smaka, baaara lite, snälla??

Efter fem minuter med Konrads enträgna närmanden fick Max nog, tog frukosten mellan tänderna och flydde. Via några listiga krumbukter och kringelikrokar lyckades han faktiskt skaka av sig den oönskade uppvaktningen. Matron var dock redan saboterad varför han beslutade sig för att bryta taffeln, varpå han uppsökte Vallen mellan Pelousen och åkern.

Bra, ingen ser mig

Här mellan två stenblock gömde Max den resterande frukosten. Kan vara bra att ha en annan gång, tänkte han och skuttade vidare hem till grytet för en förmiddagslur.

Dags att sova frukost

Korkade Konrad letade förgäves efter räven och hans skatt hela dagen utan hitta någon av värde. Men det gjorde vi. Det var ju bara att följa spåren i snön – men det tänkte väl inte Konrad på.

 

Max skatt

Husockupanterna

Vi har ju redan tidigare berättat om Kevin och Jeanette, de två norduppländska skator som bestämt sig för att flytta ut på landet. Närmare bestämt till vildapeln alldeles utanför vårt köksfönster.

Oss veterligen har vi aldrig godkänt deras byggplaner och inte heller har vi någonsin önskat oss fler skränande grannar. Vi borde naturligtvis satt ner foten omedelbart och vräkt dem. Men hur det nu kom sig blev det aldrig riktigt av. Det var liksom något lite rörande över det unga, ganska småväxta skatparet, som inte riktigt uppvisade den typiska list och förslagsamhet man är van att se hos deras artfränder.

Valv och trädäck - trendkänsligt i Norduppland!

Inte heller vågade det ängsliga paret riktigt ta steget och flytta in i drömkåken, när allt kom till kritan. Efter att bygget var färdigt har de endast besökt det dagtid. Denna senfärdighet har nu visat sig vara ett stort misstag.

Hotell Pimpinell i vinterskrud

På en annan del av tomten, i det skyddade fort som den stora pimpinellrosen erbjuder, bor den ständigt växande klanen pilfinkar, som delar sin tid mellan att expropriera tomtens alla fågelholkar, föröka sig ohämmat och däremellan förse sig med osannolika mängder hampa och solrosfrö. Denna klan har nu fått ögonen på den utmärkta boning som det stackars unga skatparet med egna näbbar och klor byggt.

Närhelst man kikar ut ser man nuförtiden minst fem-sex glada pilfinkar som inspekterar och inventerar Kevins och Jeanettes boning. ”Här ska vi ha lekrum och här blir en bra matsal”. Nedanför sitter Kevin och ser sorgsen men villrådig ut. Survival of the fittest - naturen är då sannerligen grym!

Ännu en holk

I stort sett varje by eller bruk i Norduppland ståtar med sin egen julmarknad. Den som vill täcka in dem alla har ett digert schema redan från mitten av november ända in i julveckan. Utan att skarva allt för mycket kan man säga att det går 20 på dussinet. Nu gör det inte så mycket för de flesta av dem är utmärkt besöks- och prisvärda. Många av produkterna är dessutom gediget hemsnickrat hantverk.

Efter gårdagens julmarknadsbesök i Tobo kom vi hem med ännu en present till våra talrika bevingade grannar, närmare bestämt Ernst. Ernst är som ni kanske minns trädkrypare och Dennis bästa kompis. Tyvärr är Ernst lite specifik i preferenserna gällande sitt boende. Därför har han fram till nu inte varit bofast hos oss utan bara hälsat på vid sporadiska, men mycket uppskattade, tillfällen. Nu ska det bli ändring på det! Gårdagens inköp var nämligen en trädkryparholk!

Månne ett Ernstarbo i vardande (för att följa den märkliga
norduppländska nomenklaturen för ortnamnsbildning)?

Det speciella med denna holk är att den saknar ingångshål på framsidan och att den helt saknar bakstycke. Ernst vill nämligen boa direkt intill trädets bark för att bli riktigt tillfreds och han vill klättra in i boet direkt från stammen. För den som vill ha en mer utförlig beskrivning rekommenderar vi Naturhistoriska riksmuseets hemsida.

Vad vi också med emfas vill uppmana alla att göra är att titta på det här Youtubeklippet om hur Ernst hittar hem! Obetalbart!

Snabbmat

Arboarkticum har de senaste veckorna invaderats av små fåglar som låter swoooosh. Ja, de sjunger inte så utan det är när hundratals, kanske tusentals, fåglar på ett osynligt kommando lyfter från havreåkern på samma gång som ljudet uppstår, och det gör det flera gånger i minuten.

Pågående massinvasion

De till synes nerviga och lättskrämda fåglarna i fråga är gråsiskor och påminner i luften mest om ett stort fiskstim som blixtsnabbt och unisont byter riktning när de attackeras av en stor rovfisk. Enstaka siskor, både gråa, gröna och snösiskor har vi ofta på besök vid fågelmatningen vintertid, men i sådana här mängder har vi aldrig sett dem uppträda.

 

Ingen bra bild - vi vet

Men om siskorna är ett fiskstim, vem är då rovfisken? Vi vet, han uppenbarade sig strax efter våra fåfänga försök att fotografera fågelflocken. Det var ingen annan än vår väl förtrogne granne sparvhöken Fritz, som var på sitt allra mest poserande humör och villigt och våghalsigt visade upp sig på själva gärdsgårdsgrinden.

Men den här blev bättre

Små och stora suggor

Vi har tyvärr ofta haft anledning att beklaga oss över vildsvinet Barbro och hennes anhang när de levt rövare på tomten. Alla suggor har dock inte samma förmåga att ställa till oreda. Får vi lov att presentera en av Arboarkticums allra minsta invånare – den blott några millimeter stora gråsuggan Cecilia.

Bäst man tar det försiktigt så man inte halkar...

Jämfört med henne är till och med snökristallerna biffiga. Vad Cilla tycker om det vet vi inte men kylan tycks i vart fall inte bekymra henne. Inte mer än att allt går lite långsammare den här tiden på året. Gott och väl fem minuter tog det för den unga gråsuggefröken att passera över den lilla snöfläcken vi hittade henne på. Men till sist gick det och hon kunde krypa ner under några blötmysiga löv.

Ibland önskar man att man hade larvfötter

En tårdrypande historia

Det inträffar ibland att arboarkticer blir sentimentala. Det är inte ofta, men i helgen hände det.

Utanför vedboden låg plötsligt Denise, den feminina halvan av vårt närmsta grannpar, kall, stel och livlös på det frostiga gräset.

Tack för den här tiden

Vi försökte krampaktigt fantisera ihop en historia tillsammans om att det inte alls var Denise, utan en påfrestande våldgästande kusin till henne (Doris?), som klantat till det och farit med huvudet rakt in i bodfönstret.

Men det gick inte att blunda för fakta: Dennis visade sig endast ensam vid fröautomaten. Alldeles ensam, solo och allena.

Av respekt för Denise och med tacksamhet för alla de stunder hon glatt oss med sina konster och sitt pratglada sällskap placerade vi henne försiktigt på en sten, där hon kunde se ut över åkrarna där kärrhöken ryttlar, mot himlens alla fågelsträck, och mot sjön där gässen fortfarande väsnas inför avfärden söderut.

Morgonen efter var hon försvunnen. Vi hoppas att hon fick följa med till någon varm och vacker plats.

Dennis förresten, har lyckligtvis ett skandalöst kort minne och har redan börjat larva sig inför en pudding från grannreviret. Som av en händelse råkar faktiskt även hon heta just Denise. Vi är förvissade om att ordningen i Arboarkticum mycket snart kommer att vara i balans igen. I Arboarkticum är det som i sagans värld: slutet gott, allting gott.

Goda grannar?

För en gångs skull förärade våra grannar Gerda och Gert oss med ett besök när det inte var hel- eller halvskumt ute.

– Näe, mamma! Nu går inte det här längre. Fullkornshavre och
sura vildäpplen varenda dag. Jag börjar känna mig som Gunde Svan.
Jag är sugen på lite asiatiskt som omväxling.

 

– Visst min son, men då får vi vänta tills våra grannar i Arboarkticum
slutat härja runt i trädgården för dagen.

– Okej, då kommer vi tillbaka lite senare i stället.

Ännu en animalisk gourmetuppvisning

Och i Arboarkticums zoologiska inomhusträdgård fortsätter djurlivet att blomstra, allt medan utomhusfloran ger upp andan i rask takt.

Just som vi gjort processen kort med det blötdjur vi fann knaprandes på fönsterremsor häromdagen, så var det dags för nästa uppvisning av våra inneboende smådjursockupanters smaklösa matpreferenser.

Yummy, crunchy fly!



Rakt i blickfånget på fönsterbrädan i hallen har den här halloween-firaren tjyvstartat smaskandet på årets trick-or-treat-gotter.  Vi känner oss synnerligen förgrymmade! Det är ingen ordning på ungspindlarnas uppfostran nuförtiden - lakritsdoppade flugor får man väl ändå bara äta på lördagar!

Hotell Pimpinell goes Hitchcock

Eftersom vi matar fåglarna året runt och i princip vartenda större träd i trägården är begåvat med minst en fågelholk är det vanligtvis ett herrans fågelliv i Arboarkticum. I år är det värre än vanligt. Till och med de starkt revirhållande Dennis och Denise tycker att tillgången på komfort är så god att de, tvärtemot alla regler, accepterar minst en ytterligare nötväckefamilj vid fågelmatningen.

Allra värst är det dock med pilfinkarna! Visserligen har vi under årens lopp noterat att de tycks bli alltmer framgångsrika men nu börjar det bli rent löjligt.

Flockens alfahanne poserar näbbigt på gärdsgården

När vi flyttade hit för nio år sedan var det i princip bara ett strävsamt lågmält grått proletärpar som endast sporadiskt lämnade sin taggiga rosenbuske för att diskret komma fram och smaka på skulorna från fågelbordets läckerheter. Med tiden har de dock blivit allt djärvare och gjort en veritabel klassresa. Nu duger det inte längre för de allt finare pilfinkarna att bo i bushen. I stället har det flyttat in allt fler pilfinkar i allt mer attraktiva holklägen. Inte ens annars så aggressiva blåmesar, talgoxar och flugsnappare har förmått att stå upp för sina invanda kärleksnästen.

Inte lika grann i år som i fjol - men det tycks inte spela någon roll

Vad har då hänt med den gamla pimpinellrosen där resan började? Ja, som vi berättade redan i fjol tycks det som att alfaparet numera ha startat hotellverksamhet och hyr ut rum i de taggiga snåren åt mindre bemedlade släktingar. Rosenbusken är inte alls lika tilltalade i år som när vi lyriskt beskrev den i fjol, och då var det ändå drygt två veckor längre gånget på säsongen. Detta är dock inget som bekymrar hotellgästerna som aldrig varit så många. När man nu blir busken för närgången hör man plötsligt ljudet likt en brusande fors och i nästa ögonblick tycks höstsolen gå i moln när himlen förmörkas av upprörda pilfinkar. Det hela ger lite otäcka vibbar av Hitchcockfilm och man funderar så smått på om det här med välgörenhet för samhällets olycksbarn verkligen är en så bra idé?

Oro och frustration i Lunden

Plommonlundens väktare Mika-El var upprörd! Han flaxade från trädtopp till trädtopp som en osalig ande och var helt omöjlig att få att sitta still. Vi förstod genast att något förfärligt inträffat.

Mika-El var helt uppriven och rastlös...

Just vid ingången till Lunden satt Mika-Els lilla medhjälpare Gergils, en normalt bekymmerslös liten faun vi inhandlat för en spottstyver på en loppmarknad i Notting Hill. Gergils var inte alls lika hyperaktiv som Mika-El, tvärtom, han var deprimerad, på gränsen till apatisk och satt helt stilla och glodde tomt framför sig. Nu förstod vi allvaret i det inträffade.

...medan Gergils föreföll frånvarande

Tack vare vår myggslukerska Siouxsie hade vi kunnat ägna halva sommaren åt att få fason på vår eftersatta lund. Bland annat hade alla gångar rensats kliniskt från ogräs, bäddats med tidningspapper och försetts med ett nytt tjockt lager flis och nya tätare kantkedjor av stora stenar. När vi klev in i Lunden var detta synen som mötte oss.

Från vänster till höger: funkia, lungört, Dagens Nyheter, trolldruva

 

Från vänster till höger: pestskråp, Dagens Nyheter, myskmadra

...ja faktiskt mest Dagens Nyheter om vi ska vara helt ärliga

Det var inte längre någon tvekan vad som fått Mika-El att gå i spinn. Hon var tillbaka nu med hela sitt anhang och de var riktigt sugna på plommon. Vi syftar förstås på Barbro – Nordupplands mest missanpassade vildsvinsugga. Det är inte lätt att vara skyddsande när man har naturen emot sig! Stackars Mika-El!

Siouxsie och kärleken

Det är inte bara i kaktuslandet det råder högsommarvärme i känslolivet. Ni minns väl Siouxsie, vår myggätande monstermaskin?

Siouxsie - myggens skräck

Det är helt och hållet Siouxsies förtjänst att vi har kunnat tillbringa några semesterdagar med hårt arbete i vår plommonlund. Förra sommaren kunde vi knappt vistas där, på grund av myggplågan, och gångar och rabatter växte obönhörligen igen. Nu stundar andra tider! Myggen är väck, och under två dagars tid har vi rensat alla gångar, lagt marktäckning av tidningar och ett tjockt lager färskt träflis ovanpå.

Det är med träfliset kärleken kommer in i bilden. Siouxsie har mött kärleken, och han kom i form av flismaskinen Brutus.

Brutus - trädgårdens bästa vän

Där vi stod intill Lunden och flisade torra grenar såg vi plötsligt hur Siouxsie glodde som förhäxad på den stora, starka och brölande Brutus.

I kvällningen såg vi dem tillsammans, där de vänslades i ett avlägset hörn av trädgården. Rara, på sitt sätt, men vi vill knappast tänka på vad resultatet av den här förbindelsen kan bli.

Me Brutus, you Siouxsie?