Oro

Det ser inte så farligt ut på avstånd...

Framsidan 22 februari 2015 

Det mesta av snön är borta. Solen värmen vid närvaro och stararna tjattrar redan i popplarna. Det kinesiska tulpanträdet håller på att veckla ut årets första löv. Alldeles för tidigt förvisso men det är svårt att inte glädjas ändå att det klarat vintern så här långt helt utan problem.

 Det kinesiskt tulpanträdet gäspar och sträcker på sig

I det dubbelt bubbelplastinredda växthuset är stämningen yster. De exoter som för evigt är dömda till ett liv i kruka tisslar och tasslar förväntansfullt med fjolårets frösådder att; snart är det dags! Nu är det mindre än 40 dagar till påsk och då ska väl ändå växthuset ha öppnat för säsongen!?

Yster stämning 

På en hylla i yttertältet sitter det här normalt ganska cyniska och krassa gänget, men även de har drabbats av vårkänslor och längtar ut.

Trädgårdsväktarna Ulrik, Toady och Herbert har vinterledigt

Men man anar inte vilken ond och hård värld man längtar ut till. Minns ni den östasiatiska taggalmen (Hemiptelea davidii) från ifjol? Inte ens detta hårt beväpnade monster med massor av upp till 15 cm långa sylvassa taggar hade en chans när Jösses mördarkäftar satte in.

Hemiptelea 2014 

Hemiptelea 2014

Och lika illa är det för vår stolthet, hybridhästkastanjen Gimborns Pride, vår enda kanstanj som hittills blommat och detta med härligt läckra gulrosa lyktor. Nu är det förmodligen slut med det.

Gimborns Pride 2014 

Gimborns Pride 2015

Kapprustning

Tada! Sådärja 400 meter smärta i form av ett elstängsel uppmonterat. Nudu, bockarsle. Nu har du pressat dig genom staketet för sista gången. (...) Fast osvuret är nog ändå bäst. Iddi brukar ju likväl alltid ta sig in på något vis. Ska vi gissa att han denna gång lär sig att kortsluta strömmen eller nåt sånt?

2 mm:s eltråd i kraftig uppförstoring

Cynikernas julafton

Samtalstonen vid frukostbordet var en smula dämpad denna söndagsmorgon. Det visade sig att vi hade fått rätt i våra farhågor. Domedagsprofeter får ju alltid det förr eller senare. Allt nytt och krytt i trädgården, som vaknat alldeles för tidigt under denna bedrägliga vår, hade tidigt under veckan fått smaka på sex mumsiga minusgrader med förfärande resultat. Nästan undantagslöst hade nyplanterat och annat exotiskt förfrusit sina späda skott och blad. Det här är faktiskt den senaste nattfrost vi upplevt och den sved onödigt bra.

Förfrusen araliatopp

Vi försökte komma på undantag från lördagens jämmerdal att trösta oss en smula med och enades om att åtminstone den vitbäriga Yunnanrönnen (Sorbus microphyllus) var ovanligt tjusig och hade artat sig bra efter några kämpiga år.

Vitbärig Yunnanlönn på lördag eftermiddag

När vi kom ut i trädgården igen en kvart senare upptäckte vi resultatet av nattens oönskade besök. Råbocken Iddi hade visserligen bara valt att göra processen kort med en enda lignos, men naturligtvis hade han valt just nyss nämnda rönn. Tack så djävla mycket!

Samma rönn idag

Nu är det krig bockarsle! Hädanefter kommer vi bara att plantera ut växter av det här slaget. Det har åter blivit dags att testa en liten brödgran på friland i skyddat läge. Sug på den du eländiga kreatur!

Brödgranen Lillapis på plats i utkanten av minipinetet

Ett nytt hot

Nä, den hägrande vintern var visst bara här och nafsade lite i lövverket innan den drog sig tillbaka igen. Fortfarande är det en lång, ljum och helt fantastiskt vacker höst. Någon hotande höststorm har vi heller inte drabbats av. Därför firar vi med att fläska på med några till av säsongens högtidsstunder.

Till exempel har klätterbenveden frukt för första gången. Läckert!

Klätterbenveden har inte alltid trivts i den styva leran. 

Men i år har den satt fart på allvar. 

Och böjer man sig fram och tittar noga har även vintergrönan dekorativa bär just nu.

Vita vintergrönebär 

Och som en av de sista lignoserna firar just nu vårt japanska nashipäron (sandpäron) kulörta triumfer i bladverket. Det är bara att slå fast att den långa, varma sommaren också var bra för trädens höstfärger. Vackrare höst än så här har vi nog inte upplevt.

Nashi brinner - sandpäron sprunget ur Ica:s fruktdisk 

Men vi är naturligtvis inte dummare än att vi förstår att allt det här också har ett slut och att råbockens egen sex månader långa häxsabbat snart är här. I år har vi valt en ny strategi för att om möjligt hålla det hornbepansrade djävulskapet stången. Till att börja med har vi förlängt staketet ända fram till lekstugan.

Ännu ej helt färdigmålat, men likväl förlängt, staket

Sedan har vi från lekstugan satt upp ett cirka 80 meter långt, tillfälligt viltstängsel fram till staketets andra ände på Vallen bakom Stenpartiet. På så sätt har vi förhoppningsvis lyckats viltsäkra i princip halva tomten, åtminstone mot lite större vilt. För att själva kunna forcera det nyrustade fortet har vi kompletterat bygget med en provisorisk grind på framsidan.

Provisorisk grind i säsongsanpassat viltstängsel

Men, men, men. Säg den glädje som varar för evigt. Det mindre viltet som inte låter sig störas av något stängsel gjorde sig snabbt påmint. Det här nya inre hotet - förmodligen vanliga husmöss - har vi veterligen inte haft några problem med ute i trädgården tidigare. Men någon gång ska väl vara den första för allting. Tyvärr var det ingen mindre än vårt stora, stolta citrontörne (Poncirus trifoliata) som fick smaka på mössens skarpa tänder. Fast om han inte överlever vintern nu har vi ju i alla fall någonting att skylla på. ;-)

Faran för skörbjugg på bygden delvis avvärjd. 

Citrontörnet nästan fullkomligt avgnagt av tusentals små muständer

Zzznigel

En av arboarkticerna har på eget bevåg, trots högljudda protester från övriga, för många år sedan dristat sig till att plantera in pestskråp (Petasites hybridus) i Lunden. Hittills har det gått bra. Det invasiva ogräset har hållits i schack, kanske delvis på grund av att någon okänd kanalje ständigt mumsar i sig de jättelika bladen vartefter de dyker upp.

Pestskråp i förfall

Då vi inte har något större problem med sniglar i vår kruttorra trädgård, exempelvis har vi ju inga mördarsniglar, har vi länge funderat på vem det är som är så begiven på pestskråp men som samtidigt ratar sallad och spenat och slikt som vi själva kan tänka oss att förtära. Igår tog vi för första gången en illdådare (eller välgörare, välj själv) på bar gärning. Det visade sig vara en proppmätt vinbergssnäcka som somnat bokstavligen mitt i maten.

Zzzz...zzz...zzz

Att äta eller ätas, är ju frågan. Eller att sova eller sövas kanske? Vi får väl se om vi ses igen, lagom till 14 juli. Må så gott till dess lille vän!

Var det nån som sa L'escargot?

Svinbra - det funkar ju!

Det 140 meter långa faluröda staketet utmed infarten och åkern var en följetång här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Även om det kostade på i form av tennisarmbågar och annan ohälsa är vi själva tämligen nöjda med slutresultatets estetiska kvaliteter. Inte minst mot den vita snön.

De 18 sista metrarna staket intill infarten

Men nu kan vi äntligen även slå fast att det funkar och fyller sitt huvudsakliga syfte - att hålla ute oönskade gäster. Den snöiga åkern utanför är fullkomligt uppbökad av våldsamma vildsvinstrynen, men innanför staketet råder fortfarande friden.

Vanlingtvis är det suggan Barbro med kultingar som gör ovälkomna besök,

men denna gång är det tydligen galten Sven. Hela åkersträckan utanför staketet

är uppbökad, men småträden just innanför har alla klarat sig helskinnade.

Eller nåja, alla otäcka kretur räds inte nybyggnationen. Monsterharen Jösse kan så klart ta sig igenom spjälorna och råboken Iddi tar sig helt enkelt in från andra hållet, där det inte finns något staket. Sedan sätter han sina rovgiriga käftar och vassa horn därhelst de icke skall vara.

Iddi har demonstrerat sin ondskefulla vrede på ett fullkomligt oskyldigt gullregn

 

I sanningens namn måste vi dock medge att kapsejsade hönsnätsburar till följd av för mycket och för tung snö hittills varit  ett betydligt större problem än elaka odjur denna vinter. Åtskilliga är de lignoser som blivit amputerade eller på annat sätt återlåtna. Men än så är det långt till vår varför Iddi och hans anhang säkert hinner revangera sig och åter ta upp kampen med vädrets makter om att vara trädgårdens största skadeverkare.

!!!

När vi anlände Arboarkticum på fredagskvällen fick vi en obehaglig välkomsthälsning. Någon hade lämnat kvar tre stycken tomma 20-litersdunkar Roundup just intill uppfarten! Det är inte utan att man undrar VEM som hällt ut dem och, kanske framför allt, VAR detta har skett? Sedan gick helgen. Vi är fortfarande inte människor.

60 liter dödligt gift, t.ex. för ett arboretum

Fripassagerare

Vi var visst lite väl snara härom sistens med att döma ut djurlivet på Madeira. Faktum är att det är rikligare än man först kan tro. Ja, till och med så ymnigt att vi fick med oss några arter hem.

När vi skulle plantera om den här Madeira-järneken (Ilex perado maderensis), som vi inhandlat av en liten gumma i saluhallen i Funchal, dök en sällsynt stor och fly förbaskad Madeira-daggmask upp ur jordklumpen. Till saken hör att den arboarkticer som ombesörjde omplanteringen har daggmaskfobi (vilket onekligen är opraktiskt i kombination med ett brinnande trädgårdsintresse) – varför masken utan vidare åtgärd fick följa med ned även i den nya krukan.

Madeira-järnek

En närmare titt på järneken avslöjade vidare att masken inte var det enda oönskade djur som liftat norrut med plantan. Trots sitt taggiga och till synes ogästvänliga yttre förefaller tyvärr hela järnekseländet nedlusat med madeiriska sköldlöss. Gäuck!!

Madeira-sköldlöss

Men vi har glada nyheter också. Nu har de första frösådderna från Madeira börjat gro. Först ut var några mimosor, följt av någon baljväxt vi ännu inte identifierat. Men så idag visade sig också den första äkta höghöjdskastanjen ovan jord. Bra bra. Fortsätt på det viset.

Nu äntligen ovan jord - äkta kastanj från Eira do Serrado

Tjugondag Julian

Nu är julen definitivt över. Tack och lov, säger arboarkticerna, som inte är särdeles förtjusta i denna kravfyllda och norénskt ansträngande, så kallade, högtid. Likt förbenat gör vi oss aldrig av med julen fullt ut förrän just den 20 januari. Tjugondagen betyder således något helt annat i Arboarkticum än annorstädes. Anledningen är ett par födelsedagar som drabbar hushållet i mitten av månaden och som ingen orkar städa ut julen innan de är avklarade.

Nu är i alla fall hemmet åter kliniskt befriat från kulörta kulor och Aladinaskar. Själva granen, en i år ovanligt gles och krokig odåga, som lystrade till namnet Julian (efter Wikileaksgrundaren med samma namn), ligger som sig bör ute på plogvallen och skäms.

Först den 20 januari dansas Julian ut

Ska sanningen fram har vi aldrig någonsin haft en så tragisk gran som Julian, men så går det när man inte förser sig med julkonifer förrän snöstormen dundrar på juldagseftermiddagen, när skymningen redan börjat övergå i komplett djävla mörker. En timme senare var Julian klädd och återgäldade hedersbetygelsen med att genast börja barra.

Maken till sned och ful gran har vi aldrig upplevt

Men att säga att ingen i Arboarkticum kommer att sakna Julian, nu när han är borta, vore att fara med osanning. Ungefär en miljon kvalster och insekter som följde med honom in, och av vilka en överraskande ansenlig andel utgörs av stora harkrankar, känner sig verkligt vilsna och terroriserar just nu hemmet å det gruvligaste i utsiktslös jakt på en annan rödgran. Och det lär de väl fortsätta göra tills vi kan vårstäda på riktigt.

Precis överallt just nu inomhus i Arboarkticum

Titt och otätt

– Vad det drar! Är det något fönster som står öppet? Stäng för sjutton det är ju vinter ute!

– Nej, alla innerfönster är på plats nu så de går inte ens att öppna.

– Det drar ändå från pigkammaren. Är allt verkligen som det ska?

Kallt ute, fullt drag inne.

– Men, vad sjutton är det där uppe i hörnet?

Det är någonting i hörnet

– Hur kom han hit och är det där verkligen en lämplig föda för honom? Det är inte utan att man undrar lite smått vad de använder för lim på fönsterremsorna nu för tiden?

Skurken i dramat, tagen på bar gärning

– Man kan också fundera på vad trädgårdssnäckor tycker om temperaturer under nollstrecket? Men det får vi snart reda på för nu åker han ut! Hoppas Pekka gillar skaldjur!

Vintjuvar i farten

Den minnesgode läsaren kommer måhända ihåg hur arboarkticerna ifjol framställde sin första flaska vin av egna druvor. Meningen i år var att återupprepa, eller till och med överträffa, den bedriften. Måhända skulle druvorna den här gången rent av räcka till två flaskor? I enlighet med det goda fruktåret i övrigt såg det länge lovande ut med ymnigt av dignande druvklasar som den här:

Sukribe

...och den här:

Zilga

För att ingenting skulle gå tokigt inför det hägrande vintrampandet hängde vi den sista veckan till och med ett bärnät över vinstockarna, trots att vi vet att det alltid brukar stryka med några druvbegivna trastar på köpet.

Dödens garn

Den bra nyheten i år är att inga fåglar gick åt. Den dåliga nyheten är att vinskörden gick åt fanders ändå. Nätet kanske skyddade från fjäderfän men det finns tyvärr även andra flygfän som man inte stoppar lika lätt. Inför den planerade skördefesten på söndagen såg i princip hela den tänkta skörden ut så här:

Nä, men va f*n nu då?

Och överallt på närbelägna vinblad satt överförfriskade odjur som den här:

"..vi äro små humlor vi..."

… som rapande framförde riktigt usla dryckesvisor med pipig och enerverande stämma.

Ja, tack för kaffet då!

Tierpsjuryn sätter ner tassen. Och framtänderna.

På trädgårdsmässan i år utnämndes Maris Peer till årets potatis. Nu är det dags för Tierpsjuryn att säga sitt i den viktiga potatisfrågan.

På tredje och sista plats placerade sig Amandine och Highland Burgundy Red. Juryn nändes faktiskt inte ens smaka på dessa märkligt doftande utländska spektakel. ”Passar inte här” var ett omdöme som hördes i den spetsnästa jurygruppen.

"Utländskt bjäfs"

Andra plats delas av sorterna med damnamnen Chérie med Anya. Fortfarande tyckte juryn att det var onödigt tillkrånglat och modernt, men en smakbit eller två slank ändå ner. ”Det är i alla fall snygga tjejer, på sitt sätt, men omöjliga att stava till”, blev det slutgiltiga omdömet.

"Annorlunda, men inte oäven" . Notera nafs- och bitmärken.

På första plats då: TADA!!! Tierpsjuryn valde enhälligt samma potatis till vinnare som trädgårdsmässans nästan lika meriterade proffstyckare: Maris Peer är, enligt Tierpsjuryn, en oemotståndlig potatis till sommarens sill- och primörbuffé. En bit Västerbotten till hade varit kronan på verket, tyckte juryn!

"Oemotståndlig klassiker!" I princip utplånad.

Själva skär vi tänder och tänker att vi aldrig, aldrig någonsin igen, ska lägga potatis på förgroning i ett obevakat vindsutrymme utan minst ett dussin riggade musfällor runt omkring. Vi ber också att få påpeka att vi och Tierpsjuryn inte delar syn på varken sättpotatis eller något annat, överhuvudtaget, i tillvaron.

Blasfemiska odjur

Den besinningslöse grävling, vars namn vi inte längre tänker ta i vår mun, fortsätter att terrorisera Lunden å det grövsta. Utöver att flytta stenmurar och gräva upp nyplanteringar som misshagar honom har han denna gång även hängivit sig åt att klå upp väktaren å stora Lundtorget – paddan Tådy. Tådy hade inte mycket att sätta emot när den nedrige nattarbetaren började veva med sina ramar.

Tådy, före och efter attacken

Samtidigt har andra sidan av tomten råkat ut för en annan marodör. Det är Jösse, som är tillbaka efter sin sommarferie och nu på sedvanligt brutalt manér härjar bland försvarslösa örter och små späda oskyldiga lignoser. Minns ni den rosa maskrosen från i fredags? Klart ni gör, men ett minne är blott vad den är för så här såg den ut i morse:

Gormeten Jösse föredrar numera rosa maskrosor

Hösttamarisken i Sydrabatten hade just hämtat sig från Iddis attack i vintras när den nu råkade ut för Jösses förbannelse. Övriga lignoser i rabatten har dock klarat sig helt helskinnade så man börjar ana att tamarisk är något i hästväg. En förklaring kan vara att det just är från tamarisken som man får den manna som Israels barn tjatar om i Gamla testamentet.

Jösses mannadråp

Inte heller bäralmen på Pelousen, Celtis occidentalis, fick vara i fred. Undrar just i vilken religion som dess bär spelar en viktig roll? Tänk att ingenting får vara heligt. Gnagarusling!

Denna bäralm fick aldrig bära bär

Skrattar bäst som skrattar sist

Halloj. Jag är snigel här. Rätt klipsk också faktiskt, om jag får säga det själv.

Läste ni också det makalöst korkade inlägget häromdagen där arboarkticerna utropade sig till segrare i kålrabbitävlingen?

Hahaha! Maken till självgod dumhet har man väl knappast sett va??? Skräna och skryta över att man överlistat väder, skalbaggar och Rolf – men överhuvudtaget inte ta med MIG i beräkningarna??? Man häpnar.

Men nu har jag visat var skåpet ska stå. Det var knappast ens en kamp. Tvåbeningarna vände ryggen till, och jag fick jobba ifred. Mitt värv är nu fullgjort och det är JAG som står överst på prispallen och tar emot era stående ovationer.

Snopet är bara förnamnet

En midsommarnattsmardröm

Hela vårt vuxna trädgårdsliv har vi varit aktiva i motståndsrörelsen mot dem. Vad hjälpte det. Plötsligt, på årets längsta dag, stod de bara där på uppfarten, en hel armé med röda dumstrutar på huvudet, beväpnade med giftsvamp.
–Vi är TTIO, Trädgårdstomtarnas invasionsorgan. Allt motstånd är meningslöst! mässade de i kör med otäcka, metalliska, entoniga röster.
– Var god bered plats för vår etablering i denna park, beordrade de hotfullt.

En fasa värre än döden

Hur vi än försökte skulle vi inte kunna undkomma. Skulle vi lyckas dräpa en tomte skulle genast två nya uppstå ur tomma intet och det var nu bara en tidsfråga innan den dåliga smaken helt skulle ta över. Så fort tomtearmén hade röjt väg skulle snart väderkvarnar, solur och rosa plastflamingon besudla tomten med sin entré...

Vi vaknade kallsvettiga mitt i natten. Puh! Det var bara en fasansfull nattmara som ridit oss. Nästa missommar får vi nog ta det mer försiktigt med salt mat och hemkryddad snaps, alternativt ransonera spelandet med vår nyinförskaffade gnombowling.