Halvvägs

Mitt i februari!

Med de senaste vintrarna i färskt minne kan vi dra slutsatsen att vi nu hunnit ungefär halvvägs tills risken för frost och snöplåga är över. Jäpp, så illa är det faktiskt. Let's face it! Tro inte på dem som med lent tal om ljusets återkomst försöker föra er bakom detsamma. Än så är det långt till vår och näst intill oändligt långt till sommar.

Försök inte! Kom igen i vår någon gång

Men en sak har vi i alla fall att glädjas åt. Eltrådarna i staketet har effektivt hållit råbocken Iddi utanför detsamma i år. Inte utan en viss skadeglädje ser man av spåren i snön att Iddi hoppat baklänges flera meter när han fick smaka på starkströmmen. Hähä! Rätt åt dig bockarsle! 1-0 till Arboarkticerna!

Strömhopp!

Men säg den glädje som består. När väl Iddi oskadliggjorts har nästa skadeverkare i näringskedjan sett, och med emfas tagit, sin chans att bli vinterns värsta vandal. Får vi lov att presentera den djävulska Jösse!

De vingade benvedarna är nu ett minne blott

Vi hade en gång en kinesisk blomsterkornell 

"Hmm... den här kvisten på hjulträdet var inte heller god. Bäst jag smakar några till"

Således Naturen-Arboarticerna, ungefär 38-1. Harstek? Någon?

Tröttsam medierapportering

Egentligen borde man väl vara odelat positiv till den gröna sköna vintern som gjort att vi redan ligger flera veckor före i vårbruket. Likväl kan vi inte tycka annat än att det är lite påfrestande hur mediena varje gång snön uteblir slår på stora trumman  och basunerar ut att detta är någonting HELT unikt som nästan aldrig har inträffat tidigare. Hade man inte haft den senaste vargavintern i så färskt minne skulle medierna väl dessutom ha tagit mildvädret som ett bevis för växthuseffekten. Nu passar man sig åtminstone för det.

Att rosor blommar och koltrastarna sjunger vintern igenom är inte ovanligt ens här norr om Mälaren. Att hästhov och snödroppar sticker upp redan runt årsskiftet sker varje gång som vädret tillåter det. De mångtaliga rapporterna om blommande körsbär så här års beror däremot i allmänhet på journalisternas okritiska förhållningssätt och folks okunskap om hur hybridkejsarolvon ser ut. 

Därför var det med stor skepsis som vi på trettondagen mottog uppgifterna om att de berömda körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm blommade. Fejkade blommor inköpta i någon asiatisk livsmedelsaffär tänkte vi, men skickade i alla fall iväg en (tyvärr kameralös) spejare ner på stan i Stockholm. Och döm om vår förvåning när uppgifterna visade sig stämma. Jo, det var visserligen bara åtta blommor på några lågt sittande grenar på ett enda träd, men i det skyddade läget och med hjälp att strålkastarljuset från skridskobanan var det verkligen riktiga blommor det handlade om. Ur led är tiden!

 Eftersom vår spejare saknade kamera har vi lånat en bild från Expressens
Facebooksida. Den är ju, som ni ser, inget vidare så vi lovar att lämna tillbaka 

den så fort vi hinner.

Något så spektakulärt kan inte vi i Arboarkticum själva erbjuda. Här är vi i stället glada över att den vita tibasten är på väg att slå ut:

 Den vita tibasten är bara timmar från att slå ut sin första knopp

Och trilliumknopparna är mer än lovligt vakna för att vara i början av januari:

 Treblad på ingång nästan ett halvår för tidigt

Men märkligast av allt är kanske att vi har blommande solrosor just nu. Visserligen inomhus men ändå. Det mest sannolika är väl att det är vår trädgårdsmedhjälpare Dennis som planterade dem i höstas när krukorna ännu stod ute i trädgården. 

En blomma till våra läsare

God fortsättning, önskar arboarkticerna!

Fallet fort

Ovädret Sven fick inte alls den omfattning  och dignitet för Norduppland som SMHI hade förutspått. Vi fick inte ens strömavbrott, vilket annars brukar ske vid minsta vindpust. Men olustigt blev det likväl. Den första snön föll och vi med den. Omedelbart uppdagades att Fort Arboarkticum långt ifrån var den ointagliga fästning vi hoppats på. Snön avslöjade obarmhärtigt hur en fallen ängel med klövar, horn och svans utan större problem forcerat fortifikationen.

 Onda spår i snön...

...med kända bieffekter

Den djävalusiska råbocken Iddi har sonika spatserat runt viltstängsel och staket i godan ro och med lätthet identifierat de svaga punkterna. Två gånger dessutom. Den ena grinden har klippts ovanifrån och den andra har krupits under. Ännu ett desperat försök görs nu att hålla kreaturet stången. Det blir inte vackert, men funkar det får vi väl leva med detta klantiga provisorium över vintern.

Föga dekorativ... 

...men förhoppningsvis duglig nödlösning

Vintergrön advent

Både den första advent och den första dagen i vintermånaden december har passerat och nästan alla löv- och barrfällande träd har tappat greppet. Bara vissa ekar, bokar och avenbokar stretar emot och vägrar offra sitt bladguld. 

 Lugnet före stormen - Lunden den första advent

Visst, vintergröna barrträd och buskar i all ära, men nere i Lunden finns faktiskt även andra vanligtvis försummade växter med fortsatt djup grönska att lapa i sig innan den vita sömnen ofrånkomligt omsluter trädgården för säsongen. Vi syftar då särskilt på diverse marktäckare. Olika typer av vintergröna förstås, men även andra som de här, vilka blivit till verkliga mattor på senare år:

Japansk sockblomma

...och lite närmare 

 Vanlig hasselört

 ...och lite närmare

Skogsbingel 

...och lite närmare 

Skuggröna 

...och lite närmare 

Lungört 

...och lite närmare 

och slutligen myskmadra 

...och lite närmare

Däremot syns märkligt nog ännu inga spår av den ramslök som översvämmar Lunden på försommaren men som redan så här dags brukar vara vaken. Vad vet den om den förestående årstiden som vi inte vet???

Quattro stagioni

Å så kom då kylan och frosten. På lördagsmorgonen fick vi hacka bort isen från farstubron och på söndagen åkte dubbdäcken på.

 Hej och hå mitt vinterland, typ

När rabatterna ser ut som så här är det väl bara att kapitulera och inse att den föga efterlängtade vintern redan är här.

Kärleksört i vinterskrud

Men kanske ändå inte... för låter man växterna själva bestämma råder just nu fyra olika årstider. Tovsippan till exempel, tycker redan att det är vår eller försommar eller vad det heter nuförtiden när snön sent om sider försvinner.

 Visst, det är inte helt ovanligt, 

men det är långt ifrån varje oktober som tovsippan blommar

För att inte tala om vårt vintergröna try, Lonicera deflexycalyx, också känt under det isländska namnet Gultoppur. Detta tror redan, alternativt fortfarande (välj själv), att det är sommar och tänker blomma för första gången i år.

 Tibetanskt try som egentligen föredrar milda isländska vintrar framför de 

vi i Arboarkticum kan erbjuda. Men vackert är det.

Men den som vet bäst är väl förmodligen den stora häxalen Fothergilla major 'Blue Shaddow' som insisterar på att det fortfarande är höst och äntligen fått lite fägnad därefter.

Kämpa på snälla häxal, vi vill inte ha vinter än!!!

Årets första uteblomning

Då var årets värsta månad till ända. Men sanningen att säga blev inte februari så kall och fasansfull som den kan vara. Tvärtom! Varken februari, eller vintern som helhet (om vi verkligen ska utgå från att det värsta är över nu) har erbjudit någon verklig utmaning för våra kinkiga exoter. Så vad ska vi nu skylla på om de ändå inte kommer att överleva? Jodå, vi hittar nog på något ska ni se.

De höll sig hela februari men 1 mars kunde inte ens de

arboarktiska snödropparna vänta längre

Vårkänslor ute och inne

Den senaste tidens mildväder har tärt hårt på det annars ganska tjocka snötäcket. Redan vid månadsskiftet till februari var gräsmattan delvis bar och rabatterna på många ställen fullt blottade. Nu kan man ju knappast förvänta sig att trenden ska hålla i sig. Halva vintern – och troligen den värsta delen – återstår ju rimligen, men visst är det fler än arboarkticerna själva som förletts att känna någon slags vårkänslor.

 Daphne mezereum 'Compacta Alba' vädrar vårluft

Vanliga djävla snödroppar likaså

Och även opuntiorna i stenpartiet börjar kika lystet ut 

mot solljuset utanför plastkupan de bor i så här års 

Även på övervintringen inomhus börjar det så sakteliga att röra på sig i krukor och såtråg. Den ständigt gröna trädljungen har äntligen förstått att den faktisk ska bli ett träd på sikt och har rätat upp sig och sträckt på sig ganska duktigt i vinter.

Trädljungen på övervintringen har aldrig mått bättre 

Nästan ännu roligare är det som visat sig i samma kruka. Vid ett besök på en plantskola sent i höstas var det en konstig kund före oss i kön som klippte ner en inköpt korallkornell fullständigt innan hon bar ut den till bilen. Vi frågade om vi fick norpa några av de avklippta spöna och det fick vi, varpå vi vid hemkomsten stack ner dem i första bästa kruka, som råkade vara trädljungens. Nu har nästan alla kvistarna redan rotat sig, fått blad och några av dem ska till och med blomma.

Korallkornell, Cornus alba 'Sibirica' inneboende hos samma trädljung

Annars är det väl si sår där med blommandet just nu. Några tappra trotjänare finns det förstås som blommat i princip hela vintern. Till dessa hör definitivt korsgrewian som vi berättat om tidigare.

Korsgrewian har blommat hela vintern

Konsten av skrämma ölänningar

För den som följt den här bloggen kan det inte ha undgått att arboarkticerna inte är helt nöjda med hur allt fagert tal om en hägrande växthuseffekt utfallit. Tvärtom är vi mycket måttligt imponerade av den skrala effekt våra desperata koldioxidutsläpp haft för att göra det norduppländska klimatet mer uthärdligt. Nu är det redan dags igen för den årliga naturkatastrof mindre initierade kallar vinter. De senaste två dygnen har det dråsat ner dryga tre decimeter läbbig snö över en ständigt lika oförberedd trädgård. För en gångs skull välkomnar vi dock det isiga lappmöglet som en frälsare. Vi ska förklara.

Inte vårt favoritföre, men okej då... Just nu välkommet.

Redan om ett par nätter hotar väderleksprogneserna med temperaturer på nedåt -30 minusgrader - i sådana fall det kallaste vi upplevt här. Men möjligen kan det här annars ganska onödiga snötäcket hjälpa till att isolera  de mest lågväxta och dåligt avmognade exoterna. Vi har därför ägnat en stor del av dagen åt att skotta över cedrar, ambraträd och doftbuskar.

Mitt i allt detta anlände årets sista växtinköp medelst kurir: ett stycket kaukasisk guldbjörk (Betula medwedewii) och ett nytt kanelträd (Sassafras albidum) från Ölandsboel i Byxelkrok. De stackars öländska lignoserna undrade nog var de hamnat när vi satte ner dem i en snödriva i väntan på förfärdigad snöskottning.

Sassafrasbusken och guldbjörken som tjattrat hela bilresan till Norduppland 

tystnade fullkomligt till följd av vinterchocken

Det är ingen överdrift att påstå att de båda ölänningarna hade väntat sig en annan och mer ömsint mottagningskommitte. Men kanske ska de tacka sin lyckliga stjärna att de inte anlände redan för en vecka sedan. I sådana fall hade de förmodligen planterats ut på friland och alltså mycket troligt fått möta den hägrande svinkylan tämligen omgående. Nu har vi ju inget annat val än att låta de båda ömfotingarna få övervintra inomhus. Sannolikt har ödet på detta sätt sparat dem livhanken - temporärt!

 

En förfärad sassafras vinkar ett måhända sista farväl

Playa de las Arboarkticas

Dripp. Dropp. DRIPP! DROPP!

Vilket underbart ljud som når våra trumhinnor! Det droppar från taken!

Och genast är badsäsongen ett faktum.

!!!

Nej, inte är det vi som tar oss ett dopp i en isvak i den närbelägna sjön. Men herr och fru blåmes, nyförälskade och blinda för närgångna papparazzi-arboarkticer, plaskar lyckligt i den lilla pölen nedanför stuprännan vid vedboden.

- Gyttjebad är bra för hyn har vi hört

Vad kan man mer begära för att smälta vinterisen inombords? Kanske åsynen av den förtjusande lilla gråsiskan som somnat på en vissnad flox-gren i årets allra första vår(-lika) solstrålar?

- Zzzzzzzz

Tjohej, vintern lär visst komma åter innan det är dags för vår på riktigt, men efter dagens vårväder har vi fått kraft nog att uthärda ännu några kalla veckor.

En försmak om vad som komma skall

Natten till lördagen kom den första snön nedseglande över Arboarkticum.

Nånting vitt och blött har dråsat ner från himlen...

Visserligen täcker den knappt det klippta gräset, men likväl finns den där. Åtminstone än så länge. Redan nästa vecka lär det visst bli rejält blidväder igen och vi kan åter få njuta av en grön Lucia. Kanoners!

...men det har redan börjat smälta

Låter vi en smula tykna kan det bero på att vi faktisk skulle kunna tänka oss att uthärda en smula snö för närvarande. Eftersom nattemperaturen redan varit nere på nio minusgrader i veckan skulle ett skyddande täcke faktiskt vara mer än välkommet. Alla våra växter begriper som vanligt inte sitt eget bästa. Nektarinen till exempel när inga som helst planer på att göra sig av med sina helt opåverkade gröna blad. Vi har varnat henne, men hon har valt att inte lyssna på det örat.

Fröken nektarin är kanske väl stursk efter att ha klarat den senaste
vargavintern galant. Att detta kan ha berott på snötäcket vill hon inte
riktigt tro på.

Adventsblomster

Visst har färgen på kronbladen bleknat en smula, och visst har rådjuren har gått hårt åt bergklintens och grekväddens knoppar - men blommar gör det ändå, här och var.

Vi tillönskar alla en synnerligen trevlig första advent och rekommenderar avsmakning av glöggen för att betvinga mörkret!

Adventskalender 2011

Vinterrekord

Dags igen för en drapa om det usla klimatet i Norduppland. Det har varit kallt i vinter – rekordkallt. Aldrig tidigare under våra åtta vintrar här har vi upplevt att kvicksilvret gått ner till -28,9 grader Celsius. Det enda som håller humöret uppe en smula är att det varit ännu kallare på platser som lite malligt brukar utge sig för att vara mer beboeliga. Enköping har t.ex haft -31 och Uppsala -33 grader.

Även vinterns snömängd är ett rekord. Aldrig under vår regim har plogvallarna tornat upp sig som i år. Den här snöhögen på uppfarten mäter drygt 3,5 meter i höjd:

Det lär väl ta ett tag för den här högen att smälta?

Nå, utöver att det är svårt att vistas utomhus och att vi lär få en plogräkning i paritet med BNP i en liten bananrepublik framåt försommaren så är väl egentligen inte själva snön av ondo, eller…? Nej, tvärtom skyddar snön våra kinkiga exoter från den värsta kylan och försvårar också högst avsevärt för Iddi att ta sig fram. Nu tvingas det vidriga kreaturet hålla sig till plommonträd och syrener och annat gement som han når från den plogade vägen.

Den meterhöga snön skyddar effektivt.
Det här är vet vi faktiskt inte ens vem det är.

Men tro för all del inte att allt är frid och fröjd för det. Efter de senaste vintrarnas mycket modesta snödjup tog vi i år det säkra före det osäkra. Då en av våra kinkigaste vänner, apträdet Gapis, påstås ogilla kyla och kalla vindar starkt beslöt vi att låta honom bo denna första utomhusvinter lite mer skyddat i sitt lilla glashus, vilket ni kanske känner igen sedan i våras. Det var fel taktik – helt fel! Hade vi i stället låtit naturen haft sin gilla gång hade Gapis skyddats lika fint som den okända lignosen på förra bilden. Nu ser den stackars blåfrusna araucarian ut på det här viset och han är fly förbannad och svär värre än hela IFK Norrköpings supporterklubb.

Trots den brunlila tonen behöver det inte vara kört.
Gapis var inte så snygg när vi köpte honom heller.