måndag 28 februari 2011

Månadsbild 2, 2011

Det var ju just det här vi varnade för. Månadsbild 2 är nästan
identisk med den föregående, bara sämre väder och ännu mer snö.
Intressantast är kaske därför att Arboarkticernas silverfärgade springare
Shimi lyckats nästla sig in i helfigur för första gången på en bloggbild.
Glöm inte att klicka på bilden!

torsdag 24 februari 2011

Kanarieknorr

Om en vecka åker vi på vår årliga insamlingsresa till Madeira. Faktiskt har merparten av de fröer som vi hittade förra gången kommit upp och suktar nu begärligt efter mer av vårt begränsade inomhusutrymme. Bland dessa småplantor finns exempelvis en hel hoper kanariepalmer, Phoenix canariensis, som patrullerar fönsterbrädan i stram givakt.

De långa knivarnas natt

Alla kanariepalmer? Nej, faktisk är det en obstinat strulputte som vägrar falla in i den stela paraden och envist insisterar med att knorra. Naturligtvis är det denna missanpassade individ vi gillar bäst. Undrar vad det säger om oss? ;-)

Den knorrande kanariepalmens dag

tisdag 22 februari 2011

Survival of the loony

Äntligen har vi fått ut de sista (?) frösådderna på stratifiering! Det är i senaste laget, eftersom tre veckors kyla är absoluta minimum för de mest lättgrodda perennerna, och de flesta behöver betydligt längre tid än så. Men i kvällspressen meddelas idag att amerikanska meteorologer hävdar att vintern på våra gudsförgätna breddgrader ska vara till i maj, så det ordnar sig kanske. Hurra (?).

Arboarkticer samlar som bekant på det mesta i växtväg, men för vissa arter ger det extra tillfredsställelse att få kryssa för en ny variant i listorna. Check! Done! Got ya! Catch them all!! I år fanns till exempel Paeonia intermedia, centralasiatisk pion, i sortimentet hos Konnässörsklubben – det vill säga Göteborgs botaniska trädgårds medlemsklubb.

Konnässörsklubben tillhandahåller på ett förnämligt vis korta beskrivningar av arten på påsen, och just beskrivningen av Paeonia intermedia fick oss att ännu en gång fundera över samlandets psykologi och nörderi.

”En sällsynt pion som förväxlats med P. anomala
men har ett helt annat rotsystem”

”Ett helt annat rotsystem”. Jaha! Mhhh! Minsann!!! Detta rotsystem får oss alltså att betala 50 kr påsen plus frakt och invänta groning i cirka två år, för att sedan lyckligt kunna pricka av Paeonia intermedia i listorna? För den sibiriska pionen, Paeonia anomala har vi ju såklart sedan länge.

Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det som låter denna samlandets gen fortleva genom årtusendena? ”Survival of the fittest” har vi alla lärt oss, men ärligt talat: hur överlägsen är man egentligen, när man ligger där på knä och rafsar i rabatten, för att bevisa för omgivningen att ens centralasiatiska pion faktiskt har ett ”helt annat rotsystem” än den hart när identiska sibiriska pionen intill???

måndag 21 februari 2011

Blytungt en-nörderi

Håll i er, för nu blir det nördigt!

Blyertsenar tycks vara en salig röra. Det är allmänt bekant att detta är världens största och mest snabbväxande en, att den bevisligen kan bli över 2000 år gammal och att den doftar precis som blyertspennor, vilka tidigare gjordes av just detta nordamerikanska träd. Men vilket är då trädet? Är det juniperus virginiana, som de flesta tycks anse, eller är det den nära släktingen juniperus scopulorum, vilket bland annat Bo Grönts lexikon menar? De flesta, däribland Kulturväxtlexikon, vill dock hellre kalla det senare trädet för röd-en eller Rocky Mountain-en.

Påstådd blyertsen i Botan i Uppsala

Om man går till de amerikanska källorna blir man inte mycket klokare, bland annat för att båda dessa enar går under namnet Red Juniper (ibland med tillägget Eastern och Western). Dessutom tycks de ofta hybridisera med varandra och de kultivar som finns i handeln tycks också ha osäker bakgrund. Till exempel har en av de mest kända virginiana-sorterna, den så kallade ’Skyrocket’ nyligen visat sig vara en scopulorum.

Anledningen till att vi själva engagerar oss i denna nördfråga är att vi för några år sedan fick en påse frön från en trädgårdsförening. Ett tiotal av dessa har nu grott snällt och särskilt ett av dem har satt fart som en raket mot taket. Men vilken av informationen på fröpåsen ska vi ta fasta på? Är det verkligen en blyertsen, som det påstås, eller är det en juniperus scopulorum, som det också står. Och oavsett vilket, är det i sådana fall en Skyrocket?

Vår största egna påstådda blyertsen...

Och om ni skulle undra… jodå, den lilla enbusken doftar blyertspenna, men vad hjälper det för vilket är nu den äkta blyertsenen?


Eller är det en röd-en?
Inte ens doften kan avgöra.

tisdag 15 februari 2011

Vem har sett Goshiki?

Vår älskade doftbuske, Osmanthus heterophyllus ’Goshiki’, har spårlöst försvunnit . Goshiki, som betyder femfärgad på japanska, är mycket lik en gulvariegerad järnek men är faktiskt betydligt närmare släkt med vanlig bondsyrén. Som äldre blir doftbuskar breda, men låga, buskage med underbart väldoftande trattlika vita blommor. Dit hade dock vår lilla planta en bra bit eftersom han bara var en tvärhand hög och inte ens hade hunnit bli avporträtterad särskilt ofta.

Goshiki i somras

Goshiki var vid försvinnandet lätt solbränd. Det var för ett par veckor sedan, då snön närmast huset tillfälligt försvunnit, som han senast var synlig i Sydrabatten. Den egentligen ytterst ohärdige och normalt vintergröne Goshiki hade då sparkat av sig sin skyddande fiberduk, vilken ännu inte återfunnits. Nu är också den lilla doftbusken själv borta – helt utan några ledtrådar angående bortförandet. För det är just det vi misstänker. Vi tror inte att Goshiki flyttat på sig för egen maskin. Möjligen är han kidnappad! 

Den sista bilden på Goshiki, tagen för två veckor sedan

Upplysningar om den försvunne goshiki emottages tacksamt på http://arboarkticum.blogspot.com/. Eventuella krav på lösensummor kommer inte att beaktas.

torsdag 10 februari 2011

Max gömmer en skatt

Vi vill genast betona att detta inte är avsnitt i vår sporadiska äventyrsföljetong Nosar och Näbbar utan en 100 procent verklig episod, direkt saxad ur den arboarktiska vardagen.

Det började med att vi vid frukosttid fick besök av Max som beslutat sig för att ha en liten vinterpicknick i vår köksträdgård. Riktigt vad han mumsade på såg vi inte då, men han lät sig väl smaka och såg hemsk lycklig ut. Det vill säga ända till dess att skatan Konrad uppenbarade sig.

Max lyckligt smackande

Konrad gjorde sig ännu mer korkad än han egentligen är och bombarderade stackars Max med frågor i stil med: Vad gör duuu…? Har du godis?? Får jag smaka?? Visst får jag smaka, baaara lite, snälla??

Efter fem minuter med Konrads enträgna närmanden fick Max nog, tog frukosten mellan tänderna och flydde. Via några listiga krumbukter och kringelikrokar lyckades han faktiskt skaka av sig den oönskade uppvaktningen. Matron var dock redan saboterad varför han beslutade sig för att bryta taffeln, varpå han uppsökte Vallen mellan Pelousen och åkern.

Bra, ingen ser mig

Här mellan två stenblock gömde Max den resterande frukosten. Kan vara bra att ha en annan gång, tänkte han och skuttade vidare hem till grytet för en förmiddagslur.

Dags att sova frukost

Korkade Konrad letade förgäves efter räven och hans skatt hela dagen utan hitta någon av värde. Men det gjorde vi. Det var ju bara att följa spåren i snön – men det tänkte väl inte Konrad på.
 
Max skatt

måndag 7 februari 2011

Jamen dö då, för f*n

Redan sommaren 2009 beskrev vi i en sentimental och lätt patetisk text våndorna av att döda ett träd. Det var fru Asp, vår största och vackraste asp, som fått smaka på det kalla stålet. Eftersom hon växte på helt fel plats och dessutom hade börjat suga musten ur sina nyplanterade grannar i Körsbärslunden hade vi sett oss nödgade att ringbarka den gamla primadonnan.

Länge tyckte vi att hon blängde förebrående på oss medan hon, allt mattare, erfor hur livet rann ur henne. En god stund var det därför också förenat med obehag bara att vistas på platsen så länge den sargade damen ännu var vid medvetande.

Den sedan länge ringbarkade fru Asp...

När följande vår så kom och fru Asp slutgiltigt skulle falla för motorsågen gjorde vi nästa fasanfulla upptäckt. Aspeländet hade återvänt från de döda och spirade som om ingenting hade hänt – och detta trots att absolut ingen som helst kontakt längre kan finnas mellan trädets topp och rot! All bark och bast är verkligen minutiöst avlägsnad på en nära 30 cm bred ring runt hela stammen.

Som om inte detta skulle räcka sågade vi sent i höstas dessutom ett flera cm djupt spår i den redan helt nakna stammen. Denna gång skulle väl den sega zombietanten ändå inte kunna fortsätta plåga oss?

Nu när Fru Asps andra vinter som avrättad snart är till ända är det bara att konstatera att det återigen är vi som fått bita i gräset. Det helt omöjliga har hänt igen. DEN ODÖDA ASPEN spirar ånyo och har redan fällt ut flera av sina ondskefulla ulliga hartassar.

...går igen, igen!

Några funderingar bara. Vad livnär sig den otäcka gengångerskan av? Dålig karma från aboarkticer med dåligt samvete? Och vad ska vi göra den här gången? Silverkulor eller en påle genom hjärtat?

tisdag 1 februari 2011

Månadsbilden 1, 2011

Ärligt talat är månadsbilder ganska trista. Lite som en mycket långsam webkamera som bara klarar av att ta en bild i månaden. I ett klimat som vårt, där snö sex månader om året inte tillhör ovanligheterna, blir dessa fåtaliga bilder tyvärr också fort ganska enahanda. Därför hade vi egentligen tänkt skippa detta tema i år. I slutändan blev det nu inte så. Vi gör ett sista tappert försök i år också och ber till högre makter om en tidig vår och en lång höst så att det finns någonting annat än översnöade hönsnätsburar och några spretiga stödpinnar att visa upp.

Årets vy blir Pelousen och Vallen fotograferad rakt söderifrån med fotografen stående på en större sten på Ängen. Om nu bara vädret är oss nådigt skulle det här åtminstone i teorin kunna vara ett panorama som har stora förutsättningar att förändras ganska mycket under odlingssäsongen. Dessutom har vi för avsikt att själva påverka utseendet på den här delen av trädgården på flera sätt. Häng med får ni se.

PS Bilden är ovanligt generöst klickbar i år.

Den 31 januari är kanske det mest intressanta på bilden toppen på det lilla
märkliga stenröse
som tittar upp ur snön. En nyttig påminnelse om att vill
man ha snöfritt fort i trädgården
- använd mycket stenanläggningar.
Det ska bli mer av den varan på den här platsen.