Nosar & Näbbar Del 12: Valborg

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Tiden gick och vårsolens strålar var som balsam för all förödmjukad stolthet. Snart var allt groll från påskens urartade äggsexa som bortblåst av de friska vårvindarna och alla djuren var på nytt goda vänner. Det var tur på många sätt eftersom alla djuren den sista april varje år mangrant firade en högtid som de kallade för Valborg.

Upprinnelsen till festen var som vanligt något oklar. Många av djuren var dock inne på linjen att det mycket handlade om någon form av dryckenskap. Flera av dem ville också erinra sig att de druckit någonting som kallades för just Valborg, som grävlingen Rolf förvarade i sitt akvavitkabinett. Rolfs egen tolkning var i stället att det hela handlade om sjön på något sätt och att det för mycket länge sedan funnits valar där. För att markera den maritima anknytningen bar Rolf alltid denna kväll vad han trodde var en vegamössa, en gulnad gammal skärmmössa som han kommit över billigt på en loppmarknad i Uppsala.

Utöver att dricka starka drycker och leka tramsiga sällskapslekar som ”gömma nyckelpigan” och ”klubba sork” brukade djuren också tända en stor valborgseld för att hålla värmen i den fortfarande ganska kalla vårnatten.

...tända en stor valborgseld för att hålla värmen...

Evenemanget brukade gå av stapeln på den sanka ängen nere vid sjön, där flera av djuren bodde. Rävparet Max och Molly, som också hade sin lya åt det hållet, hade med tiden utkristalliserats till någon slags självklara huvudarrangörer för hela högtiden. De hade bland annat ordnat så att det alltid fanns korvgrillning och lotterier att fördriva tiden med. För det överskott som korvförsäljning och lotter gav brukade rävparet köpa krut som de lät den uråldrige kattugglan Strix tillverka en väldig fyrverkeripjäs av.

Detta år hade Max och Molly dessutom lyckats engagera den omåttligt poplära manskören Sångfåglarne för att sköta underhållningen i spraket av brasan. På repertoaren hade man bland annat oförglömliga örhängen som ”Får jag bjuda min Fru en syrsa nu” och ”Minns det frö som göms i snö”. Särskilt den sistnämnda brukade alltid få nötväckan Dennis att bli en smula rörd och till och med fuktig i ögat.

Fortsättning följer…