tisdag 31 mars 2009

Rymdimperiet slår tillbaka

Moderna trädgårdstips och -myter är det gott om. Särskilt ämnet skadedjursbekämpning genererar alla möjliga och omöjliga sorters tips. Sniglar, sorkar, rådjur, björktrastar och liljebaggar ska utrotas eller skrämmas bort med hjälp av hemmagjorda dekokter, skokräm, alkoholhaltiga drycker, högfrekventa ljud, nematoder, upphängda cd-skivor i träden (tack, då behåller vi hellre de bärplundrande fåglarna) etcetera etcetra.

Vi orkar sällan ta till oss alla välmenande råd. Vår största fiende Iddi är oss i alla fall för det mesta övermäktig.

Men det finns faktiskt något som hjälper! Och då menar vi inte en välplacerad kula mellan ögonen, för den metoden skulle naturligtvis vara den allra effektivaste. Men i brist på jaktlicens tröstar vi oss med att åtminstone rabatterna där vi planterat kejsarkrona, Fritillaria imperialis, får vara ifred. Både Iddi och Jösse skyr denna stinkande men pampiga lök, och en dryg kvadratmeter rabatt kring löken lämnas orörd.

Just nu tränger de kejserliga stridstrupperna fram med kraft ur jorden. Det är imponerande varelser - som hämtade från yttre rymden, beväpnade med sin speciella odör som supervapen.


Rymdens hjälte nummer ett: Fritillaria imperialis 'lutea'



Rymdens hjälte nummer två: Fritillaria imperialis 'rubra'

Tyvärr går varje lök på cirkus åttio pix, så idén om att plantera kejsarkrona runt varenda trädstam och i varenda kvadratmeter rabatt är tyvärr inte riktigt realistisk...

måndag 30 mars 2009

Tillökning i huset

Jaha, då var det dags igen då. Suck!

Det är dags för tillökning. Dags för nattvak, barnskrik och matningshysteri. Nu dröjer det innan vi får sova ostört en hel natt igen. Och så stanken dessutom.

Det är hela den stora, glittrande, bullrande, gnisslande och knattrande starfamiljen Sture som kommit dragandes söderifrån, med sikte på just väggen intill vårt sovrumsfönster. Där, med bästa nordvästläge i skydd av den stora lönnen, flyttar de in varje vår, i glipan precis under taket. Där pågår det stökiga familjelivet dagar, kvällar och framför allt mycket tidiga mornar.

Ibland undrar vi vad de gör därinne. Det har funnits tillfällen då vi varit mycket nära att ringa störningsjouren, eller åtminstone Soc. Särskilt fundersam blir man över varför de inte tar hand om sina rötägg. När dessa gör sig som mest påminda brukar vi flytta ner i gästrummet en vecka.


Svante Sture, den mycket yngre

I Arboarkticum finns ett oändligt antal holkar av minst tre olika typer. En av dessa är speciellt avsedd just för starar. Det skiter familjen Sture högaktningsfullt i. Denna gamla aristokratiska familj tänker inte bosätta sig i nån gammal holk, så länge huset står kvar. Då vi försökt resonera med dem tittar de bara avmätt på oss och säger: "Vi var här först. I generationer har vi bott här. Och det tänker vi fortsätta med."

Erik XIV - kom tillbaka - allting är förlåtet!

söndag 29 mars 2009

I odjurets tid

Kanske var det Ullas käcka kvitter som lockade fram den, eller så var det helt enkelt bara dags: vi utropar vårens ankomst till Arboarkticum! Det kluckar av snösmältning, stararna gnisslar i popplarnas toppar och på åkern trumpetar vårens ädlaste riddare, tranorna. En känsla av uppsluppenhet råder i Arboarkticum idag.

Men det finns fortfarande smolk i glädjebägaren. Med gott hopp om att slippa arktiska temperaturer och snöstormar i fortsättningen, inser vi med all tydlighet att det inte är klimatet som är Arboarkticums värsta fiende.

För det är Iddi.

Ständigt denna Iddi.

När skymningen lägger sig går han sin runda. Hans djävulska horn är klädda med bast, och vi ser hur han glor och bedömer vilka av våra trädskyddslingar han snart ska skrubba dem emot. Igår raglade han omkring i köksträdgården, uppenbarligen för döv eller drogad för att bry sig om våra bankningar på köksfönstret.



Iddi vill vara med i pallkrageklubben

Nä, nu har vi inte tid att sitta här, vi ska ut och beväpna återstående lignoser med hönsnät till skydd mot den onde.

lördag 28 mars 2009

Herrgårdsfrökens första vår

Innan vi samlade på träd och örter samlade vi på sprit. När det var som värst hade vi drygt 550 olika spritsorter i barskåpet – och då menar vi sorter – inte märken. Det mesta av spriten har vi druckit upp idag, men det finns en sort som vi aldrig tycks bli av med – tequilan. Detta vämjeliga eldvatten, som utvinns ur en mexicansk blå agavesort, är helt enkelt odrickbart. Det talas om goda lagrade premiummärken – fan tro’t – flaskan kanske kostar 600 spänn men innehållet smakar fortfarande oren fotogen.

Agave i sig har vi däremot ingenting emot – tvärtom – varje uppländsk herrgård med självaktning borde ha två pampiga agaveplantor i gjutjärnspokal från Alunda gjuteri på uppfarten. Tja, nu har vi visserligen ingen herrgård, och inga gjutjärnskrukor heller, men agave har vi – ja åtminstone en – om en ganska liten – ja pytteliten faktiskt. JAJA, men ändå. Den kommer i alla fall från en fin familj har vi fått intygat av trädgårdsamatören som sålde den på plantbytardagen i Sättraby utanför Edsbro i fjol. Vårt exemplar lär komma från en uråldrig agave som stått på en stor gård i Söderby-Karl i Roslagen i generationer – ett oemotståndligt köpargument för oss som vurmar för svunna tider.


Fröken Agave från Söderby-Karl

Vår lilla gulbrättade fröken köptes dock inte i första hand för sina kulthistoriska meriter utan för att bli hålldam åt Farbror Aloë, som med tiden vuxit sig allt för stor och tung och därför tvingats till ett alltmer stillasittande och isolerat liv. Och ni må tro att den gamle kanaljen blev glad när han fick se sin nya moatjé.

fredag 27 mars 2009

En liten resa mot våren, kanske?

Inget snack, vi gjorde rätt som skippade trädgårdsmässan: reportagen på ABC-nytt och i Dagens Nyheter talade sitt tydliga språk, och var fullspäckade av trädgårdstomtar, överdekorerade fågelholkar och rosa åkgräsklippare. Roligast var damen som i DN uttalade sig så här om de piffiga kinesiska fågelholkarna: "Förtjusande - bara det nu inte flyttar in några fåglar i dem."

DOH!

Men vad ska en stackars arboarkticer då GÖRA för att få igång vårkänslorna igen?? Det är minus åtta nu på morgonen och SMHI hotar med mer snö framåt dagen.

Tja, vi unnar oss som tröst en liten musikalisk resa mot våren, tillsammans med sångfågeln Ulla:



Och nej, för att förekomma frågor, inget av granndjuren i Arboarkticum heter Ulla. Än.

torsdag 26 mars 2009

Bland tomtar och troll i Älvsjö

Då var det dags igen för Nordens största trädgårdsevent. Idag och tre dagar framöver kommer horder med skrynkliga trädgårdstomtar och fjolliga troll inbussade från hela landet för att stråla samman på Älvsjömässan i Stockholm och inspireras inför odlingssäsongen, eller...?

Ända tills igår kväll var planen att även vi skulle förära mässan ett besök i år. Nu när vi har en blogg och allting vore det väl lämpligt om vi deltog i jippot, om inte annat så för att dokumentera grannlåten som en service för dem av våra läsare som inte själva har möjlighet att delta?

Nu blir det inte så, inte i år heller. Ju närmare vernissagen kom, desto mindre lockande verkade trängseln och kommersialismen. Betänk att mässan består av 16 avdelningar, men bara EN av dessa (med totalt 20 utställare) är vikt åt växter och fröer. Lika stort utrymme eller större ger mässan åt avdelningar med namn som Sten & Betong, Maskiner och Trädgårdsmöbler.


Nä tack! - Inte i år heller!

Förlåt oss kära läsare men vi bangar! Vi erkänner våra brister som trovärdiga trädgårdsnördar men vi fixar helt enkelt inte att frottera oss en hel dag bland s:t pauliasällskap och handelsresande i trädgårdsgrillar. Vi kanske ses i plantskolor och besöksträdgårdar till sommarn i stället. Det är det som är vårt rätta element - inte en hangarliknande plåtlada, dagen till ära, sprängfylld med väderkvarnar, poolskrapor och trädgårdsgnomer...

onsdag 25 mars 2009

Njutningsmedel eller räligt knark?

Nä, det blir visst ingen vår i år. Idag håller vi oss inomhus och tröstar oss med våra frösådder (hastighetsrekordet i snabbgroning innehas förresten sedan igår kväll av rosenskära: 48 timmar).

För att få igång livsandarna i kylan kommer vissa av arboarkticerna även trösta sig med betydande mängder kaffe. Dock är hälften av arboarkticerna övertygade om att kaffe är odrickbart och livsfarligt och skyr till och med doften. Detta är en familjetvist där de inblandade förmodligen aldrig kommer att enas.

Däremot kan vi enas om att kaffeplantan, Coffea arabica, är en utomordentligt vacker och trevlig växt. Ursprungligen är växten, namnet till trots, från Etiopien. Som krukväxt hos oss är den snäll och glad bara vi låter den slippa alltför kalkigt vatten. På sensommaren kan de lite äldre exemplaren blomma och ge vackra högblanka bär i nyanser från gulgrönt till rött. Vårt eget exemplar har utlovat blommor och bär till hösten bara vi lovar att plantera om den snart och vara lite mer frikostiga med gödningen.

I Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården kan du just nu beskåda bärens tjusiga mognadsprocess:


Kaffepärlor

Kuriosa:
Världens mest exklusiva kaffesort, Kopi Luwak, passerar matsmältningssystemet hos ett mungodjur innan bönorna rostas...

tisdag 24 mars 2009

Vakna, videung, vakna!

Trots de senaste dygnens bakslag för våren börjar videkissarna i Arboarkticum långsamt, långsamt att titta ut ur sina höljen. Det stora sälg- och videsläktet är en verklig djungel att bena ut och som grädde på moset korsbefruktar de sig hej vilt med varandra, vilket ytterligare försvårar identifikationen. Vad vi tror oss veta är att den cirka 3,5 meter höga videbusken på Vallen är en gråvidepojke Salix cinerea, och det är han som nu tävlar med tranornas trumpetande om att välkomna våren.


Mums för små humlor!

Våra sommargrannar har flera gånger påpekat hur ful och anskrämlig busken är och att den stör deras utsikt. För att vara tillmötesgående har vi under stundom gallrat i den, men efter att på senare år insett videts livsavgörande betydelse för vårens nymornade pollinatörer, kommer vi inte längre att klippa bort så mycket som ett påskris ur busken. På våra breddgrader är videt nästan det enda som får bin och humlor att uthärda fram tills det är dags att börja jobba med fruktträdsblomningen i maj.

Dessutom brukar ett par av de alltmer sällsynt sånglärkorna boa i odlingsröset ur vilket vårt gråvide växer. Vi vill inte i onödan utmana att de återkommer också i år. Det kan ske vilken dag som helst nu, Vi håller tummarna och gosar med videungarna så länge.

måndag 23 mars 2009

Självsuggestion bland fröbyttorna

Hur många gånger per dag inspekterar en arboarkticer sina frösådder? Tja, svaret är förmodligen någonting i stil med "sinnesrubbat många gånger".

Nu börjar aktiviteten i fröbyttorna faktiskt likna något. Ettåringarna på förgroning väsnas rejält: höstaster från Plants of Distinction grodde på tre dygn (dito från Impecta är minst 4 dagar efter sina engelska kusiner - inget spår av liv syns där än). Purjolök, knölfänkål och kålrabbi tog fem dygn på sig och det kan man inte heller klaga på. Men allra roligast är det förstås när lignos- och perennasådder gror, som man fått kämpa lite mer med.

Den som pockar på uppmärksamhet mest just nu är den undersköna vita lunddockan från Japan, Glaucidium palmatum 'Alba'. Den rosa har vi redan, men den vita har vi förgäves försökt få tag på plantor av. De är alltid slut. Nu har vi i stället sått frön från STA, och efter endast en tvåveckorsperiod utomhus gror fröna mangrant i byttan på fönsterbrädet.

Det är nästan larvigt hur glad man blir när man tittar på sina små frötelningar. I krukan ser det egentligen ut så här:


Nu

Men för sin inre syn är man redan minst fyra år framåt i tiden och ser det här:


Snart?

söndag 22 mars 2009

The Awakening

Bäva månde maskar och skalbaggar: Rolf har vaknat. Rolf är hungrig. Svulten faktiskt. Hans mage skriker i raseri efter en lång vinters sömn.

Bäva månde nu även de rabatter där maskar och skalbaggar övervintrar.

Intill husväggen, på syd- och östsida, där snön är borta och tjälen släppt greppet, har Rolf gått bärsärkagång på sin jakt efter protein. Ja, han har inte ens brytt sig om att sky de stinkande kejsarkronorna, som inte ens Iddi går i närheten av.

Före:


Snödroppsfägring 16 mars 2009

Efter:


Samma plats, förödelse, 22 mars 2009

Till hans försvar får man väl framföra att han åtminstone inte äter upp lökarna. Liksom vi är Rolf måttligt intresserad av grönsaker.

lördag 21 mars 2009

Våruppdatering

Lördag förmiddag: Till och med i Arboarkticum blommar nu, sent omsider, årets första krokus:


Bättre sent än aldrig

Rosmarinens dag

Snön har smält undan duktigt den här veckan. Inom en snar framtid kommer den här bloggen i allt större omfattning att vikas åt trädgårdens permanenta innevånare. Men än är lite tid att ge uppmärksamhet åt dem som hellre tillbringar vintern inomhus. En av dem som inte riktigt vet hur hon ska göra i framtiden är fröken Rosmarin (Rosmarinus officinalis). En vinter som den här är hon glad att hon valde att flytta in, men vintrar likt de två föregående, då det fortfarande gick att plocka gula kantareller ända fram i mellandagarna, skulle hon trivas lika bra utomhus. Vi får se vad denna väldoftade skönhet slutligen bestämmer sig för.


Fröken Rosmarin hjälper gärna till i köket

Visserligen är det bara trädgårdar i de mildaste delarna av landet som brukar kunna stoltsera med rosmariner på friland, men kylan går ju att motverka med en schysst täckning. I gengäld har vi här i Arboarkticum någonting annat eftersträvansvärt för små vedartade örter – den bedrövliga sommartorka som vi och de flesta i vår trädgård förbannar högt – fullkomligt avgudas av fröken Rosmarin och hennes bästisar. En av bästisarna är Vendela Lavendel, som är en av de få örter som frösår sig så det står härliga till i Örtagården, men mer om det en annan dag. Idag är det rosmarinens dag! Det firar vi med lite örtkryddad citronkyckling:

4 kycklingfiléer
juice av 1 citron
1/2 dl olja
1 tsk rosmarin
1 msk soja
1 tsk oregano
1/2 tsk salt
Marinera filéerna i citronjuice, olja och kryddor,
gärna över natten i kylen. Vänd påsen någon gång.
Stek köttet i ugnen 200°C i en halvtimme tills köttsaften är klar.
Rosta gärna bitar av grönsaker samtidigt under kycklingen
som kokt färskpotatis, paprika, morot och rödlök.
Gott till är även chevre, med honung och kantareller om man har…
…och det har ju vi, tack och lov, nästan jämt

fredag 20 mars 2009

Goda grannar: Fru Melin

Nu när fröken Lo-Lo förnämt börjat tassa omkring i Arboarkticum undrar vi om det drar ihop sig till catfight i tesalongerna. I Arboarkticum finns det ju redan en lekatt med dyrbart pälsverk, och man kan nog inte vara så säker på att den damen blir förtjust i konkurrensen.

Lekatten vi pratar om är Fru Melin. Fru Melin har hittills varit ohotad i sin exklusivitet - och så kommer den här uppkomlingen till lokatta och kråmar sig!?

Fru Melin går alltid klädd i hermelinpäls. Hon har två: på vintern har hon en härligt tjock vit päls och sommartid går klädseln i mörkt kakibrunt. För att få en personlig touch på dräkten pyntar hon alltid svanstippen i svart. Eftersom hon är så fin i kanten kommer hon bara på besök vid mycket speciella tillfällen - Arboarkticum är ju gubevars en smula lantligt. Men hon är även en riktig gottegris, och det är ju väl känt att inga sorkar smakar så ljuvligt som de hos oss.


Fru Melin har bråttom.
Hon ska på te på slottet.

torsdag 19 mars 2009

Ska man skratta eller gråta?

Att vara trädgårds-intresserad i Tierpstrakten är ofta en hård prövning. Om man inte nöjer sig med Grann-gårdens usla utbud och bojkottar den svindyra plantskolan i Söderfors är man utelämnad till detta etablissemang - Rummet Rita - byns enda butik för trädgårdskitsch. Grattis Tierp!

onsdag 18 mars 2009

Magnoliafluff

Vi skaffade vår första magnolia för tre år sedan. Den torkade bort redan första sommaren, under en ökenlik julimånad då torkan skövlade liv som vore den en svulten rådjursbock. Trots detta initiala nederlag gav vi magnoliorna en chans till och skaffade snabbt en ny. Och nu gick det bättre.

Arboarkticum befinner sig, som vi aldrig försummar ett tillfälle att påpeka, på gränsen till var växter som denna kan odlas, men uppföljaren Magnolia loebneri 'Leonard Messel' klarade sig över förväntan, och blommade så snällt redan första våren att vi fick blodad tand och nu provar ett antal olika sorter i varierade lägen.

Just nu ser magnolialistan ut så här:
  • Magnolia kobus
  • Magnolia loebneri 'Leonard Messel'
  • Magnolia loebneri 'Merrill'
  • Magnolia sieboldi
  • Magnolia stellata
  • Magnolia tripetala x obovata (hypoleuca)

Några av exemplaren är blomstora och ståtar nu med fluffiga knoppar, medan någon fortfarande vårdas i kruka inomhus.

Magnolior är väl älskade mest för sina exotiska och pampiga blommor, men är inte vårvinterknopparna i sina fluffiga lovikavantar nästan en ännu större fröjd för öga och själ?



Magnolia i tumvante

tisdag 17 mars 2009

Steglits i tranedansen

Äntligen är de här – det ultimata vårtecknet – tranorna! De landade nere vid sjön redan i söndags morse. Visserligen är de bara sju stycken än så länge, men det lär inte dröja länge innan de går att räka i tusental.

Eftersom tranornas närvaro präglar våren i Arboarkticum i så hög utsträckning lär vi ha anledning att återkomma till dem flera gånger framöver. Därför väljer vi idag i stället att fokusera på en annan fjäderboll som anlände till trädgården samtidigt som tranorna landade på sjön. Vi syftar på Stig Steglits ’Carduelis carduelis’, som vanligen inte tillhör grunduppställningen i kampen om fågelbordets föda. Han är dock en vänlig själ som välkomnas av alla, trots sitt, med norduppländska mått mätt, ganska exotiska utseende.

Det finns de som tycker att Stig mest av liknar en mandrillhanne och lustigt nog så lär namnet steglits enligt vissa uppgifter betyda just ”liten färgglad apa” på den lokala rotvälska som troglodyterna här i trakten talar. Vad som är alldeles sant är dock att steglitsen, som blivit alltmer sällsynt de sista hundra åren, är en av de blott 30 fågelarter som en internationell forskargrupp i tidskriften Plos One, pekar ut som vinnare om växthuseffekten gör sin plikt och värmer upp den här svinkalla världsändan tre grader. 92 svenska fågelarter skulle i stället minska – men va fan, lite svinn får man räkna med om man vill ha en egen olivlund på tomten. Stig håller med.

måndag 16 mars 2009

Uthyres omgående

Villa 'Strix Aluco' - rätt hyra för rätt spekulant

Nyckelfärdig stuga i naturskön miljö. Bästa nordostläge med fri inflygningssträcka! Lämplig t ex för barnfamilj. Välrenommerat område med närhet till skön parkmiljö, goda grannar och synnerligen frikostig gnagarbaserad mattillgång. Extra sågspånsfyllning kan diskuteras.

Inget stambyte planerat.

Kontakt: kontakt@arboarkticum.se

söndag 15 mars 2009

Värsta läckra trädgårdstipset

Tack snälla DN för det djärva och spexiga tipset att ta in kvistar på våren. Ni är då för tokiga. Vi kom just på något ännu mer helgalet. Tänk om man skulle drista sig till att pynta riset också? Kanske med kulörta fjädrar och ägg och annat som hör årstiden till. Fast nu kanske vi var väl djärva?

lördag 14 mars 2009

Överskattade besöksträdgårdar 4: Alvastra

För några år sedan fick Alvasta klosterruin utanför Ödeshög en stor påse pengar för att piffa till en trovärdig klosterträdgård. Det är tyvärr bara att konstatera att man gått våldsamt bet på den uppgiften. Varför höjde man inte blicken tre mil och tog inspiration av Klosterträdgården i Vadstena i stället? Den nära nog arketypiska klosterruinen vid foten av Omberg är en smått magisk plats – tyvärr innefattar det inte de påvra, illa skötta och allmänt ointressanta planteringarna. Snälla Riksantikvarieämbetet – vi vet att ni är näst intill ruinerade själva, men – gör någonting! Spruta hellre glyfosat på hela eländet än låt detta örtplågeri få fortsätta.


Ruinerad verksamhet i Alvastra

fredag 13 mars 2009

Anglofila galantofiler

Anglofil: Vän eller beundrare av England eller engelska förhållanden. (Nordisk familjebok 1951)

Galantofil: Hängiven beundrare och samlare av snödroppar, Galanthus nivalis.

Till den första gruppen bekänner vi oss gladeligen. Mot den andra strävar vi av självbevarelsedrift, detta år då snödroppar tycks vara det enda vårtecken som vill visa sig för huttrande arboarkticer.


England i januari. Storbritannien är de ursprungliga
galantofilernas hemvist. Undrar varför..?

torsdag 12 mars 2009

Mindre känd färsk krydda

Att vi gillar kardemumma har redan framskymtat i vårt rosente-recept (se 2009-02-20). Men varför nöja sig med hela eller malda kardemummakärnor från snabbköpet? För den som likt oss har en krukad kardemummaplanta, Elettaria cardamomum, (finns numera saluförd t.o.m. hos trädgårdskedjorna) har vi idag ett simpelt kökstips:

Nyp av ett blad och använd det precis som vanlig libbsticka (Levisticum officinale) – låt det koka med i pasta- eller risvattnet. Allra bäst kanske den färska kardemummasmaken kommer till sin rätt när man lagar, bulgur, bovete, cous-cous eller quinoa, med testa även att låta några blad koka med i en mustig exotisk gryta, gärna med indiska eller nordafrikanska förtecken. Var inte orolig för plantan. Det kommer nya blad hela tiden - året om.


Även färsk kardemumma funkar finfint

onsdag 11 mars 2009

Hasselns förträfflighet

Det är minusgrader och en decimeter nysnö. Men ändå. Det är faktiskt snart mitten på mars. Dagarna är längre, ankornas skräniga gruppresor har börjat anlända och det blommar i snödroppsrabatten (just nu visserligen UNDER snön, men här får man inte vara knusslig).

Och snart, alla allergiker, börjar pollensäsongen!

Hasseln, Corylus avellana, är en kär vän till oss som fått höra sig alltmer förtalad i denna tidsålder av allergihysteri. Det är dags för lite mer jämvikt i debatten om hasselns existensberättigande!


Hasseln Sven upplever sig orättvist förtalad!

Bara en sån sak som hasselns blommor. Växter som blommar på bar kvist har en särställning i vårt vårtörstande vinterland. Få tycks tänka på att hasseln hör till den växtgruppen. Tidigt på våren - enligt utsaga ibland redan i januari - kan man få se de grant lysande, röda honblommorna som små tofsar ovanför de mer synliga hanhängena. Man kan behöva titta noggrant för att se dem - det som syns är i själva verket blommans märken, för själva blomman är, till skydd mot kylan, innesluten i knopphöljet. Det är en vacker och fascinerande syn - nog så helande som en dos Clarityn.

Att hasseln sedan producerar de allra mest förträffliga och exklusiva nötfrukter till både arboarkticers och dennisfåglars förtjusning är bara ännu ett av många fler företräden.

I år är våren kall och mycket sen i Arboarkticum, och ännu blommar ingen hassel. Vi låter det bli en cliffhanger och återkommer med bildbevis när det är dags.

tisdag 10 mars 2009

Naturkraft

Det går fortfarande att köpa billiga julgotter i livsmedelsaffärernas fyndkorgar. Gör det. Färska dadlar och nötter går nämligen alldeles utmärkt att använda som utsäde. Nötterna är dock i vissa fall vaxade, men det är inget som inte ett grovt sandpapper kan åtgärda. Groningen gynnas också av att de uppruggade nötterna läggs i blöt ett par dygn före sådden. Glöm bara inte bort att naturens egen inneboende kraft kan vara livsfarlig. Annars kan det gå lika illa som för den här sakékoppen när pecannöten började svälla:


Pecan - måhända någonting för försvaret?

måndag 9 mars 2009

Te med Lucifer

Vid närmare eftertanke är det kanske inte våra sorkar som Lo-Lo främst är ute efter. Efter den invasion av vedervärdiga råbockar som Arboarkticum varit utsatt för den här vintern vill vi hoppas att det i stället är längtan efter färsk rådjurssadel som lockat kattan med de vassa tänder till just oss.

Igår morse, vid vår allra heligaste långfrukoststund, dök han upp igen, den onde Iddi.

Med halvöppen dräglande käft, kobent och med imbecillt skelande blick vinglande han omkring på Framsidan, bland skeletten av allt han förtärt, innan han fann det han sökte: några få, kvarglömda gröna penséblad, som kämpat tappert för sin överlevnad hela vintern i en balkonglåda på lekstugebron. Där tillbringade den onde sedan en god stund med att demonstrera sin förstörelselusta och omättliga aptit.


"Allt som är grönt och skönt plägar jag förtära"

När vi sent omsider slitit oss ur vår förstelnade fasa och kört bort honom blev vi även varse att Kimchi Koreagran i Pinetet fått se sina muntra vinkande kvistar kraftigt decimerade.

Så Lo-Lo, om du läser detta: vässa dina gaddar och klor och styr genast tassarna mot Arboarkticum!

söndag 8 mars 2009

Moderna trädgårdsmysterier 5: Sparrisbär

Är det någon som vet vad de här ska vara bra för? Med tanke på hur vanligt det är med sparrisodling i dagens köksträdgårdar är det märkligt sällan man får läsa eller höra någonting om de annars ganska dekorativa sparrisbären. Sparris, som faktiskt räknas som en inhemsk ört, som växer vild på sandig skräpmark, ända upp hit i Norduppland, lär vara en gammal medicinalväxt. Är det månne bären som har använts då? Ingen tycks längre veta. Medicinalväxter är ofta giftiga - kanske är det därför bären oftast får sitta kvar hela vintern? Ingen tycks veta det heller.


Sparrisbär - onekligen ett modernt trädgårdsmysterium

Ja, faktum är att kunskapen om denna annars väl beprovade vårprimör ofta är påfallande skral. Bara för att ta ett skräckexempel i mängden försöker den annars så rare trädgårdsgurun Hannu Sarenström i sin matbok utreda om man bör välja grön eller vit sparris till sina odlingar. Själv föredrar han grön, hävdar han. JA MEN för faen Hannu! Det är ju samma djäkla sparris som odlas, med eller utan täckning! Det är ju som att fråga sig om man ska odla kokt eller stekt potatis.

lördag 7 mars 2009

Lynx lynx

Vi har anat hennes närvaro tidigare, men nu har vi för första gången bevis. Låt oss presentera: spåren efter den förnäma fröken Lo-Lo i sin dyra pälscape.

Natten till fredag har hon tassat runt i Körsbärslunden och gjort rejäla krumsprång. Vi hoppas att Max delat med sig av några delikata små sorkar, så att hon känner sig välkommen tillbaks.


Stora, mjuka tassar

fredag 6 mars 2009

Vintern är över!

Nu du, Kung Bore, har du snart förtärt din sista exot för den här gången. Vårens förtrupp har redan anlänt! Igår kunde vi för första gången i år åter få avnjuta Tofsvipans halsbrytande luftakrobatik på åkern utanför gärdsgården.


Diuvitt-vit-vitt-diuuvitt (Ett glas vit Dubonnet, tack!)

En gång i tiden trodde man att Tofsviporna övervintrade i marken och kom fram först när bonden satte plogen i jorden. Nu vet vi att de gör det som alla vettiga nordupplänningar borde göra - tillbringar vintern i sydvästra Europa och på Madeira. Med tanke på hur uselt vårt vin är i jämförelse är det märkligt att de vill återvända alls.

Varmt välkomna - hoppas ni stannar riktigt länge!

torsdag 5 mars 2009

Det var enklare förr

Från den prisvärda lilla serien DUKTIGA HEMBITRÄDEN från KF:s bokförlag ("Kr. 1:50 i varje bokhandel") rekommenderar vi idag Växterna i hemmet, med utgivningsår 1936 och författat av den tidigare herr amanuensen Erik Söderberg på Bergianska trädgården i Stockholm.

(En liten parentes till denna rekommendation torde vara att häftet kan misstänkas vara en smula knivigt att få tag på. Vårt eget exemplar inköptes för Kr. 2:50 för några veckor sedan på en uppländsk loppis.)


För den moderna husmodern

Denna lilla hjälpreda har en hel mängd företräden. Framför allt är den rolig.

Här krånglas det inte med odlingsanvisningarna. Med fast hand leder oss herr amanuensen med råd som: "Den bortkastas efter blomningen" (ang. begonia) eller "Denna afrikanare bör ej ställas alltför soligt" (ang. novemberljus).

En komplett växtbeskrivning kan låta så här:

"Primula kewensis är en frökonstant hybrid som framställts på Kew Gardens (London). Denna viva är ej hudretande."

Herr amanuensen visste att prioritera i sina omdömen, och gödslade han så var det åtminstone inte med ord!

Men nu ska vi inte bara raljera. Boken ger faktiskt en hel del intressanta upplysningar, framför allt av två slag. För det första genom att upplysa om svenska namn och benämningar som delvis fallit i glömska: visst klingar alpros bättre än rhododendron, och är inte kinesisk ibisros ett förtjusande namn på hibiscus? För det andra förstår vi att många växter som idag uteslutande används utomhus, tidigare (förmodligen innan elradiatorerna kapitalt förstört vårt inomhusklimat) även fungerat som krukväxter. Herr amanuensen nämner till exempel deutzia, aukuba, gyllenlack och japansk cypress som lämpliga i rumsmiljö.

Nu letar vi bara efter nästa bok i denna matnyttiga serie: Husmoderns ekonomiska gärning.

onsdag 4 mars 2009

Generationsskifte i Juggemaffian

Ett av de första barrträden på plats i det numera så åderlåtna Pinetet (se söndagens text 2003-03-01) var Serbgranen Zlatan (Picia omorica). Ja, ett tag gick faktiskt hela Pinetet under arbetsnamnet ”Jugge-lunden” eftersom Zlatans mest namnkunniga grannar var den makedonska tallen Dragan (Pinus peuce) och en stöddig samling balkansippor (Anemone blanda).

Ska sanningen fram har dock Zlatan aldrig trivts något vidare med sin placering och han började tidigt tappa barr, något vi då förklarade med den obearbetade styva leran i Lunden. Under högsommaren hade förvisso massor med små gröna skott åter givit sig till känna på den ärrade nysvenskens kropp, men riktigt lik blev han sig naturligtvis aldrig. När så den ovanligt stränga vintern inföll och Zlatans grannar, en efter en, föll offer för Iddis rovgiriga käftar, blev det till slut för mycket för den känslige och temperamentsfulle sydlänningen. Även om det någonstans långt inne gransjälen fortfarande spirar liv har vi nu fattat beslutet att förtidspensionera Zlatan.

Givetvis har vi redan införskaffat ett nyförvärv som otåligt väntar på sin tur på avbytarbänken. Med Ny-Zlatan, som införskaffades på en jul-rea med 80% rabatt på en stormarknad, medföljde också odlingsrådet ”1-årig vid vinterplantering”. Kanske var det inte jorden utan den rekordkalla våren i fjol som gjorde att den nyplanterade Zlatan aldrig trivdes? Ny-Zlatan får nog bida sin tid inomhus i gästrummet ända tills risken för järnnätter är över.


Ny-Zlatan längtar otåligt ut

tisdag 3 mars 2009

En magiker i kruka

Vi är minsann stolta ägare till ett alldeles eget drakblodsträd (Dracaena draco). Naturligtvis lystrar han till namnet Draco Malfoy, men är trots det både stilig och anspråkslös och faktiskt en smula vek. Några vinterlekar i snön är inte aktuella för den här killen, som hos oss snarast får betraktas som krukväxt.


Draco viftar med alla sina trollspön

Ursprungligen härstammar drakblodsträden från Kanarieöarna och namnet kommer av den röda harts som utsöndras från stammen om man rispar den. Med en stam som blöder drakblod är det inte underligt att drakblodsträdet ansetts ha magiska krafter - men i själva verket finns ingen bevisad effekt alls inom medicinen. Däremot kan man använda hartsen till att lacka fioler. Se där, ett alldeles kostnadsfritt husmorstips från Arboarkticum!

Drakblodsträden hör faktiskt till liljeväxterna - vilket ställer till det när man försöker åldersbestämma dem. Liljeväxter bildar inga årsringar, så dendrokronologi fungerar icke. Ryktet säger att de kan bli mycket gamla, men kanske är det snarare utseendet på stammen som ger intryck av ålderdomlighet. Tja, vad vet man - det finns i alla fall ett omskrivet och ryktbart träd på Teneriffa som sägs vara tusenårigt.

Vad som är föga känt är att drakblodsträdet alltså kan användas som en mycket pampig och häpnadsväckande lättskött krukväxt. Problemet är bara att få tag på ett exemplar. Det finns fröer att köpa på Impecta, men de fröerna har vi aldrig fått att gro. Vår trevliga lille vän Draco fann vi hos Petra på Lysekils Örtagård för några år sedan. Han sägs vara uppdragen av örtagårdens tidigare ägare, Kurt Jimmefors, något 10-tal år tidigare - men om fröet kom från Impecta eller inte förtäljer inte historien. Vi hade för övrigt gärna varmt rekommenderat ett besök på den här helt unika platsen utanför Lysekil, med en gigantisk örtagård och en plantskola där man kan skrota omkring en bra stund i hörnen på jakt efter roliga fynd, men vi läser på hemsidan att trädgården numer bara är öppen för gruppbesök.

Vill man se fullvuxna drakblodsträd behöver man inte plåga sig med en charter till Kanarieholmarna, utan kan i stället avnjuta ett besök i Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården i Stockholm.


Växthusdrake (vad gör vi när Draco blivit såhär stor???)

måndag 2 mars 2009

På besök i storstaden igen - Hagaparken

Likt förra helgen fick vinterkylan och rådjursangreppen oss att återigen lämna landsbygden för att söka tröst och förströelse på sydligare breddgrader. Även denna gång styrde vi kosan mot Syduppland och Bergianska trädgården, men denna gång valde vi i stället att promenera den korta sträckan över Brunnsvikens is över till Hagaparken i Solna.

Hagaparken anses allmänt vara Sveriges främsta exempel på en engelsk park. Ja, engelska Garden Society har till och med utsett parken till det bästa exemplet i världen. Sant är att parken var Sveriges första engelska park, även om det snarare var mot Kina som Gustav III:s parkarktitekt Fredrik Magnus Piper sneglade när han presenterade sin plan 1781. Förvisso var han utbildad i England, och det var främst härifrån som den nya trädgårdsstilen spred sig. Till skillnad från de stela franska och italienska barockträdgårdarna blev den nya trenden att på konstgjord väg skapa hela landskap med olika naturtyper, ofta tryfferat med kanaler, grottor och exotiska byggnader.


Pelousen i Hagaparken är större än sin namne i Arboarkticum

Visst är Hagaparken sevärd och ett måste för vallfärdande trädgårdspilgrimer, men kanske snarare av kulturhistoriska skäl än botaniska. Av FM Pipers ursprungsidé finns idag inte mycket kvar. En sänkning av Brunnsviken och en oönskad förskogning av trädplanteringarna har effektivt grusat förutsättningarna för detta. Kanske kunde man också önska att några av de 26.000 träd som planterades decennierna närmast efter Pipers inledda arbete hade varit mer exotiska än balsampoppel, hästkastanj och bok. De vackraste träden i parken är likväl ekar och lindar.


Icke ekologiskt ekotempel

Sedan 1994 ingår Hagaparken i världens första nationalstadspark. Det betyder i praktiken inte ett smäck och ger inte alls, som man kanske skulle kunna tro, något skydd likt det som nationalparker åtnjuter. När som helst kan politikerna komma på andra tankar och besluta att parken ska göras om till ett nytt Disneyland. Redan idag är parken främst en plats för lediga stockholmare att umgås med och titta på andra stockholmare. Soliga dagar kan här vara mer än lovlig trångt av självupptagna 08:or som tränar intervallöpning, grillar hamburgare och drillar familjens fyrfoting i apportering. Detta är inte enbart av ondo, men det kan vara bra att känna till för den som kommit till Hagaparken för naturens och parkanläggningens skull.

söndag 1 mars 2009

Epitafium

Våra älskade vänner
Våra dyra Lundkollegor
Våra skyddsvärdar

Thujopsis dolobrata (Hiba)
Pinus parviflora ’Glauca’
Pinus peuce (Dragan)
Pinus cembra (Brödis)
Picea orientalis ’Aureospicata’
Chamaecyparis nootkatensis ‘Glauca’
Prunus laurocerasus 'Mano'
Euonymus fortunei 'Emerald Gaiety'
Rhododendron incaro
Ilex aquifolium 'Blue Angel'
Ilex x meserveae 'Heckenfee'
Taxus baccata 'Fastigiata'
Taxus cuspidata
Taxus cuspidata 'Adams'
Taxus media 'Hicksii'

Har samtliga hastigt lämnat oss i sorg och saknad
efter ett svårt barbarangrepp från råbocken Iddi.

Arboarkticum
Den 28 februari 2008

VÅRDARE och SKÖTARE
Kollegor och vänner i Lunden
Småplantor i Pinetet


Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den
aldrig densamma mer.

___________________________

Jordfästningen äger rum i stillhet