Vi återfinner en flärdfull fröken medan herr Skog åtnjuter en stunds stilla ro

Påskhelgen har bjudit på ett strålande vårväder och en mängd kära återseenden av gamla vänner. Vi har krupit på knän, lyft löv, häpnat över fjärilar och gluttat under barrväxternas skyddande fiberdukstält. Över hela Arboarkticum har de glada utropen haglat:

- Men hallå! Vad roligt att se dig! Du ser strålande ut – inte en dag äldre!

- Äntligen! Inte en dag för tidigt – var har du hållit hus hela vintern?

- Kära vän! Det var då för väl att du stannade här hos oss och inte gjorde slag i hoten av att fly söderut!

Det sistnämnda deklarerades när den soligaste delen av Lavrabatten delvis frilagts från snö, och vi återfann en av våra två frilandscyklamen, Cyclamen purpurascens. Denna växt ger litteraturen tveksamma förutsättningar till överlevnad redan vid hotet om en tämligen normal arboarktisk vinter - och efter denna säsong, som vi skulle vilja klassa som likvärdig en fyra månaders lång naturkatastrof, var hoppet om att återfinna henne levande tämligen skralt.

Vågar vi kliva på..?

Men! När vi gläntade på dörren till hennes lilla glasslott, bestående av ett pimpinett pressglasfat som skydd mot vintervätan, mötte vi häpna en av kyla fullkomligen oberörd cyklamen-dam. Vi undrar hur stor del det dekorativa glasfatet egentligen har i framgången – månne är det helt enkelt lite flärd och bling-bling som behövs för att känsliga växtdamer ska finna det mödan värt att återse våren?

Tämligen oberörd, i full färd med att fila naglarna

Avslutningsvis vill vi också gärna berätta om vårens första möte med herr Skog, som vi mötte i en solig hörna, stillsamt bligande mot solen. Han hade uppenbarligen bestämt sig för att kliva upp tidigt i år – förmodligen för att få en stunds ro innan hans skräcködla till fru så småningom orkar pallra sig upp ur lövbädden.

Kvalitetstid med ödle-egot