En sista höstreflektion

November. Allhelgona. Visserligen ovanligt varmt för årstiden men ändå... Vi gör som fåglarna och drar söderut. Mer höst än så här blir det inte. Vintern lurar alldeles runt kröken. Om två veckor när vi är hemma igen kan den mycket väl redan vara över oss.

Grååker. Bara några korkade vingnötter 

låtsas inte förstå vad som är på väg att hända. 

 Sparrisen passar på att stila när konkurrensen från 

trädgårdens övriga invånare avtar.

 Fikonets sista kvarsittande blad. 

Snart får han skyla sig med ett snötäcke i stället.

 Den japanska dvärglärken Larix kaempferi 'Grey Pearl' säger god natt

till sina städsegröna kompisar i Minipinetet.

 Möjligen är det också god natt, fast på ett lite mer dramatiskt sätt. För den 

här unga damen. Höstkamelian Camellia x 'Survivor' ska få uppleva sin 

första (och sista?) vinter på friland.

Men vi drar som sagt söderut. Till Madeira som vanligt. Och på tal om Madeira, minns ni den sköldlusbefläckade järneken vi köpte i saluhallen i Funchal för några år sedan? Hon har repat sig riktigt bra och vuxit på sig riktigt duktigt.

 Numera lusfri Madeirajärnek 

Och tänk, just nu, som av en händelse blommar hon för första gången. Det måste medges att det hade suttit fint med röda bär till jul, men det är väl att hoppas på för mycket.

Madeirajärneken blommar lagom till Hallowe'en

Go jul!

Söder om Mälaren, därifrån arboarkticerna ursprungligen stammar, händer det relativt ofta att julrosor gör skäl för namnet. Här i Norduppland har vi däremot aldrig upplevt detta, men blomning nu, i slutet av oktober, har vi heller aldrig upplevt tidigare så kanske finns det hopp i år.

Självsådda blommande julrosor i slutet av oktober

Och finns det hopp för julrosorna finns det kanske det för den här otestade filuren också. Fast det tvivlar vi på. Trädet på bilden är vårt vackra franklinträd (Franklinia), en rar bekantskap från de amerikanska sydstaterna. I vilt tillstånd är trädet emellertid utrotat och även i trädgårdar är den tämligen svårodlad, även i USA, så vi hyser väl inget större hopp om att lyckas långsiktigt.

Franklinia i höstdräkt

Just nu är franklinträdet i alla fall särdeles till sin fördel. Den har inte bara en färgsprakande bladprakt utan faktiskt även en fet blomknopp. Hmmm... ingen svår nattfrost i sikte, hmmm... Det vore ju fantastiskt om man åtminstone en gång i livet fick uppleva en stor, vit, väldoftande arboarktisk franklinblomma. Om så mot förmodan skulle ske lovar vi att återkomma.

Franklinaknopp

Frukten av frost

Så kom då den första frosten, alldeles för tidigt, som sig bör. Natten till onsdagen blev det -3,4 grader i Arboarkticum och många av våra trädvänner kastade in handduken för det här året. Kejsarträden ser värst ut med bladen hängande som våta skurtrasor.

För kallt i våras, för torrt i somras och för tidig nattfrost. 

Kejsarträden kverulerar.

Men inte alla har tagit skada av frosten, tvärtom. Vårt mispelträd har trots sommartorkan lyckats behålla några få frukter för första gången. Och dessa lär visst bli ätbara först efter en rejäl frostknäpp. Innan en sådan är de på tok för beska, sägs det. Vi låter dock våra frukter sitta kvar ett tag till och hoppas på brittsommar. Egentligen är mispelns frukter skördeklara först om en dryg månad. Vi får väl se vad den första snön tycker om det.

Vår första mispelfrukt sitter fortfarande kvar

Och på tal om sydländska fruktträd som klarat frosten oväntat bra. Här kommer ett till. Är det någon som kan gissa vad det är? En ledtråd är att det möjligen är Europas mest sällsynta träd, endast känd från en enda lokal på hög höjd i Grekland. Nej det är inte lätt. Eriolobus trilobata heter trädet som är nära släkt med vildapeln.

Eriolobus trilobata

Något svenskt namn har trädet veterligen inte men vad sägs om förslaget grekiskt vildäpple? På engelska heter det i stället Lebanese crab apple, varför man anar att träden främst är att söka utanför Europa. Men även i Libanon är trädet mycket ovanligt så varför anstränga sig allt för mycket? Om lilla eriolobus klarar den arboarktiska vintern skulle vi bli angenämt överraskade.

Minns i november

Visst känns det som om det som om den globala uppvärmningen kommit på skam på sistone? Tre av de fyra senaste vintrarna har åtminstone i Norduppland varit bland de värsta på ett helt århundrade. Men minnet är en skral hjärnfunktion. Åtminstone höstarna har inte varit så dumma på senare tid. Här ett litet kollage av bilder från novembers mitt under olika år:

november 2004 

november 2007 

november 2008 

november 2009 

november 2010 

november 2011 

november 2012 

november 2013

Ett nytt hot

Nä, den hägrande vintern var visst bara här och nafsade lite i lövverket innan den drog sig tillbaka igen. Fortfarande är det en lång, ljum och helt fantastiskt vacker höst. Någon hotande höststorm har vi heller inte drabbats av. Därför firar vi med att fläska på med några till av säsongens högtidsstunder.

Till exempel har klätterbenveden frukt för första gången. Läckert!

Klätterbenveden har inte alltid trivts i den styva leran. 

Men i år har den satt fart på allvar. 

Och böjer man sig fram och tittar noga har även vintergrönan dekorativa bär just nu.

Vita vintergrönebär 

Och som en av de sista lignoserna firar just nu vårt japanska nashipäron (sandpäron) kulörta triumfer i bladverket. Det är bara att slå fast att den långa, varma sommaren också var bra för trädens höstfärger. Vackrare höst än så här har vi nog inte upplevt.

Nashi brinner - sandpäron sprunget ur Ica:s fruktdisk 

Men vi är naturligtvis inte dummare än att vi förstår att allt det här också har ett slut och att råbockens egen sex månader långa häxsabbat snart är här. I år har vi valt en ny strategi för att om möjligt hålla det hornbepansrade djävulskapet stången. Till att börja med har vi förlängt staketet ända fram till lekstugan.

Ännu ej helt färdigmålat, men likväl förlängt, staket

Sedan har vi från lekstugan satt upp ett cirka 80 meter långt, tillfälligt viltstängsel fram till staketets andra ände på Vallen bakom Stenpartiet. På så sätt har vi förhoppningsvis lyckats viltsäkra i princip halva tomten, åtminstone mot lite större vilt. För att själva kunna forcera det nyrustade fortet har vi kompletterat bygget med en provisorisk grind på framsidan.

Provisorisk grind i säsongsanpassat viltstängsel

Men, men, men. Säg den glädje som varar för evigt. Det mindre viltet som inte låter sig störas av något stängsel gjorde sig snabbt påmint. Det här nya inre hotet - förmodligen vanliga husmöss - har vi veterligen inte haft några problem med ute i trädgården tidigare. Men någon gång ska väl vara den första för allting. Tyvärr var det ingen mindre än vårt stora, stolta citrontörne (Poncirus trifoliata) som fick smaka på mössens skarpa tänder. Fast om han inte överlever vintern nu har vi ju i alla fall någonting att skylla på. ;-)

Faran för skörbjugg på bygden delvis avvärjd. 

Citrontörnet nästan fullkomligt avgnagt av tusentals små muständer

Quattro stagioni

Å så kom då kylan och frosten. På lördagsmorgonen fick vi hacka bort isen från farstubron och på söndagen åkte dubbdäcken på.

 Hej och hå mitt vinterland, typ

När rabatterna ser ut som så här är det väl bara att kapitulera och inse att den föga efterlängtade vintern redan är här.

Kärleksört i vinterskrud

Men kanske ändå inte... för låter man växterna själva bestämma råder just nu fyra olika årstider. Tovsippan till exempel, tycker redan att det är vår eller försommar eller vad det heter nuförtiden när snön sent om sider försvinner.

 Visst, det är inte helt ovanligt, 

men det är långt ifrån varje oktober som tovsippan blommar

För att inte tala om vårt vintergröna try, Lonicera deflexycalyx, också känt under det isländska namnet Gultoppur. Detta tror redan, alternativt fortfarande (välj själv), att det är sommar och tänker blomma för första gången i år.

 Tibetanskt try som egentligen föredrar milda isländska vintrar framför de 

vi i Arboarkticum kan erbjuda. Men vackert är det.

Men den som vet bäst är väl förmodligen den stora häxalen Fothergilla major 'Blue Shaddow' som insisterar på att det fortfarande är höst och äntligen fått lite fägnad därefter.

Kämpa på snälla häxal, vi vill inte ha vinter än!!!

Sommarepilog

Tappra solrosor i Arboarkticum 12 oktober 2013

Föregående helg bjöd hos oss som på så många andra platser på osannlikt underbart väder och hänförande höstprakt.

Men ack så sentimentalt det kändes! En blick på väderleksprognosen för kommande vecka talade sitt tydliga språk: Sista sucken. Slut i rutan. Tack och adjö sommarsäsongen 2013.

En för oss ny höstsyssla var höststädningen av det för året nyuppförda växthuset. Vemodet blev ännu mer påtagligt av att kånka in krukor till inomhusförvaringen. Vi, liksom växterna, har älskat att vara i växthuset, men nu är det tömt på sommargästande krukväxter och möbler, och endast de tuffaste av de tuffa växterna ska modigt möta vintern i ett bubbelplasttält stående på frigolitplattor mitt på växthusgolvet.

Tänk att man kan längta så efter våren redan nu? Undrar vem som längtar mest - vi eller växterna?

Mer höstlöv

Som grädde på moset, efter den fantastiska sommaren, blev det ju verklig brittsommar i år (just nu dryga 16 grader utanför fönstret och då är det ändå bara förmiddag). Dessutom ligger vi för en gångs skull i fas med alla höstens trädgårdsmåsten. Exempelvis är redan nästan hälften av alla träd innätade. Vad mer kan man begära? Tja, kanske att man fick tillbringa ännu mer tid i trädgården - på vardagar till exempel? Om man hade fått det hade man just nu kunnat beskåda än mer av den höstfägring vi visade förra veckan.

 

Utmärkelsen för trädgårdens grällaste höstdräkt i år går tvivelsutan till den vanliga ginnalalönnen. Visserligen är den ju känd för sin höstfärg, vilken kanske är själva skälet till att många föredrar denna underart i stället för den rena, i våra ögon annars maffigare Acer tataricum, men så skrikigt metalliskt röd som i år har vi inget minne av att den brukar vara. Ett resultat av den nyss nämnda sommaren måhända?

Ilsket röd ginnalalönn

Att kalla ginnalalönnens ilskna höstfärg för smakfull är väl däremot tveksamt. Då tycker vi bättre om hur bergkörsbäret beter sig i år. Här kan man tala om ett mer sofistikerat skådespel i alla jordens färger, utan att för den skull kännas konstlat och effektsökande.

Bergkörsbäret Börje i Körsbärslunden...

...firar just ju triumfer i hela färgpaletten från djupgrönt, via brandgult

till lila, ja nästan blått.

 

Asken är ju inte känd för några höstfärger, tvärtom. Men inte heller den är opåverkad av den långa sommaren. Trots att den påstås vara det träd som gör höst först av alla (hos oss brukar det dock vara häggen av de inhemska träden) har den hittills inte gjort några som helst sådana ansatser än. Att asken, så här års, står lika grön och grann som i juli, samtidigt som balsampoplarna redan står mer än lovligt kala, tillhör verkligen inte vanligheterna.

Vår största rena ask, Uffe,...

...tror inte på allt snack om höst

Knapp frostknäpp

Idag tillåter vi oss att vara lite höstigt förutsägbara. Förra veckans kortvariga frostknäpp (-1,5 grader natten mot torsdag) har satt sina spår i trädgården, men inte värre än att det mesta ännu mår bra. Fortfarande prunkar det rejält i stenpartier och rabatter.

Fast det är klart... alla mår ju inte strålande... värst är det för kejsarträden. De lankiga bladen hänger slappt som stora, blöta kökshanddukar på tork.

Kejsarträd gillar uppenbarligen ingen som helst frost 

Men bara ett stenkast därifrån blommar kerrian och weigelan oberört som om de aldrig hade gjort annat. Båda dessa växter har dessutom det lilla roliga gemensamt att de vid olika tillfällen är inhandlade för en spottstyver på Lidl i Tierp.

 Vanlig gemen fylld Lidl-kerria...

...och dito weigela

Fast också de som påverkats av frosten kan rent av ha förskönats av den. Vi vet inte hur många gånger vi visat bilder på vår östtyska kejsarek, trots det kommer här ännu än. Hur skulle vi kunna låta bli det med en sådan höstfägring?

Tysk höst

Men frågan är om inte familjen Rhus, alltså alla sumakar, som vanligt vinner tävlingen om fagrast höstglöd. De börjar bli ganska många i trädgården nu, närmar sig säkert tiotalet olika sorter. Fortfarande står sig dock den vanliga rönnsumaken väl i konkurrensen. Eller vad säger ni om vår gamle trotjänare Viking mitt på Pelousen?

Viking rules! 

Jamen faktiskt, det växer ju!

Den naturkatastrof, de svaga kallar vinter, hägrar. Den här bilden är en nyttig påminnelse om hur eländet såg ut för nästan exakt sju år sedan:

Isch! Snart på en gräsmatta nära oss. Men vi är beredda.

Konjaken är bunkrad och dubbdäcken är på.

Än så länge ser det dock ut så här på ungefär samma plats:

Vad var det som hände?

Även utan det vita gucket på marken måste vi medge att bilderna ter sig tämligen olika. Titta till exempel på jättepilen till höger eller den sorgligt misskötta Örtagården mitt på bilden. Attans! Det verkar trots allt som att saker växer upp även i Arboarkticum. Varför har vi aldrig noterat det tidigare?

Bonusbild på årets sista (?) fjäril bland de i år ratade vindruvorna

Fruktsamt felköp

Så har då frosten anlänt även till Arboarkticum. Strax före soluppgången på fredagsmorgonen dippade termometern till -2,6 grader. Nu är det varmt igen, till och med rejält varmt, för årstiden. Med vad hjälper det, köldknäppen fick ohjälpligt alla löv i Aspskogen att släppa taget och vips! var hela marken gul. Fast vad gör väl det? Det är ju nästan magisk vackert.

De gula aspbladen har fallit likt höstlöv, medan undervegetationen 

av främst lönn, rönn, hägg, alm och oxel ännu har sina i behåll

På krönet av Åsen inte långt därifrån sitter årets främsta felköp planterat. Den flikbladiga rönnen (Sorbus aucuparia 'Laciniata') var inte hälften som flikbladig som vi hoppades. I själva verket är det bara själva lancetterna som vid en direkt jämförelse med en vanlig rönn framstår som en liten smula smalare. Fast just nu är det svårt att känna besvikelse över det stackars trädet. Trots sin ungdomlighet och späda konstitution erbjuder hon ett färgsprakande skådespel i form av en sällsynt riklig fruktsättning. Aldrig tidigare har en så liten rönn gett så mycket frukt, så tidigt.

Trots sin litenhet bär vår flikbladiga rönn frukt i en aldrig anad omfattning

Kulturkrockar

De norduppländska vallonbrukens julmarknader står som spön i backen och på söndag är det visst första advent. Den första saffransexcessen har redan peakat och sju sorters glögg är redan provpimplade. Kort sagt: julstämningen är på topp! ...eller kanske inte? Den behagligt ljumma hösten har nämligen lagt lite sordin på denna då den skapat kulturkrockar mellan sommar och vinter som sällan annars äger rum.

Den lilla röda ljuslyktan som brukar lysa upp snön på farstubron är inte
helt nöjd med konkurrensen om uppmärksamheten i år.

Intill ytterdörren står fortfarande olivträdet kvar i väntan på vinterförvaring.
Vem får komma in först? Hon eller årets julgran som redan väntar just intill?

Likadant är läget för den kaukasiska bäralmen (Celtis caucasica), som
också vill vara inomhus denna vinter (i fjol strök en kompis till honom med
i kylan utomhus). I väntan på att han ska tappa bladen får han snällt sällskapa
med årets jultall utomhus, ett stort och präktigt gulbarrigt exemplar. 

På farstubron står också brödgranen Apis och gnolar obekymrat.
Han är hemskt stolt över sina två krukor med höstljung som han bevakar
nogsamt. Blir det inte vinter snart och han får flytta in har vi hotat

med att hänga små julgranskulor på hans vassa tassar. Det är tveksamt om
Apis kommer att kunna ta det med med bevarad stolthet.